Anne-Christine Liinanki

E-postintervju i november 2009.

Vad har du för förhållande till skrivandet? Hur ”viktigt” är det för dig? Är det något som du ”alltid” har gjort, eller?

Mitt förhållande till skrivandet går under rubriken ”Besatthet”, jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva. Skrivandet är för mig någonting mer än bara bokstäver och ord, det är ett sätt att leva. Jag skriver mina tankar på notislappar, block, i marginalen på de böcker jag läser, och jag har vid det här laget förbrukat en ansenlig mängd blyertspennor. Skrivit i någon form har jag ”alltid” gjort, men i en mer strukturerad form först efter en skrivarkurs i Medlefors.* *

Kan du berätta lite om din skrivprocess? När, var, hur skriver du? Låter du någon läsa dina texter under arbetes gång?

Eftersom jag arbetar heltid som administratör har jag varit tvungen att strukturera mitt skrivande. Jag skriver på helger och några kvällar i veckan. Min favoritplats är i mitt arbetsrum i Södra Sunderbyn. När jag sätter mig tillrätta i min morfars arbetsstol framför laptopen då kommer tankar och idéer i en aldrig sinande ström. Bredvid laptopen finns högar av tidningsurklipp och notislappar. Jag tillåter ingen att läsa mina texter under arbetets gång, men när texten är klar är jag mogen för synpunkter. Jag är inte rädd för att skriva om stora textstycken om min skrivarvän i Ydre kommun har några synpunkter som jag kan instämma med.

Hur kommer det sig att du skrev din debutroman med Storsien som utgångspunkt? Har du någon personlig relation till byn?

Storsien är min mors hemby och min släkt har bott där sedan 1798. Storsien är mina sommarlovs förlovade land. Storsien som likt Tolkiens Hobsala ligger himmelriket nära, är beläget 35 kilometer utanför Kalix mellan Morjärv och Vitvattnet. Efter milsvida tigande urskogar som omgärdar Storsien i alla riktningar öppnar sig byn likt en mussla. Förmodligen var det placeringen mitt i den norrländska urskogen (obefintlig flyktrisk), som fick någon att kläcka idén att förlägga ett arbetsläger under andra världskriget i byn Storsien.

Storsien – 100 år i en norrbottnisk by täcker, som framgår av titeln, en lång tidsperiod och krävde säkert en hel del research. Vad slags material har du gått igenom och använt dig av?

Jag har läst en hel del böcker om den samiska kulturen i Norrbotten eftersom boken börjar med att samen Aslak kommer till byn Storsien. Min släkting Curt Lövkvists Dokumentsamling (del 1 och 2) som innefattar en historisk dokumentsamling om tre byar i Nederkalix socken, bland dem Storsien, har varit till en ovärderlig hjälp. I de kapitel som handlar om arbetslägret i Storsien har min fars goda minne tillsammans med uppsatser, litteratur och flitigt googlande tjänstgjort som byggstenar i romanbygget.*

Du har ett rikt bildspråk. Påfallande ofta söker du dina bilder i naturen, t ex ”fars röst var en iskall bäck” (s. 10), ”Lillans tal flödade likt ett dånande vattenfall” (s. 24), ”Vreden inom henne är kall som en bottenfrusen bäck.” (27), ”hans ögon blir svarta som isvakar” (s. 39), osv. Andra gånger är bildspråket ”husnära”: ”Mor åldrades och såg ut som en grå och tovig vante.” (s. 9), ”kroppen känns som klibbig mannagrynsgröt” (s. 28), vid ett tillfälle känner sig Amanda ”som en gammal trasmatta” (s. 34). Kan du kommentera din stil, ditt arbete med bildspråket.

Jag har arbetat en hel del med bildspråket så att det ska spegla ”tidsandan” i de olika kapitlen. Det var en utmaning som på något sätt tilltalade mig att få bildspråket att förändras och utvecklas från slutet av 1800-talet till nutid. När jag skriver så ser jag händelserna och personerna i berättelsen som i en film, men det som har krävt en hel del tankemöda är framförallt de stora ”tidshoppen” i boken.* *

Din framtid som författare – hur ser du på den? Har du fler böcker på gång?

Jag har några idéer till nya böcker, och har påbörjat ett längre arbete. Min framtid som författare är nog att ständigt försöka att förbättra och fördjupa mitt skrivande. En dröm är att skriva ett teatermanus; en annan att få en bok filmatiserad.

Vad slags litteratur läser du själv? Några böcker som du särskilt vill lyfta fram, som har gjort stort intryck på dig?

Ena dagen läser jag historiska romaner, andra dagen läser jag böcker om psykologi, tredje dagen läser jag Arto Paasilinna, fjärde dagen läser jag på mjölkpaket. Min favoritbok just nu är Yarden av Kristian Lundberg. Yarden handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar – tillgång men framför allt avsaknad av pengar. Det är också en berättelse om författarens uppväxt på samhällets skuggsida. En annan bok som betytt mycket för mig är Hitom himlen av Stina Aronsson. I en värld där människor, djur och ting tycks bilda stumma punkter mot det karga landskapet träder berättelsen om Emma Niskanpää fram – ett liv i den tysta ödemarken, där en son föds, en make dör, en gift kvinna rymmer med en predikant. En tredje bok som jag har läst hur många gånger som helst är Harry Martinssons Aniara. Aniara är ett stort rymdepos och en berättelse om själens inre resa och samtidigt en varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid.