Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: Gisela Granberg
Geografisk anknytning
  1. Malmberget
  2. Gällivare

Peter Johansson

1987 Malmberget

Jag vill bjuda på underhållning och bjuda till skratt. Och jag vill driva med fördomar så att den som läser ska fråga sig: kan man skratta åt det här?

Foto: Gisela Granberg

Egen presentation

Jag låter fingrarna svepa över tangentbordet, låter dem dansa i en vansinnesdans, allt är för sent, galenskaperna går inte att stoppa. I en vansinnig, rytande och förblindande snöstorm börjar en berättelse mejslas ut. Var vi börjar, var vi slutar vet knappast jag. Sedan står man där, förvånad, kapitlet får en punkt. Det hela får vila, växa och mogna. Dagar, veckor, månader. En punkt och inget mer. Under tiden fortsätter livet.

Man svär över snöskottningen, men när man kommit in i värmen känns allting så där bra. Polarvinternätter och råmande isar. Man skulle aldrig erkänna det, eller ens ta upp den diskussionen. Man påpekar lite vant irritationen över snön som bara vräker ner och minusgraderna som ständigt ökar, men innerst inne vet man att det har sin charm, en kittlande barnslig förtjusning någonstans i snöfallet. En del av den norrbottniska vardagen.

Fjällen, skogen och älvarna. Sjöarna, bäckarna och tjärnarna. Doften av sprakande tjärved i septemberjakten, myrarna, hjortronen, vidderna och luften. Folket, kulturen, bastun och skoterturer i gnistrande snölandskap. De brinnande höstlöven, midnattssolen, myggen, knotten, sviden, flugfisket och norrskenet. Tystnaden, tystnaden, tystnaden … lugnet, själen, tryggheten, livet och språket!

Där, någonstans på en knottmyllrig blötmyr kånkas skåpet ut, sänks till hälften i den sugande fukten och lämnas att stå med en utsikt över hundraåriga förvridna tallar. Punkten får ett mellanslag och orden börjar åter fylla skärmen. Skåpet ska stå i blötmyren och ur det hämtas inspirationen!

Peter Johansson, december 2008

Om författaren

Peter Johansson är född och uppvuxen i Malmberget, Gällivare, tillsammans med fyra syskon. Efter grundskolan gick han ett samhällsvetenskapligt program med internationell inriktning. Parallellt med gymnasiestudierna arbetade han extra som telefonist, och det fortsatte han med efter studenten.
— Det var ett fruktansvärt tråkigt jobb. Jag slutade i december 2006 för att kunna ha lite ledigt innan jag gjorde lumpen. Och det var då jag började skriva på boken, säger Peter Johansson.

Boken släpptes på eget förlag i juni 2008 och han hade gjort allt på boken: från layout till marknadsföring. Några författarambitioner hade han inte tidigare.
— Nej. Jag skrev bara i skolan, inlämningsuppgifter och uppsatser.

Däremot skrev han några texter som han lade ut på nätet och responsen sporrade honom att fortsätta med Seppos äventyr.
— När jag hade 40 sidor bestämde jag mig för att fortsätta. Det var Seppo som kom först: jag såg framför mig en överviktig finne, säger Peter Johansson.

Skruvade historier

När det gäller skrivandet beskriver Peter att han är en form av periodare och att han skriver när han får lust.
— Jag tror på berättarglädjen och jag har lätt att hitta på skruvade historier. Jag kan skriva flera ark eller bara en mening, om det är det jag känner för. Ibland kan jag skriva hela nätter eller flera veckor i sträck för att sedan ta uppehåll i flera månader, säger Peter Johansson.

Han verkar ha en stark vilja att genomföra vad han bestämt, med tanke på bokens tillkomst och hur han själv publicerade sig helt utan kunskap om bokutgivning.
— Jag får för mig saker, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Som nu – jag har börjat spela gitarr och då är det något jag måste göra. Kanske har jag tvångstankar, skrattar Peter Johansson.

Hösten 2008 påbörjade han ett treårigt humanistiskt samhällsprogram med historisk inriktning. Och han har redan börjat skriva på sin andra och tredje bok.

Om författarskapet

Peter Johansson debuterade i juni 2008 med Seppos knivskola. Det är en vanvettig roman som utspelas i finska Lappland.

Handlingen kretsar kring suputen och fifflaren (kanske rent av kriminella) Seppo Koskinen som förlorar sitt jobb efter en fyllehelg i Helsingfors. Utan jobb och med ryska maffian i hälarna återvänder Seppo Koskinen till sin stuga strax utanför Kemijärvi.

Tillsammans med stuggrannen och suparbrodern kommer Seppo på idén att starta en knivskola. Målet är förstås att bli Finlands rikaste man. Till denna knivskola anländer en mängd olika människor så uppstår många förvecklingar, liksom lika många spritdunkar och bastubadande. Eleverna sätts i arbete med att bygga hus till skolan, de badar bastu och lär sig olika knivtekniker med skiftande resultat. Som om inte det räckte så tränger sig ryska maffian in i handlingen, finska polisen infiltrerar och den japanska televisionen gör ett inslag.
— Jag driver med de fördomar som finns om finnar, och jag skruvar till det ordentligt. Och om någon undrar om inte finländarna blir arga över min roman så berättar jag att jag är halvfinne, säger Peter Johansson och skrattar.

Utvecklades

I NSD (2008-06-11) skriver Ida Fredriksson: ”Här doftar det av mustigt språk och otroliga skrönor, knivslagsmål, spritfyllor och fullskaligt krig. Men mitt i allt finns också värme och humor.”

För Bibliotekstjänst (Sambidningslista Nr/2008) skriver Rolli Fölsch: ”Det händer inte ofta att debutböcker imponerar på mig, men 21-årige Peter Johanssons bok är ett lysande undantag för den är mycket underhållande. Klart att storyn – skruvad som den är – haltar emellanåt och att här finns formuleringar som inte borde ha släppts igenom …”
— När jag hade skrivit klart boken upptäckte jag att mitt språk hade utvecklats från första till sista sidan. Först tänkte jag skriva om början men sedan bestämde jag mig för att texten fick stå för sig. Nu syns min utveckling från början till slut, säger Peter Johansson.

Han kan inte säga att boken har ett direkt budskap annat än att underhålla läsaren.
— Jag vill bjuda på underhållning och bjuda till skratt. Och jag vill driva med fördomar så att den som läser ska fråga sig: kan man skratta åt det här?

Seppos knivskola uppmärksammades i länet. Han arbetade målmedvetet med marknadsföringen innan han gav ut boken på eget förlag.
— Jag har gjort allt själv, från layout till marknadsföring. Det har varit en spännande erfarenhet, det var svårare än jag trodde.

Kuriosa

– Min författardebut kan man kort sagt kalla oplanerad. Jag valde att på eget förlag ge ut min debutbok efter att ha skrivit på något bara för den enkla berättarglädjens skull. Det var aldrig tänkt att bli en bok, man kan säga att det bara blev så, säger Peter Johansson.

Låna och läs

  1. Seppos knivskola (2008)

    Förlag Eget förlag
    ISBN
    1. 9789163326394

    Provläs

    Ur Seppos knivskola (2008)

    Djävulen i bastun

    När bastun fått rätt temperatur satt de alla inklämda på översta laven och svettades. Gubben Erkki slängde på skopa efter skopa och gav inte ens de andra ett tillfälle att njuta av sina groggar. Det blev så infernaliskt varmt att alla, till och med Seppo, kastade sig ut ur bastun, gnyende som piskadehundar. Erkki satt kvar  och svor över ungdomen, medan han lät skopa efter skopa fräsa på stenarna. Ingen kunde förstå hur gubben klarade av att sitta i en så outhärdlig hetta, det var inte mänskligt!

    Efter en lång stunds bastubad kom Erkki utlunkande ur bastun, röd i skinnet. Han visade inte en endaste min. Mikko frågade honom hur han kunde sitta i den stekheta bastun utan att förgås.
    ”Nå har jag inte alltid sagt att ni är veklingar?” svarade Erkki och gick för att rulla sig i snön.De andra korkade upp en flaska vodka, för skulle man klara av ett bastubad med tokgubben var man antingen tvungen att vara fan själv, eller så pass full att man inte brydde sig. Då alla kände sig allt för mänskliga valde de det andra alternativet och började bälga. Det tog inte lång tid så blev de högljudda och vingliga.

    När gubben Erkki kommit tillbaka från sitt snörullande och gått in i bastun skålade de fyra veklingarna och drog i sig varsin riktigt stark grogg. De marscherade målmedvetet in i bastun och satte sig på översta laven. Den här gången var det
    Seppo som höll i skopan. Allt för sent insåg han sitt misstag. För varje skopa som Seppo kastade skrek gubben om en till.

    Seppo gjorde som han sade och bara fortsatte kasta på. När hinken var tom och hettan så svidande att det näst intill var outhärdligt gick gubben ut ur bastun. Jubel utbröt och de började ropa glåpord efter Erkki, som inte var så tuff som
    han trodde.

    Minen på de fyra när Erkki kom tillbaka med en än större hink vatten var obetalbar. Han tittade på dem med en galen blick, log en smula, tömde hela tiolitershinken över stenarna och klev upp på laven igen.

    Veklingarna fick åter igen se sig besegrade av krutgubben Erkki. De fick lägga sig på rygg ute i snön för att lindra de värsta brännskadorna en smula. Mikko kunde även ana hur det tårades i ögonen på Mäkelä, han kunde dock inte veta om
    det var fyllan, skammen eller smärtan som orsakat det hela. Säkert var det alltihop.

    Nederlaget kändes inte direkt bättre för dem då de kunde höra hur Erkki skrattade gott mellan det fräsande ljudet från mer vatten som slängdes på stenarna. De bestämde sig för att de fått nog av bastande för kvällen och tvättade av sig skamset för att sedan gå till sängs.