Tillbaka till Norrbottensförfattare
Fotograf okänd.
Geografisk anknytning
  1. Jokkmokk
  2. Sápmi

Anta Pirak

1873 Jokkmokk – 1951 Jokkmokk

Anta Pirak spelade rollen som "den präktige lappgubben" Labba i filmen "Midnattssolens son" (1939), som av samtidens kritiker hyllades bland annat för sin realism och äkthet.

Fotograf okänd.

Om författaren

Nedanstående text om Anta Pirak har hämtats ur Bo Lundmarks bok Arran. Lappländska bilder (Eget förlag, 1975). Artikeln kan också läsas i Norrbottens läns museums årsbok Norrbotten, 1971, s. 147-154. Vi tackar Bo Lundmark som låtit oss publicera artikeln.

"För några år sedan besökte jag sommarvistet i Arasluokta vid Virihaure – Stormarnas sjö. Jag kom då att lära känna förre ordningsmannen Per Pirak och hans hustru Anna.Det var en upplevelse att höra dem berätta, medan elden pep, kaffet brände och hundarna skällde på avstånd, hon med livliga infall, han mer stilla och begrundande. – Kalle. Mu ahttje li Anta Pirak. (Nog var Anta Pirak min far alltid.) Det gick heller inte att ta miste på!

Anta Pavvasson Pirak föddes 1873, på höstvintern. ”Och det ska ha varit så kallt, att kåtastängernas ändar ovanför rököppningen voro vita av rimfrost.” Så börjar Jåhttee saamee viessoom (En nomad och hans liv) upptecknad och översatt av Jokkmokksprästen Harald Grundström. Den svenska texten kom 1933, den samiska 1937.

Anta Pirak och Harald Grundström träffades vid Virihaure sommaren 1926, då idén till verket föddes. Samarbetet fortsatte i Pårtestugan vid Sjaptjak, när det blev höst. Så tillkom de första egentliga memoarer någon same författat.

Pirak är emellertid inte den förste samiske författaren. Redan vid mitten av 1800-talet framträdde sydsamen Anders Fjellner med sitt föregivna nationalepos om Peiven Parneh (Solsönerna). 1905 var Kristoffer Sjussons minnen om Vapstenlapparna  upptecknade men har ännu inte utgetts. Året efter debuterade Finnmarkssamen Mattio Aikio på norska med I dyreskind. Bland ”norska” föregångare bör också nämnas Anders Larsen med Peivealggo (Daggrygning) och Isak Saba, stortingsmannen som författat den samiska nationalsången. Från finländskt område kan nämnas det unga geniet Pedar Jalvi, mest känd för Muottatjalmit (Snöflingor) 1915.

Bland företrädarna tänker man ändå i främsta rummet på Johan Turi, som med danskan Emilie Demant Hatts stöd skapade sitt storverk i en stuga vid Torneträsk. *Muittalus samid birra *(Berättelse om samerna) utkom 1910 och översattes snart till flera språk. Verket, som illustreras med Turis egna teckningar, beskriver de strapatsrika flyttningarna, rovdjurens härjningar, sammanstötningar mellan samer och bofasta, men fångar även i lyriskt mättade ordalag kärleken till de gamla renbeteslanden.

1931 utkom genom Anna Bielkes försorg det mindre verket Från fjället.

Från fjället berättar också Pirak. – I sommarlandet spelade han ofta boll som pojke. Den var stor som ett lomägg och tillverkades av sand, trasor och sämskskinn. Större barn lärde sig spela tablo, ett slags rävspel, medan småttingarna kunde åka i hundens matkopp utför snödrivan! Och naturligtvis gjorde man sig renar av greniga kvistar och reste kåtan med käppar och ett tygstycke.

Anta fick lära sig att läsa av sin mor. Hjälp fick han också av sina äldre bröder, som gått i kronskolan i Huhttan (Hyttan, dvs Kvikkjokk). Bland de använda läroböckerna märks Abbeskirje (ABC-boken), Åkerbloms Biblisk historia översatt till samiska av Johan Laestadiius samt Lars Levi Laestadius Tåluts Suptsasah Jubmela ja Almatji pirra (Gamla berättelser om Gud och människorna). Det befanns att Anta hade läshuvud, varför han efter genomgången skriftskola i Jokkmokk fick börja i seminariet, som var förlagt till Mattisudden. För 75 öre dygnet fick han husrum och mat hos en änka.

Här tillbringade han två arbetsfyllda år. De sista veckorna var så krävande att han åtskilliga nätter inte klädde av sig utan somnade sittande och fortsatte läsa så fort han vaknade. Men han minns annat från tiden också, som mötet med skogssamen Själlarion-Anta och dennes berättelse om hur en stor, tjockhårig hund med kedjor runt halsen följt honom långa tider. Den gamle menade att det nog var djävulen. Till slut hörde Gud hans böner och besten försvann genom ett våldsamt åskväder.

Under sin tid som skollärare i vistena höll Pirak även renar och liksom Kristoffer Sjulsson började han tänka: ”Nog måste jag sköta mina renar året om och flytta. Jag känner på mig: förvisso är jag född till lapp, för flyttlapp (jåhtte-sapme) vill jag då helst bli.”

Han friade nu till en flicka från trakten och slutade med skolan. De båda hjälptes sedan åt att vakta hjorden i regn och storm eller under höstvinternätter med klart månsken. Då och då bröts kanske tystnaden av kommandoropen till hundarna, ett raptau! (håll kanten!) eller pååteek (kom!). Och till glaciären Ålmajalosjiekna jojkade Anta: vall valla, valla, valla-vall… (upptecknad av Karl Tirén 1912).

En ständig fara utgjorde vargarna, som mest anföll nattetid. När ulven (som enbart i lulesamiskan har nio namn) hunnit upp en ren ”biter han honom i nedre delen av lårbenet, pressar till omkring lårmuskeln och stekens nedre del”. Så länge renen springer släpar den med och bromsar med tassarna. Till slut stupar det stackars djuret och vargen biter till under halsen. De far upp och blir stående på bakbenen en kort stund. Så faller renen på sidan och är död. Han konstaterar bittert: ”Man finner ingenting annat kvar på platsen, där de dödat, än magen, som de rullat undan, huvudet, hornen och fötterna med klövarna.”

Förutom av vargen och järven kunde renarna angripas av björnen. Skuorkah (björndödarna) hade det ibland hett om öronen. Sålunda återger Anta berättelsen om skogssamen som upptäckte björn inne i sin hjord. Han tog flintlåsbössan och sköt på en björnunge som klättrade uppe i en gran och lekte. Den började skrika och föll ned. Som ett fjällras kom emellertid modern och anföll mannen. Björnen grep tag i bösskolven och tog vapnet mellan käftarna, varefter hon bar det till en tjärn i närheten. Sedan simmade hon ut på djupet och lät bössan gå till botten. Mannen sprang sin väg för livet. En skildring i klass med Pelle Molin!

Anta minns också hur flen- och skartaår, då snötäcket på höstvintern fryser ihop till hårda flak som laven fastnar i, kunde göra en välbärgad same utfattig. Det hände att prästen i Kvikkjokk fick hålla förbön från predikstolen för renarna och flenen. Ett annat svårt gissel var klövsjukan, medan vuorraatauta (”snurrsjukan”) var mer sällsynt.

Under vårsommarflyttningen var strapatserna talrika. Pirak berättar på sitt karakteristiska, litet omständliga sätt: ”Nu kommer man till en bäck, som man måste vada över. Den flödar mycket, vattnet kan nå upp till ändan på en. Då måste barnkvinnorna också skyndsamt gå till vadstället, så att mannen får bära dem över. En liten kvinna måste nämligen mannen bära över, en stor kvinna kan vada, till och med om vattnet når upp till ändan på henne. Här blir det mycket arbete. Varje husbonde måste draga sin getter över bäcken med kasttömmen.”

Efter tiden i sommarlandet, då man hållit på med att märka kalvar, blev det flyttning österut till tjärro. Så kallas de fjäll, där man tillbringar våren och hösten. Slakten tog vid och ingenting fick förfaras. Av blind- och ändtarmen fick man korvskinn. Klövarna kokades särskilt och flottet som då uppstod användes till att ta loss rostiga skruvar och rensa bort rosten ur bössan! På höststället måste kvinnorna dessutom hinna få i ordning varma vinterkläder, främst pälsar. För den skull togs korthåriga hudar av renar, som slaktats på sommaren. Beredningen beskriver Pirak med sitt professorsvetande på området: ”Man skär av fina släta videbuskar. Med kniven skrapar man barken av dem, till dess det blir en hel hög. Därefter doppar man en stor boll därav en stund i varmt vatten, börjar så gnugga skinnet på köttsidan och gnuggar det helt och hållet, till dess det färgas av videbusken. Därpå läggs skinnen med köttsidorna ihop. Så måste varje korthårigt skinn gnuggas, varpå det får ligga till morgonen därpå. Så skrapas skinnen och tänjas ut hit och dit, varefter man smörjer dem med låuhtas (en röra av mjöl och tran) sedan köttsidan torkat. Och så får smörjan torka in, till en annan dag. Därefter tas de på nytt fram, skrapas och sträckas ut. Och nu äro dessa korthåriga skinn beredda, så att de kunna sys.”

Vid marknadsresan till Talvatis (Jokkmokk) var raidslädarna givetvis packade med skinnvaror, som man skulle sälja för att kunna köpa fisknät eller vadmal. Dessutom hölls det inte så få bröllop med mycket kaffe och brännvin. ”På en dag kan det vara två, tre eller ännu flera bröllop. De bjudna gästerna gå på dessa bröllop, så långt de hinna. De som tycka om att dricka hinna inte vara på många bröllop.”

Hälsosammare var det förstås att dricka renmjölken som kunde blandas med juopmo (fjällsyra). Påskå (kvanne) åts även, men gav lätt ont i magen. Och kaffet dracks åtminstone under mjölkningstiden med ystad renmjölk som grädde. Renmjölksvasslan åter användes till att göra god sötost.

Mellan bestyren fick Anta även höra talas om märkvärdiga händelser och gestalter i det förflutna. Dit hörde bl a Petter Amundsson Länta, som var både kateket och framstående ”medicinman” med just örter som specialitet. Vidare om brytningen i Alkavare som pågick till 1702. Här, liksom vid Nasa, tvingades samerna forsla den åtråvärda silvermalmen. De som inte lydde, kunde bli dragna under isen. – En gång hade domaren dömt en same till dödenoch låtit avliva honom. Men följande år, när man samlats under tingstallen i Kvikkjokk och domaren sov i tältet, kom den avrättades båda söner för att hämnas sin faders död. De hade fyllt bältena med pilar och började skjuta mot tältet, först i nedre kanten, sedan högre upp. Slutligen uppgav domaren ett skrik och dog. ”Från den tiden upphörde man att hålla ting vid tingstallen.”

Pirak relaterar också fascinerande visioner och drömmar ur sitt liv. De fullständigar bilden av hans personlighet. Vid ett tillfälle då han låg och sov i kåtan, sade någon: ”Laestadius´  ande kommer till den här kåtan. Men han kom inte in genom dörren utan började predika utanför kåtaduken att människan måste tvås ren från synden.” Han lyfte på kåtaduken för att se vad anden liknade, men fick ingenting se. Den var som ett spöke som inte vill se människan rätt i ögonen. ”Då ville jag åtminstone se vad han tvådde en ren med. Jag fick se det. Det var smutsigt diskvatten med en trasa i. Då sade jag genast ifrån: Jag låter inte tvätta mig i sådant vatten. Då försvann den där anden och jag vaknade också.”

Till sist ger han en ”Kort framställning om lappens forna och nuvarande ställning och om hans framtid.” Man ställer sig nu litet frågande inför slutorden:”Vi flyttlappar äro åtminstone ännu så länge nöjda och hysa tacksamhet mot Sveriges kristna regering, som åtminstone hittills på olika sätt haft omsorg om oss lappar, som flytta med dessa skröpliga renar och under goda betesår kallas förmögna och rika lappar, men när ett flenår gått eller varghopar huserat några år, åter få namnet fattiglappar.” 1928 års förkättrade renbeteslag var dock ett faktum, när detta skrevs. Och man är nästan benägen att skriva under på Björn Collinders yttrande om samen i gemen: ”Han är statens överhuvud varmt tillgiven och all världslig överhet underdånig” (ur”Lapparna, deras kultur och arbetsliv”, 1932). Men samtidigt får man beträffande Anta Pirak minnas, att han utmärkte sig för stor diplomatisk förmåga och bidrog till många ur samisk synvinkel positiva beslut. Han var vad man kallade siita-åaive (”sitans huvud”).

Som språklig meddelare åt nämnde Collinder gjorde Pirak en betydelsefull insats, men det var främst samarbetet med Harald Grundström som blev epokgörande. Jåhttee saamee viessoom är i själva verket det viktigaste dokumentet på och om lulesamiska. Till verket utkom även ett samiskt-svenskt-tyskt lexikon i samarbete med Wolfgang Schlachter, utforskaren av Malå skogssamiska. Denna ordskatt utgör något av ryggraden i Grundströms monumentala Lulelapsk ordbok 1946-54. Piraks dialekt representerar en blandning av element från den norra och södra dialektgruppen inom Jokkmokk, eftersom hans fader var från Tuorpon och modern från Sirkas. Även från den s k bondedialekten kan man finna tydliga spår i hans språk. Det kan här nämnas att den frejdade K B Wiklund i debatten om den ”rätta lapskan” tidigare (1915) hävdat att ”renast, dvs friast från alla nyare inblandningar, torde språket talas inom Jokkmokk och södra Gällivare”. – Alltnog, liksom Turi kom Pirak att få stor betydelse för undervisningen i samiska språket, inte minst på universitetsnivå.

Efter Piraks verk följde Nils Nilsson Skums båda klassiker Same sita – lappbyn (1938) och Valla renar (1955) i serien Acta Lapponica, där han på ett mästerligt sätt skildrat renskötaråret i ord och bild. Jämte Finnmarkens son John Andreas Savio är Skum samernas främste konstnärlige skildrare. En intensiv skildring av mötet mellan rennomadismen och det nya tekniskt präglade samhället ger sydsamen Erik Nilsson Mankok i Mitt Lassokoppel (1962), den ”modernaste” sameromanen hittills. 1969 fick det ”traditionella” renskötarlivet från förr ännu en skildrare av rang i Andreas Labba. Dennes Anta, översatt till svenska av Olavi Korhonen, avslöjar förutom inträngande miljökännedom en rik lyrisk ådra.

Den ådran gör sig inte särskilt märkbar hos den tidigare Anta. Däremot har en senare Pirak, mest känd som slöjdare och konstnär, inspirerats till följande strofer:

fjäll
vid dina heder
skall min själ förlösas
från den oro
som staden gett mig

ur dina mäktiga sagor
och dåd
vill jag ösa den lärdom
som är från gångna tider.

(Ur Lars Pirak: Padjelanta-Allaätnam, i svensk tolkning av B.L.)

Mycket av den lärdomen från gångna tider och från Padjelantas hedar har vi Anta Pirak att tacka för. Han gick ur tiden år 1951."

Om författarskapet

Med benäget tillstånd från Föreningen för svensk kulturhistoria (Finngatan 8, 223 62 Lund) publicerar vi här en samtida recension av Anta Piraks bok En nomad och hans liv (Uppsala, 1933) skriven av Ernst Klein, publicerad i RIG, 1934, s. 50 – 52:

Genom komminister H. Grundström och professor K.B. Wiklunds förenade omsorger är vår lapplitteratur sedan någon tid ett gott stycke rikare än hittills. Det viktiga tillskott, som framkommit, är Jokkmokknomaden Anta Piraks självbiografiska skildring.

I sitt förord betonar professor Wiklund det betydelsefulla i att numera för första gången en utförlig skildring föreligger från en lappmark, där det längre norrut mer eller mindre starkt utpräglade finska kulturinflytandet ej gör sig gällande utan där det genuint och ursprungligt lapska i såväl människotyp som levnadssätt och traditioner lever kvar. Ett dylikt ”rent” lappområde anser Wiklund börja redan någonstädes i Gällivare socken, och i Jokkmokks lappbyar är det moderna finska inflytandet, som väsentliggen förmedlats av söderut inflyttade nordlappar, tämligen eliminerat. Anta Pirak, som nu synes vara omkring 60 år, representerar sålunda i alla hänseenden den ålderdomligaste av de nutida lapska stammarna, den som lever i det inre av de svenska lappmarkerna inom södra Norrbottens och Västernorrlands län.

Denna medtävlare på den litterära banan till tornelappen Johan Turi är dock i övrigt icke enbart typisk. Han är en från det dåvarande Mittisuddens (numera Murjeks) lapplärarseminarium utexaminerad småskollärare, som i sin ungdom också arbetat i pedagogikens tjänst. Men det vittnar så mycket starkare för hans nomadnatur, att han av inga andra skäl än en obetvinglig önskan att äga och sköta renar gav sitt lärarkall på båten, fast han synes ha haft både lust och fallenhet för det. Och de teoretiska kunskaper, som han inhämtat under tre månaders nattvardsskola och fyra terminers seminarium, förefaller på ingen enda punkt att ha slagit sönder hans rent lapska horisont eller ha vidgat hans begrepp väsentligt utöver vad som är naturligt för en intelligent svensk fjällapp i våra dagar. Hans psykologi är, möjligen med undantag för en något minskad blyghet för främlingar (= svenskar), i stort sett typiskt lapsk med sin känsla av social och ekonomisk underlägsenhet men samtidigt med en outrotlig visshet om att den lille fattige lappen likväl är den store, rike svenskens överman i många stycken, både ifråga om moralisk oförvitlighet, kristligt sinnelag och naturlig kvickhet och knepighet. Att det ligger en viss objektiv sanning lika väl som ett välgörande plåster mot mindervärdeskomplex i denna inställning, torde envar som lärt känna riktiga nomadlappar kunna medgiva. Alldeles festligt kommer denna lapska psykologi fram i det kapitel, där Pirak skildrar sitt samarbete med renbeteskommissionen. När de olika renbetena i gränsfjällen skulle värderas, gick det mycket sakta, ”därför att överhetspersonerna mätte gräsmark och oduglig mark, stenhölster och dylikt och undantogo grus- stenpartier på fjälltopparna och troligen också jöklar. För vår del skulle det nog ha gått fort.”

Till de typiska lapska lynnesdrag, som Pirak här och där ger uttryck åt i sin skildring, hör också sinnet för naturens skönhet. Det är framför allt återseendet om våren med de vita fjälltopparna, som tycks verka mäktigt på de små nomaderna. Man går upp på fjället till enplats, varifrån man kan se vida omkring, ”sätter sig, ser och iakttager med beundran och glädje, hur fjällens toppar och tinnar på dessa kända trakter mest lysa vita.” Enkelt, rakt på sak och gripande är detta sagt – kanske också på originalspråket mindre stelbent, än det kommer fram i översättningen.

I övrigt är Piraks bok full av väl genomtänkta och samvetsgranna uppgifter om nomadlappens levnadssätt under alla skiften och aspekter. Renskötselns olika faser och detaljer från vallning och mjölkning till försäljning av kött och hudar återges med största saklighet och samtidigt på ett inifrån kommande sätt, som ger den rätta betoningen och innebörden åt alla enskildheter. Livet i kåtan och på flyttningen, barnens lekar och uppfostran, frieri och bröllop, samfundslivets både officiella och inofficiella former (de senare ej de minst viktiga) framställas på ett klart och koncist sätt. En stor mängd rent tekniska upplysningar, såsom om kåtabygge, tillverkandet av slädar och träkärl, om fiske, rovdjursjakt o.s.v., komplettera framställningen. Här förefaller det dock ofta, som om antingen Pirak eller hans översättare inte riktigt förmådde övervinna svårigheten vid själva beskrivandet. Den även i övrigt kännbara bristen på illustrationer blir i många dylika fall ytterst smärtsam för den, som vill i detalj tillgodogöra sig Piraks upplysningar. Om komminister Grundström varit i tillfälle att genomföra en konsekvent och otvetydig terminologi vid översättandet eller åtminstone försett skildringen med förklarande noter, skulle mycket ha varit vunnet. Som det nu är, måste man nog veta hur en ackja är byggd, för att förstå beskrivningen därav – och ändå stannar man ofta i tvivelsmål om enskildheterna, tills man t.ex. kommer underfund med vad ”de inre kanterna av kölen sneddas av utåt” eller ”endast i det översta sidobrädet göres ingen fog i övre kanten” skall betyda. I förra fallet menas att kölbrädans kanter på undersidan snedfasas, i det senare att en dylik snedfas hyvlas på alla sidobräderna, där de hopfogas med varandra, men naturligtvis ej på den översta brädans överkant, ”relingen” på den båtliknande ackjan. Nästan lika svårtydd blir den enkla skildringen av hur man skär till en kåtaduk, emedan de kilar, som in mellan de raka styckena för att göra duken vidare nedåt, kallas ”våder”, den övre hälften av kåtans tyghölje utan förklaring benämnes ”rökstycke”, och det lösa skynke, med vilken man efter behov täcker rököppningen, ges det nästan likalydande namnet ”rökfångsstycke”. Skildringen av hur flaskor och ”klövjekistor” tillverkas lämnar åtminstone mig i rätt stor ovisshet om huru de åsyftade föremålen i verkligheten äro beskaffade.

Det skulle alldeles givet löna sig att bättra den värdefulla skildringen på dessa punkter genom att skaffa fram ett antal ordentliga bilder, dels fotografier av föremålen, dels teckningar av de olika procedurerna, försedda med en kompletterande text, i vilken såväl de lapska termerna som en god översättning av desamma meddelades. Ett sådant häfte, utfört av Anta Pirak och komminister Grundström under professor Wiklunds överinseende, skulle i hög grad öka den nu utgivna skildringens värde och borde kanske kunna bekostas av samma samfund, som står för denna.

När det gäller lapplivets andliga företeelser synas inga svårigheter av ovan antydda slag ha gjort sig gällande. Det friskaste och omedelbaraste samband mellan föremål och uttryck råder här, vare sig nu Pirak själv eller hans tolk eller båda äro mera intresserade av det andliga livets detaljer än av allehanda materiella småsaker. Gång på gång i skildringen dyka typer av lapska kristna upp, oefterhärmliga i sin blandning av hedendom och evangelism. Djävulen besöker dem i form av en lurvig hund. Men de kunna också avstå från att äta kött för att icke deras ”kristendom skall försvagas”. Efter föräldrarnas berättelse återger Pirak historier från mitten av förra århundradet om trollkunniga lappar, som hålla björnfester och känna bruket av trumman och som i puraste övermod mana upp gamla käringar ur graven för att håna dem för deras ”mögliga tänder”. Han kan traditioner om silvergruvorna vid Silpatjåkko och kyrkhelgerna vid Alkavare – länge sedan öde och övergivna. Att han kan sägner om Stalo, Järnnäsan och ryssarna är då mindre underligt. Anta Pirak har själv sett ett spöke i månskenet, han har hört Lars Levi Laestadius´ ande predika utanför kåtan och mycket annat. Han är en kännare på det mystiska och talar som en sådan. Det är källskrift, som här presteras, ej ”uppteckningar”. ·                                                                                       

E. Klein

Kuriosa

Anta Pirak spelade rollen som "den präktige lappgubben" Labba i filmen Midnattssolens son (1939), som av samtidens kritiker hyllades bland annat för sin realism och äkthet: "rollerna innehas av idel äkta lappar", "de tala alla samespråk", "aldrig har denna exotiska folkspillra i Sverige kommit oss så nära", "en upplevelse, långt utanpå det vardagliga".

Låna och läs

  1. Jåhtte sáme viessom (1993)

    Språk Lulesamiska
    Förlag Blaasvær
    Medarbetare
    1. Pirak, Lars
    2. Tjihkkom, Kåre
    ISBN
    1. 8290537603

  2. Jåhttee saamee viessoom (1937)

    Språk Lulesamiska
    Serie Skrifter utgivna av K. Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala
    Delnummer 31:2
    Medarbetare
    1. Collinder, Björn
    2. Grundström, Harald

  3. En nomad och hans liv (1937)

    Språk Svenska
    Förlag Nord. rotogravyr
    Medarbetare
    1. Grundström, Harald
    2. Ekholm, Gideo
    3. Collinder, Björn

  4. Endast Textprov: En nomad och hans liv  Min skoltid ()

    Provläs

    Ur En nomad och hans liv  Min skoltid

    Ur kapitlet Min skoltid
    […]
      Jag har ett svagt minne av att jag gått i skola hos en gammal lappskollärare, som hette Olle. Han lärde mig känna orden och de första grunderna i stavning. Om han undervisade i skrivning, minns åtminstone inte jag; jag tror, att gubben inte själv kunde skriva. Jag minns inte riktigt, hur länge gubben var i vår by, men man berättade, att han åtminstone för det mesta brukade vistas två eller tre veckor på ett ställe, där han höll skola. Han var också mycket noga med att man skulle läsa rent. Det minns jag då säkert, hur jag blev förvånad, då han hade blivit tvungen att resa till doktorn. Och man berättade, att doktorn hade tappat en halv kanna vatten eller mera ur hans mage. Och så hördes det, att gubben dött. Sedan har jag hört, att han inte skall ha gått i något seminarium, men han hade ändå fått bli skollärare.

      Sedan den tiden har jag inte gått i någon skola. Nog fanns det ju en del skollärare, som hade gått igenom seminarium, men de ha inte råkat komma och hålla skola i den by, där jag var. Min mor lärde mig läsa innantill. Hon kunde själv ganska bra, fastän hon inte kunde läsa fullkomligt rent efter bokstaven. Hon hade nämligen inte gått i någon skola. Alla mina tre bröder hade varit i kronskolan i Kvikkjokk, och den siste av dem hade gått i kronskolan i Jokkmokk. Där hade de lärt att läsa rent innantill och utantill också. Den äldsta brodern kunde inte skriva. […]

  5. Endast Textprov: En nomad och hans liv  Lasskörning ()

    Provläs

    Ur En nomad och hans liv  Lasskörning

    Ur kapitlet Lasskörning
    […]
    På resan upp hände oftast följande: Då hästarna mötte på mårkan, måste naturligtvis körarna stanna. Det var värst vid sådana tillfällen. Sakta färdades de långa raiderna fram. Och de kommo i skilda grupper, så att hästkarlarna åter fingo köra ett stycke efter vägen. Så kommo nya raider, och hästarna fingo åter stanna. Vägen var trång, och man kunde inte köra förbi varandra. På så sätt fingo hästarna naturligtvis stå många gånger. Då bakre ändan av raiden skulle förbi, blevo svenskarna förargade på lapparna, och så hördes det svordom och rop: ”De där förbannade lapparna ska ifrån vägen, annars slår vi ihjäl dem eller kastar dem från vägen.” Vart skulle nu lappen ta vägen med en tung raid? Härkarna orkade inte draga lassen i den djupa snön på sidan om vägen. Även om någon körde raiden på sidan, fastnade främre ändan i snön och ibland i träden. Och det var inga korta raider. Det kunde vara sju eller tio härkar efter varandra i en lång raid. Större delen därav var kvar på vägen, fastän man hade försökt få den på sidan. Ibland anföllo svenskarna lappen, och det var då ingen annan råd än att springa undan runt omkring träden. Men somliga svenska voro mycket snabba, så att lappen inte hann undan. Då var det ingen annan råd för lappen än att slå svensken med en käpp, för lappen klarade sig inte med tomma händer mot svensken. Likväl skulle envar vara försiktig med käppen. Man brukade alltid säga: ”Inte slå någon människa på huvudet, utan på klorna!” Och om en annan kom efter för att hjälpa en, så skulle den slå bakifrån tvärs över knävecken, för då bräcktes inga ben.

      Under en sådan förvirring åstadkommo svenskarna ibland mycken förtret. De skuro av härktömmen och slädens dragrep, så att härken slapp lös och sprang åt det håll, där skällorna hördes från de främre raiderna. […]

  6. Endast Textprov: En nomad och hans liv  Jag blir flyttlapp ()

    Provläs

    Ur En nomad och hans liv  Jag blir flyttlapp

    Ur kapitlet Jag blir flyttlapp
    […]
      Att vakta renarna en höstvinternatt på fjället vid klart månsken är roligt. De höga fjällen och spetsiga topparna synas så vackra. Fjällslätterna lysa också så vackert vita. Det syns också, hur hjorden betar, skällorna höras och kalvarna grymta. När det inte är månsken, men klart, lysa stjärnorna så skarpt, och ibland blinka de. Någon gång syns det stjärnskott. Somliga gissa, att ovädret skall komma från det hållet. En del klara nätter flammar norrskenet. Det blir ibland så ljust, att man ser till och med mycket långt. Ibland syns det blott vid horisonten i norr. Men då det kommer nästan över huvudet på en eller också går förbi litet åt söder, är det mycket vackert att skåda. Stundom får det en sådan fart, att det ser ut nästan som eldslågor. Flammorna skjuta fram efter varandra som en raid. […]

  7. Endast Textprov: En nomad och hans liv  Då renen är slaktad... ()

    Provläs

    Ur En nomad och hans liv  Då renen är slaktad...

    Ur kapitlet **Då renen är slaktad, blir det riklig måltid
    **[...]
      Då renen är slaktad, delas samma afton ryggen och ryggköttet mellan bogarna i bestämda delar efter lederna. I varje bit av ryggen över bogarna äro två kotor. Det första stora stycket får husbonden äta. Det närmast följande stycket får någon underordnad mansperson äta. De enklare bogryggstyckena få pojkarna, ibland husmodern. Benen i korsryggen delas efter lederna vart för sig, och så få barnen sina huvudportioner av dem, och de större personerna få andra eller tredje stycket av samma bit, tills de bli mätta. Husmoderns bestämda del är korsbenet. Om kåtafolket är talrikt, delas halskotorna. Dessa äter man nu i den ordning var och en råkar få dem i handen. Förr i tiden gick det nog inte an att äta dem hur som helst. […]

    Och så får man börja äta märgbenen. Husmodern eller kvinnspersonerna få alltid övre märgbenet på bakfoten. Den som slaktat får nedre märgbenet på bakfoten och nedre märgbenet på framfoten. Övre märgbenet på framfoten får någon mindre bemärkt person. Och så får man klyva märgbenen och äta dem tillsammans med levern. […]

  8. Endast Textprov: En nomad och hans liv  Det kommer främmande ()

    Provläs

    Ur En nomad och hans liv  Det kommer främmande

    Ur kapitlet Det kommer främmande
    […]
    Jag minns från den tid, då jag var en liten pojke, att varje lapp, som kom till kåtan på besök, brukade gå fram och kyssa åtminstone helt nära släktingar och alla de andra också på munnen. Om en svensk var närvarande och såg det, kysstes man inte gärna. Svenskarna hade nämligen svårt att hålla sig för skratt, när de sågo, att man kysstes. Då började det där kyssandet så småningom ske mera lättvindigt, minns jag, så att man endast lade kinderna mot varandra. Detta skulle kan tänka gälla för en kyss. Nu hälsar man bara med handen som svenskarna. Laestadianerna omfamnade nog förr varandra, när de hälsade. Nu har också deras hälsningssätt försämrats. … Synbarligen har hälsningskärleken nu alldeles svalnat av. […]