Key not found: norrbottensforfattare.view-author.author-presentation
Jag låter fingrarna svepa över tangentbordet, låter dem dansa i en vansinnesdans, allt är för sent, galenskaperna går inte att stoppa. I en vansinnig, rytande och förblindande snöstorm börjar en berättelse mejslas ut. Var vi börjar, var vi slutar vet knappast jag. Sedan står man där, förvånad, kapitlet får en punkt. Det hela får vila, växa och mogna. Dagar, veckor, månader. En punkt och inget mer. Under tiden fortsätter livet.
Man svär över snöskottningen, men när man kommit in i värmen känns allting så där bra. Polarvinternätter och råmande isar. Man skulle aldrig erkänna det, eller ens ta upp den diskussionen. Man påpekar lite vant irritationen över snön som bara vräker ner och minusgraderna som ständigt ökar, men innerst inne vet man att det har sin charm, en kittlande barnslig förtjusning någonstans i snöfallet. En del av den norrbottniska vardagen.
Fjällen, skogen och älvarna. Sjöarna, bäckarna och tjärnarna. Doften av sprakande tjärved i septemberjakten, myrarna, hjortronen, vidderna och luften. Folket, kulturen, bastun och skoterturer i gnistrande snölandskap. De brinnande höstlöven, midnattssolen, myggen, knotten, sviden, flugfisket och norrskenet. Tystnaden, tystnaden, tystnaden … lugnet, själen, tryggheten, livet och språket!
Där, någonstans på en knottmyllrig blötmyr kånkas skåpet ut, sänks till hälften i den sugande fukten och lämnas att stå med en utsikt över hundraåriga förvridna tallar. Punkten får ett mellanslag och orden börjar åter fylla skärmen. Skåpet ska stå i blötmyren och ur det hämtas inspirationen!
Peter Johansson, december 2008