Ur Muitalus sámiid birra.
OM VARGJAKT. Att dräpa vargar på skidor
På skidor dräper man vargar på så sätt, att man ränner efter dem, när snön är djup och bär skidorna, när det är en lätt och snabb lapp. Och när man hinner fatt vargen, så slår man honom med skidstaven i huvudet eller i nacken, under örat och över svansroten eller på nosen just på den svarta nosspetsen, som kallas ditnja; där är han mycket ömtålig; på andra ställen känner han ingenting, hur hårt man än slår. Men rask skall den vara, som inte släpper stav och skidor; vargen är mycket svår att ta emot staven med munnen, och han hugger tag i skidorna också och skakar dem så, att man faller utav dem, och när man faller utav skidorna, så kastar sig vargen över en och biter, var han kommer åt; men lappen har kniven att trösta till, han griper kniven och sticker ögonblickligen, men ibland kommer vargen nog åt att bita på något ställe, ibland värre och ibland inte så svårt. Det finns en konst: när vargen hugger tag i handen, så skall man sticka handen in i vargens käft ända ned i svalget och så klämma till om svalgets botten, så kan vargen inte bita, och med andra handen skall man sticka med kniven, och då är det ingen fara; men om vargen hinner hugga i ett ben eller mitt på armen med tänderna – i handleden är det farligt, om vargen får tag där – så biter han; tänderna gå tvärt igenom armen; och om han får tag i benet, så är det också mycket farligt, när han kommer åt att bita där, eftersom vargen har så långa tänder, att de nå genom benet, och så styvnar benet så, att det inte kan böjas.
[…]
När man hinner upp vargen, så tjuter han och spärrar upp gapet så vitt, att det rymmer om det så vore ett människohuvud, när vargen är av den stora sorten. Och när det är en feg karl, så blir han rädd och vänder om. Men det finns en konst för en mindre stark man, om det finns träd på platsen; han fångar vargen med kasttömmen och drar så upp honom i ett träd, och då hinner vargen inte bita itu kasttömmen. Men den karlen skall vara kvick av sig; och med den konsten kan nog också en mindre modig stark man dräpa en varg. Men när det är en modig man, så ropar han till vargen, när han kommer nära honom: ”Far inte längre, du kommer inte längre!” och då vänder vargen sig med detsamma och går emot honom och tjuter och skäller och spärrar upp gapet så vitt, som han kan; men när det är en modig man, så blir han inte rädd, hur vargen än bär sig åt. Allra värst är den, som lägger öronen bakut och slår med svansen; men när karlen är djärv och snabb, så har han i förväg gjort i ordning två stavar, och den ena sticker han i vargens gap, och med den andra slår han.
När han fått honom halvdöd, så börjar han förbanna och svära och säger: ”Du har rivit mina renoxar och renkor, och riv nu mera, förbannade säd, våga nu visa tänderna, men nu, din förbannade säd, skall du inte riva mina renkor och renoxar. I natt har du rivit min bästa körren, fan, djävul, helvetes satan, gaphals, långtand! men nu skall du inte vidare skingra min hjord, förbannade säd. Om du inte själv har dräpt alla dessa mina renar, så ha i alla fall dina förbannade släktingar gjort det!” Och så slår han honom igen som ljungelden och sticker på samma gång. Men den vargjägare, som litet oftare dräper vargar, han skäller inte på vargen och svär inte heller, han vet, att vargen gör det som är dess göra, och han får inte dräpa fler än han har lov till, liksom det också finns en gräns för havets vågor, hur högt de få lov att häva sig.
