Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author
Nedanstående text om Anta Pirak har hämtats ur Bo Lundmarks bok Arran. Lappländska bilder (Eget förlag, 1975). Artikeln kan också läsas i Norrbottens läns museums årsbok Norrbotten, 1971, s. 147-154. Vi tackar Bo Lundmark som låtit oss publicera artikeln.
"För några år sedan besökte jag sommarvistet i Arasluokta vid Virihaure – Stormarnas sjö. Jag kom då att lära känna förre ordningsmannen Per Pirak och hans hustru Anna.Det var en upplevelse att höra dem berätta, medan elden pep, kaffet brände och hundarna skällde på avstånd, hon med livliga infall, han mer stilla och begrundande. – Kalle. Mu ahttje li Anta Pirak. (Nog var Anta Pirak min far alltid.) Det gick heller inte att ta miste på!
Anta Pavvasson Pirak föddes 1873, på höstvintern. ”Och det ska ha varit så kallt, att kåtastängernas ändar ovanför rököppningen voro vita av rimfrost.” Så börjar Jåhttee saamee viessoom (En nomad och hans liv) upptecknad och översatt av Jokkmokksprästen Harald Grundström. Den svenska texten kom 1933, den samiska 1937.
Anta Pirak och Harald Grundström träffades vid Virihaure sommaren 1926, då idén till verket föddes. Samarbetet fortsatte i Pårtestugan vid Sjaptjak, när det blev höst. Så tillkom de första egentliga memoarer någon same författat.
Pirak är emellertid inte den förste samiske författaren. Redan vid mitten av 1800-talet framträdde sydsamen Anders Fjellner med sitt föregivna nationalepos om Peiven Parneh (Solsönerna). 1905 var Kristoffer Sjussons minnen om Vapstenlapparna upptecknade men har ännu inte utgetts. Året efter debuterade Finnmarkssamen Mattio Aikio på norska med I dyreskind. Bland ”norska” föregångare bör också nämnas Anders Larsen med Peivealggo (Daggrygning) och Isak Saba, stortingsmannen som författat den samiska nationalsången. Från finländskt område kan nämnas det unga geniet Pedar Jalvi, mest känd för Muottatjalmit (Snöflingor) 1915.
Bland företrädarna tänker man ändå i främsta rummet på Johan Turi, som med danskan Emilie Demant Hatts stöd skapade sitt storverk i en stuga vid Torneträsk. *Muittalus samid birra *(Berättelse om samerna) utkom 1910 och översattes snart till flera språk. Verket, som illustreras med Turis egna teckningar, beskriver de strapatsrika flyttningarna, rovdjurens härjningar, sammanstötningar mellan samer och bofasta, men fångar även i lyriskt mättade ordalag kärleken till de gamla renbeteslanden.
1931 utkom genom Anna Bielkes försorg det mindre verket Från fjället.
Från fjället berättar också Pirak. – I sommarlandet spelade han ofta boll som pojke. Den var stor som ett lomägg och tillverkades av sand, trasor och sämskskinn. Större barn lärde sig spela tablo, ett slags rävspel, medan småttingarna kunde åka i hundens matkopp utför snödrivan! Och naturligtvis gjorde man sig renar av greniga kvistar och reste kåtan med käppar och ett tygstycke.
Anta fick lära sig att läsa av sin mor. Hjälp fick han också av sina äldre bröder, som gått i kronskolan i Huhttan (Hyttan, dvs Kvikkjokk). Bland de använda läroböckerna märks Abbeskirje (ABC-boken), Åkerbloms Biblisk historia översatt till samiska av Johan Laestadiius samt Lars Levi Laestadius Tåluts Suptsasah Jubmela ja Almatji pirra (Gamla berättelser om Gud och människorna). Det befanns att Anta hade läshuvud, varför han efter genomgången skriftskola i Jokkmokk fick börja i seminariet, som var förlagt till Mattisudden. För 75 öre dygnet fick han husrum och mat hos en änka.
Här tillbringade han två arbetsfyllda år. De sista veckorna var så krävande att han åtskilliga nätter inte klädde av sig utan somnade sittande och fortsatte läsa så fort han vaknade. Men han minns annat från tiden också, som mötet med skogssamen Själlarion-Anta och dennes berättelse om hur en stor, tjockhårig hund med kedjor runt halsen följt honom långa tider. Den gamle menade att det nog var djävulen. Till slut hörde Gud hans böner och besten försvann genom ett våldsamt åskväder.
Under sin tid som skollärare i vistena höll Pirak även renar och liksom Kristoffer Sjulsson började han tänka: ”Nog måste jag sköta mina renar året om och flytta. Jag känner på mig: förvisso är jag född till lapp, för flyttlapp (jåhtte-sapme) vill jag då helst bli.”
Han friade nu till en flicka från trakten och slutade med skolan. De båda hjälptes sedan åt att vakta hjorden i regn och storm eller under höstvinternätter med klart månsken. Då och då bröts kanske tystnaden av kommandoropen till hundarna, ett raptau! (håll kanten!) eller pååteek (kom!). Och till glaciären Ålmajalosjiekna jojkade Anta: vall valla, valla, valla-vall… (upptecknad av Karl Tirén 1912).
En ständig fara utgjorde vargarna, som mest anföll nattetid. När ulven (som enbart i lulesamiskan har nio namn) hunnit upp en ren ”biter han honom i nedre delen av lårbenet, pressar till omkring lårmuskeln och stekens nedre del”. Så länge renen springer släpar den med och bromsar med tassarna. Till slut stupar det stackars djuret och vargen biter till under halsen. De far upp och blir stående på bakbenen en kort stund. Så faller renen på sidan och är död. Han konstaterar bittert: ”Man finner ingenting annat kvar på platsen, där de dödat, än magen, som de rullat undan, huvudet, hornen och fötterna med klövarna.”
Förutom av vargen och järven kunde renarna angripas av björnen. Skuorkah (björndödarna) hade det ibland hett om öronen. Sålunda återger Anta berättelsen om skogssamen som upptäckte björn inne i sin hjord. Han tog flintlåsbössan och sköt på en björnunge som klättrade uppe i en gran och lekte. Den började skrika och föll ned. Som ett fjällras kom emellertid modern och anföll mannen. Björnen grep tag i bösskolven och tog vapnet mellan käftarna, varefter hon bar det till en tjärn i närheten. Sedan simmade hon ut på djupet och lät bössan gå till botten. Mannen sprang sin väg för livet. En skildring i klass med Pelle Molin!
Anta minns också hur flen- och skartaår, då snötäcket på höstvintern fryser ihop till hårda flak som laven fastnar i, kunde göra en välbärgad same utfattig. Det hände att prästen i Kvikkjokk fick hålla förbön från predikstolen för renarna och flenen. Ett annat svårt gissel var klövsjukan, medan vuorraatauta (”snurrsjukan”) var mer sällsynt.
Under vårsommarflyttningen var strapatserna talrika. Pirak berättar på sitt karakteristiska, litet omständliga sätt: ”Nu kommer man till en bäck, som man måste vada över. Den flödar mycket, vattnet kan nå upp till ändan på en. Då måste barnkvinnorna också skyndsamt gå till vadstället, så att mannen får bära dem över. En liten kvinna måste nämligen mannen bära över, en stor kvinna kan vada, till och med om vattnet når upp till ändan på henne. Här blir det mycket arbete. Varje husbonde måste draga sin getter över bäcken med kasttömmen.”
Efter tiden i sommarlandet, då man hållit på med att märka kalvar, blev det flyttning österut till tjärro. Så kallas de fjäll, där man tillbringar våren och hösten. Slakten tog vid och ingenting fick förfaras. Av blind- och ändtarmen fick man korvskinn. Klövarna kokades särskilt och flottet som då uppstod användes till att ta loss rostiga skruvar och rensa bort rosten ur bössan! På höststället måste kvinnorna dessutom hinna få i ordning varma vinterkläder, främst pälsar. För den skull togs korthåriga hudar av renar, som slaktats på sommaren. Beredningen beskriver Pirak med sitt professorsvetande på området: ”Man skär av fina släta videbuskar. Med kniven skrapar man barken av dem, till dess det blir en hel hög. Därefter doppar man en stor boll därav en stund i varmt vatten, börjar så gnugga skinnet på köttsidan och gnuggar det helt och hållet, till dess det färgas av videbusken. Därpå läggs skinnen med köttsidorna ihop. Så måste varje korthårigt skinn gnuggas, varpå det får ligga till morgonen därpå. Så skrapas skinnen och tänjas ut hit och dit, varefter man smörjer dem med låuhtas (en röra av mjöl och tran) sedan köttsidan torkat. Och så får smörjan torka in, till en annan dag. Därefter tas de på nytt fram, skrapas och sträckas ut. Och nu äro dessa korthåriga skinn beredda, så att de kunna sys.”
Vid marknadsresan till Talvatis (Jokkmokk) var raidslädarna givetvis packade med skinnvaror, som man skulle sälja för att kunna köpa fisknät eller vadmal. Dessutom hölls det inte så få bröllop med mycket kaffe och brännvin. ”På en dag kan det vara två, tre eller ännu flera bröllop. De bjudna gästerna gå på dessa bröllop, så långt de hinna. De som tycka om att dricka hinna inte vara på många bröllop.”
Hälsosammare var det förstås att dricka renmjölken som kunde blandas med juopmo (fjällsyra). Påskå (kvanne) åts även, men gav lätt ont i magen. Och kaffet dracks åtminstone under mjölkningstiden med ystad renmjölk som grädde. Renmjölksvasslan åter användes till att göra god sötost.
Mellan bestyren fick Anta även höra talas om märkvärdiga händelser och gestalter i det förflutna. Dit hörde bl a Petter Amundsson Länta, som var både kateket och framstående ”medicinman” med just örter som specialitet. Vidare om brytningen i Alkavare som pågick till 1702. Här, liksom vid Nasa, tvingades samerna forsla den åtråvärda silvermalmen. De som inte lydde, kunde bli dragna under isen. – En gång hade domaren dömt en same till dödenoch låtit avliva honom. Men följande år, när man samlats under tingstallen i Kvikkjokk och domaren sov i tältet, kom den avrättades båda söner för att hämnas sin faders död. De hade fyllt bältena med pilar och började skjuta mot tältet, först i nedre kanten, sedan högre upp. Slutligen uppgav domaren ett skrik och dog. ”Från den tiden upphörde man att hålla ting vid tingstallen.”
Pirak relaterar också fascinerande visioner och drömmar ur sitt liv. De fullständigar bilden av hans personlighet. Vid ett tillfälle då han låg och sov i kåtan, sade någon: ”Laestadius´ ande kommer till den här kåtan. Men han kom inte in genom dörren utan började predika utanför kåtaduken att människan måste tvås ren från synden.” Han lyfte på kåtaduken för att se vad anden liknade, men fick ingenting se. Den var som ett spöke som inte vill se människan rätt i ögonen. ”Då ville jag åtminstone se vad han tvådde en ren med. Jag fick se det. Det var smutsigt diskvatten med en trasa i. Då sade jag genast ifrån: Jag låter inte tvätta mig i sådant vatten. Då försvann den där anden och jag vaknade också.”
Till sist ger han en ”Kort framställning om lappens forna och nuvarande ställning och om hans framtid.” Man ställer sig nu litet frågande inför slutorden:”Vi flyttlappar äro åtminstone ännu så länge nöjda och hysa tacksamhet mot Sveriges kristna regering, som åtminstone hittills på olika sätt haft omsorg om oss lappar, som flytta med dessa skröpliga renar och under goda betesår kallas förmögna och rika lappar, men när ett flenår gått eller varghopar huserat några år, åter få namnet fattiglappar.” 1928 års förkättrade renbeteslag var dock ett faktum, när detta skrevs. Och man är nästan benägen att skriva under på Björn Collinders yttrande om samen i gemen: ”Han är statens överhuvud varmt tillgiven och all världslig överhet underdånig” (ur”Lapparna, deras kultur och arbetsliv”, 1932). Men samtidigt får man beträffande Anta Pirak minnas, att han utmärkte sig för stor diplomatisk förmåga och bidrog till många ur samisk synvinkel positiva beslut. Han var vad man kallade siita-åaive (”sitans huvud”).
Som språklig meddelare åt nämnde Collinder gjorde Pirak en betydelsefull insats, men det var främst samarbetet med Harald Grundström som blev epokgörande. Jåhttee saamee viessoom är i själva verket det viktigaste dokumentet på och om lulesamiska. Till verket utkom även ett samiskt-svenskt-tyskt lexikon i samarbete med Wolfgang Schlachter, utforskaren av Malå skogssamiska. Denna ordskatt utgör något av ryggraden i Grundströms monumentala Lulelapsk ordbok 1946-54. Piraks dialekt representerar en blandning av element från den norra och södra dialektgruppen inom Jokkmokk, eftersom hans fader var från Tuorpon och modern från Sirkas. Även från den s k bondedialekten kan man finna tydliga spår i hans språk. Det kan här nämnas att den frejdade K B Wiklund i debatten om den ”rätta lapskan” tidigare (1915) hävdat att ”renast, dvs friast från alla nyare inblandningar, torde språket talas inom Jokkmokk och södra Gällivare”. – Alltnog, liksom Turi kom Pirak att få stor betydelse för undervisningen i samiska språket, inte minst på universitetsnivå.
Efter Piraks verk följde Nils Nilsson Skums båda klassiker Same sita – lappbyn (1938) och Valla renar (1955) i serien Acta Lapponica, där han på ett mästerligt sätt skildrat renskötaråret i ord och bild. Jämte Finnmarkens son John Andreas Savio är Skum samernas främste konstnärlige skildrare. En intensiv skildring av mötet mellan rennomadismen och det nya tekniskt präglade samhället ger sydsamen Erik Nilsson Mankok i Mitt Lassokoppel (1962), den ”modernaste” sameromanen hittills. 1969 fick det ”traditionella” renskötarlivet från förr ännu en skildrare av rang i Andreas Labba. Dennes Anta, översatt till svenska av Olavi Korhonen, avslöjar förutom inträngande miljökännedom en rik lyrisk ådra.
Den ådran gör sig inte särskilt märkbar hos den tidigare Anta. Däremot har en senare Pirak, mest känd som slöjdare och konstnär, inspirerats till följande strofer:
fjäll
vid dina heder
skall min själ förlösas
från den oro
som staden gett mig
ur dina mäktiga sagor
och dåd
vill jag ösa den lärdom
som är från gångna tider.
(Ur Lars Pirak: Padjelanta-Allaätnam, i svensk tolkning av B.L.)
Mycket av den lärdomen från gångna tider och från Padjelantas hedar har vi Anta Pirak att tacka för. Han gick ur tiden år 1951."