Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: Kennet Ruona
Geografisk anknytning
  1. Luleå
  2. Sala

Elin Ruuth

1986 Luleå

"... den hårfina skillnaden mellan ett flickrum och ett andrahandskontrakt, ett luftslott och ett kastell.".

Foto: Kennet Ruona

Om författaren

Elin Ruuth är född och uppvuxen i Luleå, men bor för närvarande i Sala. Hon gick på musikgymnasiet i Boden. Vid 23 års ålder debuterade hon med den prosalyriska tankeboken Fara vill (2010). Sedan dess har hon främst verkat som dramatiker och frilansande kulturskribent i dagspress, särskilt frekvent i Norrbottens-Kuriren och Västerbottens-Kuriren.

Elin Ruuth är utbildad vid bland annat Fridhems folkhögskolas skrivarlinje och Dramatiska institutet, där hon tagit en magisterexamen i Barnprogramsproduktion för tv och radio.

Om författarskapet

Elin Ruuths debutbok Fara vill (2010) blev en kritikersuccé.

Nina Björk på Dagens Nyheter (2010-01-08) konstaterar att boken ”består av korta betraktelser över en tid i livet då man, som hon skriver, ´känner på den hårfina skillnaden mellan ett flickrum och ett andrahandskontrakt, ett luftslott och ett kastell´. Då man vill fara i väg men är rädd att fara vill. Just den där tiden när man upptäcker att man har fått ett liv att förvalta utanför ursprungsfamiljens hägn är ju också ofta den tid när man upptäcker att man har fått ett språk. Kanske kan de gå samman, livet och språket? Kanske kan språket göra den där besvärliga uppgiften att födas som egen människa lite lättare? Man kan i alla fall använda språket till att undersöka sig själv och till att framställa, kanske skapa, sig. De tre små bokstäverna j-a-g blir med nödvändighet vanliga i sådan skrift.”

Priser/stipendier

2016 belönades Elin Ruuth för sitt skrivande med Rubus Arcticus utvecklingsstipendium, Region Norrbotten.

Hon har nominerats till Borås Tidnings debutantpris 2011 och Sveriges Radios Novellpris 2017.

Låna och läs

  1. Fara vill (2010)

    Förlag Bonnier
    ISBN
    1. 9789100123628

    Provläs

    Ibland ringer jag Fröken Ur, vi pratar mest om tiden.

    Jag kan ana en desperation i hennes röst.

    Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.

    Jag tänker en del på naturens självmordskandidater. Det talas om suicidala lämmeltåg, vilket skulle kunna intressera mig men inte gör det. Istället känner jag för renarna. Jag tror att renarnas självdestruktivitetsmönster är direkt översättbart till människornas. I regel bor de i norra Sverige, vandrar ensamma i skogen med en kåsa kaffekask tills de vid femtonårsstrecket förlorar lusten till livet och ställer sig vid vägrenen och väntar. När en bil närmar sig i hög hastighet går de värdigt ut på körbanan och gör slut på eländet. Oftast är det en privat ceremoni utan andra renvittnen. Oftast är det en vit Volvo 245:a. Ögonblicket innan fordonet rammar deras bogar så tänker de att de borde sett Louvren. Övrigt ångrar de inte. De bara blundar, så tar det slut.                      

    När jag befinner mig i ett rum med en mansperson som jag inte känner tittar jag i regel efter det vassaste föremålet, något som kan tillfoga stor skada. Det är klokt av mig. Jag önskar att mina armar var starkare och att jag kunde skrika så högt att ljudet fortplantades som valsång över staden. Detta har ni gjort mot mig, och jag hatar er för det. I regel.

    Vissa kvällar är det så allvarligt att jag måste läsa Fröken Julie två varv innan jag kan somna. Andra kvällar, tre.