Tillbaka till Norrbottensförfattare
Fotograf okänd.
Geografisk anknytning
  1. Kautokeino
  2. Kiruna
  3. Sápmi

Johan Turi

1854 Kautokeino 1936 Jukkasjärvi

"Muitalus sámiid birra" gavs först ut på samiska och danska och har sen översatts till engelska, tyska, ungerska, italienska, franska, finska, och så sent som 2002 till japanska.

Fotograf okänd.

Om författaren

Johan Turi föddes 1854 i en renägande familj från finska Kautokeino. Så småningom flyttade familjen till Talma sameby, inom Kiruna kommun, för att hitta nya betesmarker till renarna. Johan Turi var inte hågad till renskötsel utan kom att bli en skicklig jägare och fiskare. Han jagade framför allt varg.

När den första spårsnön föll försvann han för att följa viltet och var borta hela vintrarna. Johan Turi kunde ordna skydd och nattläger var som helst. Han hade behov av att vara ensam och sitta och fundera i naturen. Antagligen fanns boken i hans tankar – den som skulle beskriva hur samerna levde och tänkte och därmed öka förståelsen för samerna, vilket var Johan Turis mål.

Teaterpjäs och dokumentär

Den norske författaren John Gustavsen har gjort en teaterpjäs baserad på Johan Turis liv som heter Vargdräparen. Enligt Gustavsen var Johan Turi en outsider och drömmare (Norrländska Socialdemokraten 1993-09-29).

På senare tid har även en filmdokumentär om Johan Turis liv visats på SVT, nyårsdagen 2006. Filmen gjordes av Maj-Lis Skaltje. ”Han lyckades att förverkliga ett stort projekt och är fortfarande en bra förebild. Han lär oss att inte vara rädda för våra drömmar och visioner”, säger Maj-Lis Skaltje i en intervju med NSD (2005-11-03).

Om författarskapet

Johan Turi var den förste samen som blev publicerad på sitt eget språk. Den första utgåvan Muitalus sámiid birra kom ut 1910 tillsammans med en dansk översättning (En bok om lappernes liv) och en atlas på 14 planscher. Johan Turi har även illustrerat boken.

Det var just genom bildkonsten han började skildra samernas liv. I boken använder Johan Turi sin erfarenhet för att ingående beskriva läkekonst, renskötsel, fångst- och jaktmetoder, sägner och jojktexter med mera. Målet med boken var att sprida kunskap om samerna för att minska klyftan mellan svenskar och samer. Det var viktigt för Johan Turi eftersom samerna vid den här tidpunkten inte var väl sedda.

Dyrbar och fängslande

Karl Bernhard Wiklund, en på den tiden känd professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet som hade en forskningsinriktning mot samernas språk och kultur, var storligen imponerad av boken. Han skrev i Fataburen (1910, nummer 4): ”In summa: Tuuris bok är en högeligen märklig publikation, lika märklig för sin genesis som för sitt innehåll, lika dyrbar för sin fullständighet som för sin pålitlighet. Icke blott den stora allmänheten, som i den finner en intressant och fängslande framställning af lapparnas lif, utan också och framför allt etnograferna äro vännen Tuuri, fröken Demant och hr dr Lundbohm stor tack skyldiga för denna värdefulla skänk”. Samtidigt beklagade recensenten att det saknas svensk översättning men var tacksam att den var tillgänglig på danska.

En annan som hyllade boken var Albert Engström, konstnär och författare, som senare invaldes i Svenska Akademien. Överlag blev JohanTuris arbete bemött med superlativ. Johan Turi fick konungens medalj av guld i åttonde storleken 1934.

Nordsamiska och danska

Varför kom boken ut på danska? Bakgrunden är fascinerande och samtidigt en förutsättning för dess publicering.

Året var 1904. Johan Turi reste med tåg mot Riksgränsen när han kom i samspråk med Emelie Demant, en dansk konstnär och folklivsforskare som gjorde en kortare resa i Norrbotten. Det visade sig att hon hade en önskan att bo ett år hos en samisk familj för att lära sig språket och kulturen. Johan Turi hjälpte henne med detta och hon kom att bo hos Johans bror från juni 1907 till juli 1908. Under denna vistelse fortsatte Emelie Demant och Johan Turi ha kontakt och genom deras många samtal kom det fram att Johan Turi drömde om att skriva en bok om samernas kultur och levnadssätt. Emelie Demant ovade att hjälpa Johan Turi när han skrev sin bok.

De kom att bo tillsammans i en liten avsides stuga vid Torne träsk och hon näst intill tvingade Johan Turi att skriva eftersom han inte var van att sitta still hela dagar. Emelie Demant skötte även deras lilla gemensamma hushåll, allt för att Johan Turi skulle få den ro han behövde.

En av de viktigaste verken

Sex år efter det fruktsamma mötet gavs alltså boken ut på samiska och danska. 1917 kom den på svenska med titeln En bok om lapparnas liv. Den gavs ut av Hjalmar Lundbohm, Kirunas grundare, och ingick i serien Lapparne och deras land. Skildringar och studier. Hjalmar Lundbohm skrev inledningen och till vissa delar är hans åsikter gällande samernas ställning i Sverige fortfarande aktuell.

Johan Turi skrev ytterligare en bok, Från fjället (1931), som betecknas som ett av de viktigaste verken på samiska.

Johan Turis efternamn kan även skrivas Thuri, vilket han själv gjorde under senare delen av sin levnad.

Debutboken har översatts till flera språk, bland annat till japanska så sent som 2002.

Priser/stipendier

Johan fick konungens medalj av guld i åttonde storleken 1934.

Kuriosa

Johan Turi var femtio år när han första gången träffade den då tjugonioåriga Emelie Demant. De kom att hålla kontakt med varandra under flera år och de bodde tillsammans under den period när Johan Turi skrev sin bok.

Det kan ha varit kärlek mellan dem men något par blev de inte. Emelie Demant gifte sig senare i Danmark. Om inte annat blev Muitalus sámiid birra deras efterlämnade barn. Det i sig är en vacker kärlekshistoria.

Låna och läs

  1. En bok om lapparnas liv (1917)

    Språk Svenska
    Förlag Wahlström & Widstrand i distrubtion
    Serie Lapparne och deras land
    Delnummer 6
    Medarbetare
    1. Demant Hatt, Emilie
  2. Från fjället (1931)

    Språk Svenska
    Förlag Gleerup
  3. Muitalus sámiid birra (2010)

    Språk Nordsamiska
    Förlag CállidLágádus
    Serie SÁMIacademica
    Delnummer 3
    Medarbetare
    1. Svonni, Mikael
    2. Demant Hatt, Emilie
    ISBN
    1. 9788282630191

    Provläs

    Ur Muitalus sámiid birra.

    OM VARGJAKT. Att dräpa vargar på skidor

    På skidor dräper man vargar på så sätt, att man ränner efter dem, när snön är djup och bär skidorna, när det är en lätt och snabb lapp. Och när man hinner fatt vargen, så slår man honom med skidstaven i huvudet eller i nacken, under örat och över svansroten eller på nosen just på den svarta nosspetsen, som kallas ditnja; där är han mycket ömtålig; på andra ställen känner han ingenting, hur hårt man än slår. Men rask skall den vara, som inte släpper stav och skidor; vargen är mycket svår att ta emot staven med munnen, och han hugger tag i skidorna också och skakar dem så, att man faller utav dem, och när man faller utav skidorna, så kastar sig vargen över en och biter, var han kommer åt; men lappen har kniven att trösta till, han griper kniven och sticker ögonblickligen, men ibland kommer vargen nog åt att bita på något ställe, ibland värre och ibland inte så svårt. Det finns en konst: när vargen hugger tag i handen, så skall man sticka handen in i vargens käft ända ned i svalget och så klämma till om svalgets botten, så kan vargen inte bita, och med andra handen skall man sticka med kniven, och då är det ingen fara; men om vargen hinner hugga i ett ben eller mitt på armen med tänderna – i handleden är det farligt, om vargen får tag där – så biter han; tänderna gå tvärt igenom armen; och om han får tag i benet, så är det också mycket farligt, när han kommer åt att bita där, eftersom vargen har så långa tänder, att de nå genom benet, och så styvnar benet så, att det inte kan böjas.
    […]
    När man hinner upp vargen, så tjuter han och spärrar upp gapet så vitt, att det rymmer om det så vore ett människohuvud, när vargen är av den stora sorten. Och när det är en feg karl, så blir han rädd och vänder om. Men det finns en konst för en mindre stark man, om det finns träd på platsen; han fångar vargen med kasttömmen och drar så upp honom i ett träd, och då hinner vargen inte bita itu kasttömmen. Men den karlen skall vara kvick av sig; och med den konsten kan nog också en mindre modig stark man dräpa en varg. Men när det är en modig man, så ropar han till vargen, när han kommer nära honom: ”Far inte längre, du kommer inte längre!” och då vänder vargen sig med detsamma och går emot honom och tjuter och skäller och spärrar upp gapet så vitt, som han kan; men när det är en modig man, så blir han inte rädd, hur vargen än bär sig åt. Allra värst är den, som lägger öronen bakut och slår med svansen; men när karlen är djärv och snabb, så har han i förväg gjort i ordning två stavar, och den ena sticker han i vargens gap, och med den andra slår han.
    När han fått honom halvdöd, så börjar han förbanna och svära och säger: ”Du har rivit mina renoxar och renkor, och riv nu mera, förbannade säd, våga nu visa tänderna, men nu, din förbannade säd, skall du inte riva mina renkor och renoxar. I natt har du rivit min bästa körren, fan, djävul, helvetes satan, gaphals, långtand! men nu skall du inte vidare skingra min hjord, förbannade säd. Om du inte själv har dräpt alla dessa mina renar, så ha i alla fall dina förbannade släktingar gjort det!” Och så slår han honom igen som ljungelden och sticker på samma gång. Men den vargjägare, som litet oftare dräper vargar, han skäller inte på vargen och svär inte heller, han vet, att vargen gör det som är dess göra, och han får inte dräpa fler än han har lov till, liksom det också finns en gräns för havets vågor, hur högt de få lov att häva sig.