Tillbaka till Norrbottensförfattare
Fotograf: Jens Bäckström
Geografisk anknytning
  1. Tärendö
  2. Pajala
  3. Råneå
  4. Luleå

Leif Larsson

1939 Tärendö

För novellisten blir skrivtekniken viktigare än något annat. I Norrland har vi egentligen bara haft två författare som verkligen klarat konsten, Birger Vikström och Thorsten Jonsson. Hos Leif Larsson finner man drag av dem båda. Dels växeldrar den uppsluppna tonen i hans berättelser med den gravallvarliga, dels råder stram sparsmakhet i själva stoffet.

Fotograf: Jens Bäckström

Egen presentation

Jag är född i Tärendö, precis där Tärendöälven flyter in i Kalixälven, bifurkationens hjärta. Mitt framför Tärendöholmen fanns morfars hus. Tre månader gammal flyttade jag med min mamma till Råneå, där jag växte upp med stor frihet, många lekar och mycket idrottande.

Av en slump blev jag lärare i 37 år och trivdes mycket bra med arbetet och med mina elever. Till slut kom pensioneringen och då förverkligade jag det jag önsketänkt i femtio eller sextio år – att skriva en bok.

Jag var 70 år då jag debuterade. Då hade jag gått och grunnat på den där boken så länge att jag trodde att den aldrig skulle bli av. En skrivarkurs med Maria Vedin var den spark på smalbenet som jag behövde. Men det blev inte den äventyrsbok för pojkar som jag först tänkte mig. Det blev noveller. Några med små korn av självupplevda händelser, andra med lite större, men de flesta helt fabulerade.

Alla var och är lika roliga att skriva. Kortprosan passar mig bra åtminstone nu i början. Att bli författare på riktigt redan för början var inte att tänka på, inte ens att satsa på journalistutbildning, som var en annan yrkesdröm. Några pengar till en akademisk utbildning fanns inte. Bara att jag fick ta studentexamen var en stor uppoffring för mitt hem.

Kanske författaryrket inte heller hade så stort anseende eller ansågs vara förbehållet ”folk söderifrån”. ”Här finns väl ingenting att skriva om”, hörde jag då och då. När jag gjorde värnplikten i Boden och på olika sätt försökte få tiden att gå, lyckades jag få en novell publicerad i en facklig månadstidning. Jag gladdes mycket, till och med så mycket att jag skickade den till min rektor i gymnasiet i Kalix. Jag fick beröm för berättelsen men han bifogade en liten varning.

  • Novellen är bra, men skaffa dig ett yrke först!

Så då gjorde jag det, och när jag nu slutat att undervisa ungdomar om litteratur och skrivande, försöker jag hinna med att skriva allt det som lagrats under år, då jag jobbat, idrottat och varit idrottsledare i flera idrotter.

Berättelserna i de två novellsamlingarna handlar en hel del om barns relationer till vuxna, hur de kan förstå vuxengenerationen på sitt sätt och också misstolka vuxnas ord och agerande. Miljön är Norrbottens kustland och särskilt den kring Råneå och trakten ner mot hamnen Kängsön. En del av novellerna är allvarliga men många är uppsluppna.

Berättelserna är inte självbiografiska, och inte heller dokumentära, men eftersom de passerat genom mitt huvud finns väl alltid något av mig själv där, medvetet eller omedvetet.

Om författaren

Artikeln är skriven av Erik Jonsson; den publicerades i Norrbottens-Kuriren den 14 juli 2010 under rubriken Norrbottnisk novellkonst. Leif Larsson skriver ungdomsberättelser på ålderns höst.

"Pensionären Leif Larsson bor i en vackert dekorerad våning på Fredsgatan i Luleå, som det anstår en man med ett helt yrkesliv bakom sig. Han har lärt en och annan norrbottning att föra pennan över åren, att spela fotboll också för den delen. Idag tjänar dock de gamla svenskläraråren, och idrottsengagemanget, främst till grund för Leifs eget skrivande.

Leif Larsson började skriva sent, men jobbar på att ta in kollegornas försprång. På två år har han sammanställt tre böcker med berättelser från ungdomens dagar. Det är som vissa författare med flow beskrivit det ”bara att sträcka upp armarna och plocka ner berättelserna ur luften”. Historierna har samlats i Berättelser från ön och sedan samt i den purfärska Jag fick heta Anders. Därutöver finns även en aktuell diktsamling.

Liv och skrivande

En försiktigt knakande trätrapp leder en direkt in i Leifs vardagsrum. Blicken gungar mer eller mindre ofrivilligt mellan väldiga bokhyllor innan den låser sig vid något av de oljemotiv som våningsinnehavaren själv målat. En kort stund hinner man betrakta de säkert och kraftfullt kolorerade kompositionerna innan lukten av nybakat pockar på ens uppmärksamhet.
– Sitt ner och ta dig en kopp kaffe, bjuder Leif, innan det överenskomna samtalet om världens liv och skrivande så sakteliga tar fart.
Leif är född i Tärendö, precis där Tärendöälven flyter in i Kalixälven, men bara tre månader gammal flyttade han med sin mamma till Råneå.
– Där växte jag upp med stor frihet, många lekar och mycket idrottande – jag minns ett äventyrligt landskap fullt av historier.

Gjort allt fel

– Som författare har jag dock gjort allt fel. Åldersmässigt är jag sent ute för att förlagen ska bry sig om mig, förklarar 71-åringen och fortsätter:
– Jag skriver inom en form som inte anses gångbar – noveller – i stället för till exempel kriminalromaner. Slutligen har jag valt att utgå ifrån den norrbottniska provinsen och inte de stora städerna.
Leif Larsson har rätt i allt detta. Hans bokutgivning kommer knappast att utmynna i någon vinsthistoria. Inte för honom själv i alla fall. Däremot finns där en berättarglädje, som inte filtrerats genom några pengafilter. Det värdet tillfaller läsaren.

Svår konst

Att skriva noveller är nog bland det svåraste man kan ägna sig åt. För en enda berättelse fordras en minst lika god idé som för en hel roman, och därefter dubbelt så sträng paketering. Det är omöjligt för en pockettoppenförfattare att arbeta på det viset, främst eftersom det inte är ekonomiskt lönsamt.

För novellisten blir skrivtekniken viktigare än något annat. I Norrland har vi egentligen har vi egentligen bara haft två författare som verkligen klarat konsten, Birger Vikström och Thorsten Jonsson. Hos Leif Larsson finner man drag av dem båda. Dels växeldrar den uppsluppna tonen i hans berättelser med den gravallvarliga, dels råder stram sparsmakhet i själva stoffet.

Många nya skrivare klarar inte att jobba med antydningar. Endera skriver de läsarna på näsan, eller så slarvar de helt och hållet bort de psykologiska poängerna. I Larssons senaste bok Jag fick heta Anders är kompositionen perfekt. Läsarna tillåts själva avläsa humörsvängningarna. I det kanske mest talande exemplet är pendlingen oerhört finkalibrerad. Novellen heter Dagen då allt var bra, och den följer titelangivelsen till punkt och pricka. Enbart genom titeln och några mikroskopiska antydningar kan man utläsa att den fina soliga dagen som en son tillbringar med sin far ute i en fiskebåt utgör ett sällsynt undantag från spritfylla, gråt och misär.

Aldrig brista

En som såklart känner till alla dessa förutsättningar – Per-Olov Enquist – har jämfört novelläsandet med att tassa över en nyfrusen sjö. Därunder ska det finnas en djup och mörk avgrund. Men isen får aldrig brista, den ska bara knarra.
– Jo, när jag var ung fick man lära sig detta under svenskaundervisningen, instämmer Leif Larsson.
Vi enas om att denna lärdom inte längre är någon självklarhet inom dagens undervisning. Annars ser dock den pensionerade läraren en del som färbättrats där, allt eftersom att skolan moderniserats. Idag har man till exempel frångått tvånget om en internationell litteraturkanon.
– När jag gick i skolan var det nästan absurt. Man fick sitta och traggla sig igenom några engelska och amerikanska författare, och sedan fick det vara bra, berättar Leif.
Föga brydde sig lärarna i min trakt om att det bara några kvarter bort fanns en högintressant lokal författare i Hilja Byström. Hon hade nog kunnat komma in och lära ut ett och annat om litteratur och skrivande.

Från ungdomsdagar

Leif Larssons böcker sticker ut. De är skrivna i en personlig ton och med en svensklärares språkliga nit. Dessutom kommer de med oerhört många intressanta historier och inte sällan tar de grepp om en hel tidsanda. Det är även till Leifs noveller man ska gå ifall man intresserar sig för riktigt fyndiga fotbollshistorier. I sin ungdom spelade han fotboll i IFK Kalix, som under två säsonger spelade i Division 2, näst högsta serien i landet. En speciell match blir han ständigt påmind om; det var en hemmamatch mot Holmsund, som spelat i Allsvenskan och som hade idel kända fotbollsspelare i sitt lag, främst Gösta Nordahl, landslagsman och bror till de mer berömda bröderna Gunnar, Knut och Bertil.
Domaren hade knappt hunnit blåsa igång matchen förrän Leif satte bollen i nät, ett mål som visade sig vara segermålet. Det målet har många, många kommit och velat prata om: ”Minns du målet mot Holmsund?!” Och visst gör Leif det:
– Jag minns precis hur jag gjorde, hur målvakten gjorde och var alla spelarna i närheten fanns. Och fotot i Norrländskan med matchklockan som visar att 1 minut hade gått, det har jag fått se och kommentera massor av gånger.
Leif återger anekdoterna med högsta varsamhet. Jag föreställer mig att han trots allt föredrar att framlägga dem i skrift. Någon timme senare har han likväl redovisat ett stort material ur sitt liv. Den stora bilden får man emellertid läsa ut själv, precis som i fallet med hans noveller."

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "larsson, leif" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Kuriosa

I sin ungdom spelade Leif Larsson fotboll i IFK Kalix, som under två säsonger spelade i Division 2, näst högsta serien i landet. En speciell match blir han ständigt påmind om; det var en hemmamatch mot Holmsund, som spelat i Allsvenskan och som hade idel kända fotbollsspelare i sitt lag, främst Gösta Nordahl, landslagsman och bror till de mer berömda bröderna Gunnar, Knut och Bertil.
Domaren hade knappt hunnit blåsa igång matchen förrän Leif satte bollen i nät, ett mål som visade sig vara segermålet. Det målet har många, många kommit och velat prata om: ”Minns du målet mot Holmsund?!” Och visst gör Leif det: ”Jag minns precis hur jag gjorde, hur målvakten gjorde och var alla spelarna i närheten fanns. Och fotot i Norrländskan med matchklockan som visar att 1 minut hade gått, det har jag fått se och kommentera massor av gånger.”

Låna och läs

  1. Då du hör björnen vissla (2014)

    Undertitel [20 noveller]
    Språk Svenska
    Förlag Lumio
    ISBN
    1. 9789185889693

    Provläs

    Ur Då du hör björnen vissla

    Ur novellen På nio brukar dom resa sig
    Mats Eriksson låg alldeles stilla.
    Han låg på rygg, ögonen slutna, armarna utslagna åt var sitt håll. Han kände sig slapp och fullständigt viljelös. Smärtan sköljde i vågor genom honom.
    Det ryckte lite vid ena ögat, en lätt skakning darrade till i hans vänstra hand.
    Mats Eriksson hade inga yttre skador.
    Men han var golvad.
    På nio brukar dom resa sig, dom nedslagna och mörbultade, dom blåslagna och blodiga. Mats Eriksson tänkte inte resa sig, varken på nio eller på tio eller hur långt man än räknade. Han kunde inte och ville inte. Inte ens han kunde tåla hur många örfilar som helst … och så tätt efter varandra. Den ena rallarsvingen och knock-outen efter den andra hade han fått ta mot. Ingen enda gång hade han varit beredd. Han hade inte kunnat hålla garden uppe.
    Den dagen han fick beskedet om A-flickornas tränare, hade han definitivt gått ner för räkning. Det laget var det bästa klubben hade. Det som kunde bli hur bra som helst, säkert bäst i Sverige. Därför hade de mest entusiastiska, välutbildade och intresserade tränarna placerats på framtidslaget.
    Slaget var så hårt att det svartnade för hans ögon och sedan flimrade alla himlens stjärnor och blixtar för hans inre syn. Ingen sekond kunde kasta in handduken och ta beslut i hans ställe. Mats Eriksson var förtvivlad, försvarslös och tillintetgjord. Stackars flickor … Varför skulle just dom drabbas?

  2. Fotbollslaget som försvann (2013)

    Språk Svenska
    Förlag Lumio
    ISBN
    1. 9789185889563

    Provläs

    Ur Fotbollslaget som försvann

    Petningen

    Det var det som var det värsta. Att laguppställningen kommit upp så sent. Folke fick inte chansen att dölja sin grämelse genom att hålla sig undan och inte komma till matchen. Han kom. Han tog emot slaget. Det var hårt.

    Alla lade märke till Folkes ögon, i det ögonblick då oron grep tag i honom. Tomheten i ögonen, då han förstod.

    ”Vad är det …? Vad är det som har hänt …?”
    Alla teg. De som visste tittade ner i golvet eller försökte rätta till något med sina skor eller strumpor. Bara två mötte hans blick. Till slut var det Bosse, målvakten, som sa:
    ”Har du läst laguppställningen … den sista, den här i klubblokalen?”
    ”Du är inte uttagen, Folke … Du ska inte spela idag …”

    Folke hade stått kvar en liten stund, stum, stel, oförstående. Han behövde inte läsa. Han förstod. Väskan med idrottskläder hade han som vanligt tömt på golvet, vänt upp och ner, och slängt in den tomma röda väskan under bänken. Folkes nummer stod på bagen, matchtröjans nummer. Det han alltid brukade ha. Han sjönk ner på alla fyra intill kläderna. Höll en av ankelsockorna som han brukade ha innanför fotbollsstrumporna i ena handen, la ner den, tog upp den, flyttade över den till klädhögens andra sida som om han inte kunde komma ihåg om han brukade ha den på vänster eller höger fot.

    Folke hade aldrig varit i närheten av att petas. Han hade spelat varenda match under de senaste tre åren, seriematcher och vänskapsmatcher. Han hade alltid ställt upp. Folke hade aldrig brytt sig om småskador. Han hade sprungit lika mycket som vanligt även om han varit lite skadad. Han om någon hade med sin kämpaglöd och gåpåarandra alltid haft en given plats. Han var samspelt med de andra i försvaret. Det var fördelen med att det nästan alltid var samma lag som matchen veckan innan. Det var bara om någon blivit skadad eller sjuk som det sattes in en ny spelare. Så brukade det vara. Då brukade Folke alltid stötta den nye, prata med honom, täcka upp om han spelade på samma sida i laget.

    Folke var inte skadad, och han var inte sjuk. En ny spelare hade ändå tagits ut till matchen.

    De som kunde och vågade titta på honom såg hur färgen försvann. Ansiktet blev blekt och grått, såg nästan tärt ut som hos en sjuk gamling, innan röda flammor slog upp. Folke svalde och svalde. Han skakade lite på huvudet. Blicken irrade från den ene till den andre, men det är inte säkert att han såg någon av dem.

    ”Ni skulle ha sagt något … att jag inte dög längre … nån av er skulle ha sagt något …”
    ”Vi visste inte, Folke. Ingen av oss visste något … inte förrän alldeles nyss.”
    Tystnaden var länge kompakt. Ingen hade något mer att säga. De få som sett laguppställningen oroade sig. För Folke, för laget, för just den här matchen.
    ”Nya klubbledningen … kanske”, sa någon.
    Efteråt visste ingen vem det var som sagt det och inte vad han menat.
    En del var lättade över att inte själva ha råkat ut för petningen. Ändå kände många sig skyldiga på något sätt.

    Folke tittade plötsligt ner mot golvet. Det var som om han upptäckt sin klädhög där … och fotbollsskorna. Han stod på knä, ena knäet mot golvet, det andra böjt som när laget radade upp sig för en lagbild, främre raden med ett knä mot gräset, det andra att vila armbågen på. Långsamt började han plocka tillbaka allt. Schampoflaskan, tvålen och handduken. Linimentet också. Han hade eget. Bättre än de andras. Resårbanden för strumporna. De egna benskydden. De andra hade skrattat åt honom då han visade att han köpt egna benskydd. Han hade behövt dem, hade han svarat. De var bättre. Med den spelstil han hade behövde han dem. Bättre och stadigare, men dyra. De andra hade småskrattat, men förstått. Folke var en sådan spelare. Kom ibland lite för snabbt in i situationer med motståndarna.

    Smärtan i bröstet kom och gick i vågor. Han mådde inte bra. Han ville ut, bort från omklädningsrummet. Benen lydde honom inte. Bedövningen satt ännu kvar. Folke stod länge kvar på knä. Med ena handen tog han stöd mot golvet då han reste sig. Benen darrade. Han kände sig svag och vacklade till. Då han till slut gick mot dörren kunde han inte gå ordentligt. Han vinglade, och innan han nått ända fram fick han ta steg åt sidorna för att hålla sig uppe. Bosse hade rest sig och tagit ett steg närmare. Folke höll ena handen lite framför sig för att försöka få stöd någonstans. I den andra höll han bagen. En socka låg kvar på golvet. Han märkte den inte. Blicken höll han mot dörröppningen. Det var ljusare där. Dit skulle han. Inte hänga med huvudet, inte hänga med huvudet, inte … Tanken snurrade runt i huvudet. Bosse satte sig igen. Dolde ansiktet i händerna.

    Folke lämnade dörren öppen då han gick.

  3. Pratuför (2012)

    Undertitel noveller
    Språk Svenska
    Förlag Lumio
    ISBN
    1. 9789185889440

    Provläs

    Ur Pratuför

    Från novellen **Klockan 8
    **
    Det var en dag då inget ljus kom över byn. Morgonens blekhet övergick långsamt i kvällens dunkel, utan att dagen lysts upp av solen. Ingen vind rörde i trädens grenar. Himlen var dystert blågrå. Det drog ihop till oväder, men det dröjde. Himlen väntade. Det var som om senhöstens mörker kommit i början av oktober.

    Alma, byns barnmorska, hade hela dagen känt en besynnerlig oro i kroppen. Flera gånger hade hon varit ute och tittat upp mot himlen. Att ovädret snart skulle vara över dem förstod hon, men det var något annat som gnagde i henne, något hon inte kunde komma åt. Något var som det inte skulle vara. Alma gjorde sig beredd för ännu en vaknatt, en väntans natt. Väskan stod redan intill dörren, kängorna också och den tjocka kappan, som hon snabbt kunde dra över axlarna. Alma hade bra koll på byns kvinnor. Ingen var i närheten av att föda just nu. Det måste vara något annat, kanske ett svårt missfall eller något värre. Almas oro var större än någon gång tidigare.

    Alma blev inte förvånad, då hon timmar senare hörde de springande stegen utanför huset och de våldsamma bankningarna på ytterdörren. Men hon drog hastigt efter andan, då hon såg pojken utanför dörren. Vem hade skickat honom? Hon kände igen honom, men han kom inte från någon av de gårdar, som hon kunnat vänta sig. Han var flammigt röd i ansiktet och flämtade tungt efter att ha sprungit långt och kanske fortare än vad han egentligen orkade med. Han vacklade till och var nära att ramla, innan han fick tag i dörrkarmen. Med en darrande hand pekade han på Alma. Han öppnade munnen men han var så andfådd att han inte fick fram några ord. De som kom för att buda henne brukade vara äldre och nästan alltid hade de häst och vagn med sig. Den här pojken var ensam. Han hade kommit genom skogen.

    Alma försökte låta lugn och behärskad.
    ”Visst är det Annas pojke … från Skäret?”
    Pojken nickade och försökte återigen säga något. Det gick inte nu heller. Alma visste att hos Anna fanns ingen häst. Där fanns nästan ingenting utom ett stenigt potatisland och ungar.
    ”Sätt dig på stolen här så gör jag mig i ordning”.
    Alma började ta på sig kängorna. Anna väntade väl inte barn? Hon tittade i smyg på pojken, rödbrusig, trött, kepsen långt neddragen, vadmalsjackan öppen i halsen, den korta beniga kroppen darrande av upphetsning och trötthet. Munnen var bred. Det var som om ett leende fanns där i mungiporna hur allvarlig han än var. Han hade inga vantar på sig och var rispig av grenar på händerna och i ansiktet. Han hade sprungit stigen genom skogen. Det var närmare. På de få sekunderna det tog för Alma att få på sig kängorna, återfick pojken målföret.
    ”Det är Elin… Hon är så sjuk… hon måste få hjälp nu genast, säger mamma”.
    Nästan i en viskning kom det sedan:
    ”Elin ska ha barn…!”
    ”Elin! Din syster? Men hon är ju själv bara barnet!”

  4. Jag fick heta Anders (2010)

    Undertitel 24 noveller
    Språk Svenska
    Förlag Lumio
    ISBN
    1. 9185889296

    Provläs

    Ur Jag fick heta Anders (2010)

    Jag föddes mitt i varmaste sommaren, då åskan mullrade och luften var kvalmigt varm till och med på nätterna. Jag fick heta Anders. Det var ett ovanligt namn i trakten. Antti hade passat bättre.

    Den natten gick åskan dånande över älvarna, blixtarna brände luften och den unga kvinnan i kammaren skrek i födsloångest. Då föddes jag – ett lördagsbarn, sen till allt enligt talesätt, men för tidig för att bli söndagsbarn. I pörtet våndades den unga kvinnans far över dotterns plåga. Utan kraft i de väldiga nävarna. Han mindes flickans mor, som legat i samma säng, på samma ställe och skrikit ut sin dödsångest vid födandet. Han hade inte haft kraft att göra något då heller.
    *
    En värmebölja låg över Tornedalen och hade gjort det länge. Folk sa några ord då de stötte ihop på byavägen, tittade på de mörkblå molnen och undrade. Många skakade på huvudet. Det här bådade inte gott. Åskan rullade och hårda regn med blixtar och dunder drog förbi en bit bort mot Anttishållet. Men åskan tog inte värmen med sig då den drog bort. Det brukade den göra, särskilt om den tog riktning ner mot kusten. Det undrade man också över.

    Pojken i granen

    Försiktigt tittade pojken mot fönstret. Då såg Anders vad bagaren tittade på. Ingrid stod där inne alldeles intill fönstret. Bagarens flicka, sa man, fastän hon var gammal. Kanske redan 16 år eller mer. Hon sträckte sina båda vita armar uppåt mot himlen där utanför. Först syntes hon som en rörelse i dunklet inne i rummet. Hon kom närmare fönstret. Solen låg snett över ladugårdstaket och lyste in på henne. Det svarta håret glänste i solen. Hon svävade fram nära intill fönstret, ibland försvann hon in i rummets skuggor. Hon dansade. Det var så underligt annorlunda. Hon dansade ensam. Långsamma svepande rörelser. Och inga ljud, ingen musik hördes. Inte alls som danserna på dansbanan nere vid hamnen. Där höll karlar och kvinnor i varandra, svängde runt och stampade med foten i dansbanegolvet och ropade Hej! Inte alls så.

    Bagaren hade inte rört sig. Inte pojken heller. Då flickan åter närmade sig mot fönstret böljande en tunn vit slöja kring henne. Än en gång sträckte hon armarna mot himlen eller … Det var som om hon rörde sig mot solen. Kanske hon inte såg bagaren där i ladugårdsdörrens öppning.

    Hon svävade overkligt fram mot fönstret, sedan bort in i dunklet och tillbaka igen. De nakna armarna rörde sig svajande. Hon är som en älva, tänkte Anders. Hon stannade alldeles intill rutan och solstrålarna lyste på hennes ansikte. Det var nästan vitt. Hon tittade rakt upp mot solen - som om ingenting annat fanns. Inte skogen och träden, inte gräset och gården, inte ladugården och härbret. Inte bagaren - och inte pojken i trädet.

    Pojken klamrade sig fast. Orörlig hade han blicken fäst på flickan i fönstret. Sakta vred hon sig runt i en långsam, långsam dans. Huvudet var lätt bakåtböjt. Det svarta håret hängde ner på hennes axlar. Blicken i fjärran.

    Bagaren stod stilla han också och tittade hela tiden upp mot fönstret. Med ena handen kramade han dörrkarmen hårt. Foten hade långsamt sjunkit ner på tröskeln.

    En dörr smällde igen och en gäll vissling hördes över skogen. Flickan försvann från fönstret. In i rummets sommarskugga. En kvinnoröst ropade från farstubron. Bagaren syntes inte till. En av pojkarna smög iväg hemåt. Rösten ropade igen. Det kom inga svar. Gardinen i flickans fönster fladdrade lite. Ett blekt ansikte kikade ut, rakt på pojken i granen. Han satt alldeles stilla. Hon höjde handen lite och rörde den som i en försiktig vinkning. Sakta. Hon hade sett honom. Kanske. En tung kvinna kom ut på gården. Hon tog några steg mot ladugården, stannade till och tittade bort mot grannens. Strax skrällde det åter igen i ytterdörren, då hon stängde den efter sig.

  5. Hördu, fröken (2011)

    Språk Svenska
    Förlag Faun Förlag
    ISBN
    1. 9789186033453

    Provläs

    Ur Hördu, fröken.      

    En gång höll vi som vanligt på med bokstäverna.
    ”Ola, vad är det här?” frågade Ester och pekade på S och en bild av en sotare.
    ”Robert”, sa jag.
    ”Va?” Ester blev verkligen förvånad.
    ”Sotarn som brukar komma till oss heter då Robert”.
    ”Jahaja… Är det någon annan som kan? Någon som inte är så personligt bekant med bokstäverna. Gerd?”
    ”Robert heter han som kommer till oss också”. Ester suckade.
    Då började Jens-Hjalmar fåna sig.
    ”Ssssssssssssssssss”, lät han precis som om vi hade sagt fel.
    ”Nååå, Jens-Hjalmar”, sa Ester förhoppningsfullt, ”hur ska det vara?”
    ”Sotaren heter Gustav Larsson. Hos oss i alla fall”.
    Sedan fick vi räkna minus hela lektionen. Det är det tråkigaste av allt.

    Nästa morgon gick jag fram till Ester, innan lektionerna hade börjat och gav henne en jättefin teckning, som jag hade gjort av en snögubbe.
    ”Sätt upp den här istället för sotaren”, föreslog jag. Ester tittade på mig och på teckningen och började skratta.
    ”Du är allt bra rar du, Ola”, sa hon, ”och bokstäverna kan du visst också”.
    Sedan klippte hon till teckningen så att den passade att sätta fast ovanpå sotaren och där fick den sitta hela året i ettan. Vi var nog den enda klassen i hela världen, utom kanske någon eskimåklass, som hade en snögubbe för bokstaven S. Ester var glad och på bra humör hela dagen, så jag sa inget mer.

  6. Berättelser från ön och sedan (2009)

    Undertitel novellsamling
    Språk Svenska
    Förlag Lumio
    ISBN
    1. 9789185889167

    Provläs

    Ur Berättelser från ön och sedan (2009)

    Katten Harry

    Det var jag som körde över Elins katt. Nu kan jag berätta om det, men då var jag vettskrämd. Jag vågade inte cykla samma väg på flera veckor den sommaren. Katten hette Harry – efteråt. Det var ett konstigt namn på en honkatt, men det har sin förklaring. Det var en märklig dag på andra sätt också. Det mesta som jag gjorde blev fel.

    Då Elin sedan spökade hos oss samma natt som hon dog, förstod jag att det var mig hon ville skrämma, att hon till slut förstått att det var jag, som skadat hennes katt. På lätta fötter hade hon mycket sent på kvällen sprungit förbi vårt fönster med neddragen hilka och fladdrande kjolar. Det var bara vi barn som var hemma då. Jag sa ingenting till mina syskon, men nog var det underligt. Då vi hörde det långdragna jämrande ljudet, flyttade vi oss närmare varandra. Vi hoppades att ytterdörren var låst, men ingen av oss vågade gå och känna efter. Då mor och far sedan kom hem, ganska sent, berättade vi att Elin sprungit förbi hos oss. Länge tittade de allvarligt på oss, men inte förrän morgonen efteråt berättade de att Elin var död, att hon dött kvällen innan.

    Huskatt fanns i alla gårdar, men Elin hade många. Hon bodde i ett stort hus, blekgult med flagnande färg, tillsammans med sina bröder Elis och Edvin och hundra katter. I varje fall var de minst elva, som närmaste grannen hade räknat till och kunde gå ed på. Han hade räknat färger och andra kännetecken. Det skulle bli ytterligare en katt med ett särskilt kännetecken.

    Jag cyklade helt enkelt för fort. Jag trodde att jag som alla andra dagar skulle klara kurvorna framför Elins farstubro. Jag kunde inte veta att hästen stod mitt på vägen och att katten just då skulle hoppa ner från bron. Den började makligt och nästan sömnigt tassa över vägen bort mot lagårn och tittade bara lite förvånad åt mitt håll, då jag dök upp vid stolpbodans knut. Sedan körde jag över den, alltså svansen på katten.

    Kattens ylande skrik var så hjärtskärande och så högt att klockorna stannade i flera av byns stugor. Folk stannade upp i väntan på jordens undergång eller något ännu värre. Mitt eget hjärta stod stilla i flera minuter. Grisarna vid stiorna nere vid sommarladugården vid älven slutade böka i lervällingen och höjde sina trynen vädrande mot skogen. Med sina hängande öron kunde de inte lokalisera ljudet. Hästen som stod några meter ifrån Elins farstubro och mitt på vägen endast tjudrad vid ett järnspett, lyfte mulen från gröngräset och hoppade till i förskräckelsen. Just det blev min smala lycka. Med knappast möjliga marginal undvek jag att på sladdande cykelhjul köra rakt in i hästbaken. Svansen svepte upp och jag fick en del tagel mot ansiktet. Jag klarade mig med andan i halsen och hjärtat var verkligen i halsgropen eller någon annanstans. Hela bröstkorgen dundrade värre än då hästarna i Lindströmshagen galopperade. Hästen vred på huvudet och gnäggade en gång lite irriterad över att jag stört den i maten, medan jag skramlade vidare mot mjölkbryggan.

    Söndagsförmiddagen var glasklar

    Dagar av tomhet och rädsla följde. Det som hände skedde utanför tunneln. Långt fram fanns målet. Dit kunde man inte nå. Utanför tunneln rörde sig saker och människor, men sakta. Fastfrusna i oktober. Pojken kunde se allt, men inte röra vid det, inte komma till det. Oron för skolan var stor. Han skrev själv frånvarointyget till skolan. Alltid skulle det vara intyg. Han hade inte varit borta från skolan tidigare. Orsak till frånvaro: pappa dog. En dags frånvaro. Syskonen stannade hemma hela veckan. Han var ensam på skolgården. Oroade sig mycket. Kamraternas frågor, lärarnas frågor, kanske lärarna skulle fråga ut honom i klassrummet. Tårarna brände bakom ögonlocken. Han gick ensam på skolgårdens grus. Långt från alla. Han behövde inte säga något. Ingen frågade. Tårarna trängde på, men han grät inte. Så länge jag inte gråter är det ingen som frågar, tänkte han. Läraren i klassen tog emot frånvarolappen. Han stoppade den i kavajfickan utan att titta på den, la bara handen ett kort ögonblick på pojkens huvud. Ingen sa något. Han cyklade hem. Eftermiddagsskymningen kom. Han frös om händerna. Ögonen var torra. Han visste att tårarna var slut.

    Nattkylan hade hållit i sig. Pojken visste att isen höll på att lägga sig längs älvens stränder. Luftbubblorna rörde sig i strömmen under isen. Smågäddorna slog till och försvann en bit bort. Skridskorna låg kvar i skrubben. Han hade hört grannpojkarna ropa nere vid älven. Han gick inte dit.

    I kyrkan satt de tillsammans, långt fram nära varandra. Det var ovant. De var ovana med kyrkan. Det var inget ställe de brukade besöka. Nu var de avskilda från alla andra. Ensamma. De gråvita valven ekade. Bara prästen, kistan och de själva fanns i kyrkan. Pojken såg ingen annan, men han vände sig inte om. Prästen pratade länge. Svek, skuld, försoning. De orden återkom gång på gång. Pojken uppfattade inga andra. Rösten var hård. Han tittade på prästens vita krage i det svarta. Svart och vitt. Kragen vippade lite, när prästen tog i. Inte tröstande, men dömande. Tröstandet skulle komma senare, kanske.

    Till slut stod prästen och höll i en liten spade med sand på. Tre gånger öste han jord över kistlocket. Alla fyra stod tyst, fastfrusna. Efteråt mumlade mamman något. Pojkarna var tysta. Flickan snyftade till. Någonstans ifrån började det komma andra människor. De gick fram. En del la blommor på kistan. Alla bugade sig för kistan, eller för döden.

Boktips

  1. I gryningen spelar tjädern

    Av: Larsson, Leif Tipsat av: Webbredaktionen

    Låt oss tala om träden, om skogen och dess djurliv, för att belysa att det på vår jord existerar vackra existenser värda att värna om. Det är vad jag tänker, då jag läser Leif Larssons nya diktsamling - för ett flertal av dikterna känns som en hyllning till naturen och det märks att han har en speciell känsla för dess djurliv.