Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: Kennet Ruona
Geografisk anknytning
  1. Luleå
  2. Stockholm

Elin Ruuth

1986 Luleå

Elin Ruuth började skolan redan som femåring, vid det laget kunde hon läsa och skriva, men inte knyta skorna.

Foto: Kennet Ruona

Egen presentation

När jag var liten ville jag heta Jane Rosenkvist, nu är jag nöjd med Elin Ruuth. Jag tycker om banala saker, som tivolin, och allvarliga saker, som August Strindberg. Egentligen är det roligast att skriva dramatik, barnvisor och inköpslistor. Jag tycker verkligen att man ska välja ekologiska ägg.

Elin Ruuth, mars 2010.

Om författaren

E-postintervju i mars 2010 med Elin Ruuth

Du har vuxit upp i Luleå och tog din studentexamen i Boden, på musikgymnasiet där. Därefter flyttade du till Skåne och numera bor du i Stockholm. Vilken är din relation till Luleå och Norrbotten? Är du på väg tillbaka till hemstaden?

Under mitt första år i Skåne blev jag besatt av att mäta avstånd. Luleå – Malmö, 150 mil. Malmö – Florens, 140 mil. Florens – Månen, 38 440 mil. Kanske tänkte jag att distansen till Norrbotten skulle bli enklare att stå ut med, om jag bara kunde se den ur rätt perspektiv. När jag pratade med lulebor fick jag alltid höra att jag borde passa på att resa ut på kontinenten, nu när den låg så nära. Men jag reste aldrig nedåt. Varje gång jag fick en ledig långhelg, var det till Luleå jag flög.

Ibland känns det som att mitt synfält begränsats, snarare än vidgats, sedan jag flyttade från Norrbotten. Som att den enda berättelse jag har, är berättelsen om det exakta avståndet mellan mig själv och Luleå, vid en given tidpunkt.

Andra gånger, allt oftare, tänker jag att jag har fått ur mig den där berättelsen nu. Jag kan tänka på något annat, vara någon annan och leva vart fan jag vill.

Men det finns ingen bostadskö som jag stått i längre än Luleås. Och det är inte alldeles oväsentligt.

Hur ”viktigt” är skrivandet för dig? Är det något som du ”alltid” har gjort?

Sen jag var fyra år. Från början gjorde jag för många streck på E:na, vilket blev väldigt påtagligt i och med att mitt bästa ord var ”Elin”. Arton år senare var mitt bästa ord ”Jag” (om man ska dra en slutsats utifrån min debutroman). Jag tror också att anledningen till att jag skriver är ungefär densamma nu som då, helt enkelt: För att jag kan.
Före jag började på Fridhems skrivarlinje (-05) hade jag aldrig betraktat skrivandet som en potentiell heltidssysselsättning. Nu, när jag gör det, kommer jag förhoppningsvis få tid att skriva om ”Dig” eller typ ”Australien”.

Din debutbok har fått många mycket fina recensioner i tidningarna. ”En klart lysande pärla”, ”De briljanta texterna glänser”, ”nästintill oavbrutet underhållande”, är några av omdömena. Vad betyder det positiva mottagandet för dig?

Jag var rädd för att min familj och alla mina vänner skulle förskjuta mig ifall jag fick enbart dåliga recensioner, så det var ju skönt att det inte blev så.

Om författarskapet

Elin Ruuths lilla gula debutbok Fara vill blev genast en kritikersuccé. Den är svår att genrebestämma. Själv säger hon i en intervju att den kan läsas som en roman eller som en tankebok. ”Prosalyrik, tja.”, prövar Nina Lekander, Expressen (20100106), som under alla förhållanden läst en charmig och rolig bok: ” Vilda kontraster mellan mikro och makro, och att applicera måttenheter, formler och annan vetenskapsjargong på känslor är visserligen väl beprövade estetiker vid det här laget, men Ruuth toppar med petit chouxer, muffins och små rymdmått uppiggande manshat. Hon hanterar tillvarons svåruthärdliga kontraster och går med friskt humör in i vilsenheten.”

Lysande pärla

Nina Björk på Dagens Nyheter (2010-01-08) konstaterar att boken ”består av korta betraktelser över en tid i livet då man, som hon skriver, ´känner på den hårfina skillnaden mellan ett flickrum och ett andrahandskontrakt, ett luftslott och ett kastell´. Då man vill fara i väg men är rädd att fara vill. Just den där tiden när man upptäcker att man har fått ett liv att förvalta utanför ursprungsfamiljens hägn är ju också ofta den tid när man upptäcker att man har fått ett språk. Kanske kan de gå samman, livet och språket? Kanske kan språket göra den där besvärliga uppgiften att födas som egen människa lite lättare? Man kan i alla fall använda språket till att undersöka sig själv och till att framställa, kanske skapa, sig. De tre små bokstäverna j-a-g blir med nödvändighet vanliga i sådan skrift.”

”En blandning mellan dikt, lyrik och aforism i en medvetandeström som lånar från dagbokens och bloggprosans rapsodiska gränssnitt.” Det är Jon Asps, Smålandsposten (2010-02-01), beskrivning av Fara vill som han betecknar som ”en klart lysande pärla till förstlingsverk”; den ”markerar en löftesrik upptakt som tecknar en snillrik provkarta över ett författarskap i vardande”.

”De briljanta texterna glänser…”, skriver Kristofer Folkhammar i Aftonbladet (2010-01-08). ”Ruuths prosadikt arbetar med en lika skarp som humoristisk lillgammal pregnans. Hon roar både genom hård absurdism och varmt leende aforismer: ´I begynnelsen ropade Gud: ’Varg!’ och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.´”

Kuriosa

Elin Ruuth började skolan redan som femåring, vid det laget kunde hon läsa och skriva, men inte knyta skorna. I all välmening sa hennes mamma: ”Om det inte funkar så är det ju bara att du börjar om på dagis!” Detta uppfattades av Elin Ruuth som ett hot. I sina ansträngningar för att ligga före alla andra i klassen utvecklade Elin tics, hon blinkade sig igenom hela höstterminen.

Låna och läs

  1. Fara vill (2010)

    Förlag Bonnier
    ISBN
    1. 9789100123628

    Provläs

    Ur Fara vill

    Ibland ringer jag Fröken Ur, vi pratar mest om tiden.

    Jag kan ana en desperation i hennes röst.

    Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.

    Jag tänker en del på naturens självmordskandidater. Det talas om suicidala lämmeltåg, vilket skulle kunna intressera mig men inte gör det. Istället känner jag för renarna. Jag tror att renarnas självdestruktivitetsmönster är direkt översättbart till människornas. I regel bor de i norra Sverige, vandrar ensamma i skogen med en kåsa kaffekask tills de vid femtonårsstrecket förlorar lusten till livet och ställer sig vid vägrenen och väntar. När en bil närmar sig i hög hastighet går de värdigt ut på körbanan och gör slut på eländet. Oftast är det en privat ceremoni utan andra renvittnen. Oftast är det en vit Volvo 245:a. Ögonblicket innan fordonet rammar deras bogar så tänker de att de borde sett Louvren. Övrigt ångrar de inte. De bara blundar, så tar det slut.                      

    När jag befinner mig i ett rum med en mansperson som jag inte känner tittar jag i regel efter det vassaste föremålet, något som kan tillfoga stor skada. Det är klokt av mig. Jag önskar att mina armar var starkare och att jag kunde skrika så högt att ljudet fortplantades som valsång över staden. Detta har ni gjort mot mig, och jag hatar er för det. I regel.

    Vissa kvällar är det så allvarligt att jag måste läsa Fröken Julie två varv innan jag kan somna. Andra kvällar, tre.