Om författaren
Nedanstående artikel är skriven av Ingela Bergman, chef för Silvermuseet i Arjeplog. Den har tidigare publicerats i Parnass nr 1/2006.
Doktorn i Arjeplog
Ett personligt porträtt av Einar Wallquist
Året är 1922 i september månad och Arjeplogs kommun har just fått sin nye ordinarie provinsialläkare. Han är efterlängtad. Sedan sju år har tjänsten varit vakant utan någon sökande. Nu har plötsligt två sökanden anmält intresse och den ene av dem, Einar Wallquist, har redan vikarierat några veckor. Det passar bra med någon som redan är på plats och tjänsten blir hans. Förväntningarna på den nye doktorn är stora, liksom nyfikenheten. Ung är han, bara 26 år gammal. Ganska liten till växten också. Hur kan han tänkas bli som doktor, månntro?
Einar Wallquists första bostad i Arjeplog inryms i Forsenbergs fastighet på Storgatan 12. Hyresvärdens två små döttrar tittar förundrat på när den stora, svarta flygeln sakta hissas upp till andra våningens balkong. Flygeln gungar i tunga svängar och blir hängande strax under balkongen. Dörröppningen in till lägenheten är alltför trång visar det sig, och måste sågas upp innan flygeln kan tas in. Så småningom, när doktorn funnit sig tillrätta i sitt nya hem och flygeln står på sin plats, strömmar mjuka toner ut över det lilla samhället, förebådande nya tider.
Stort inflytande
Med Einar Wallquist, ”doktorn” kallad av bygdens invånare, inträdde verkligen en ny tid för Arjeplog. Genom sitt författarskap, och senare också genom sitt museiarbete, drog Einar Wallquist omvärldens blickar till fjällkommunen långt i norr. Under de dryga 60 åren i Arjeplog kom hans kunskaper, intressen och personlighet att genomsyra samhällslivet. Fortfarande, tjugo år efter sin död, har ”doktorn” ett påtagligt inflytande över samhällets självbild och genom Silvermuseets verksamhet gör hans röst sig ständigt påmind. Det är ett annorlunda och fascinerade liv som Einar Wallquist tecknat. Mitt bidrag i detta nummer av PARNASS blir ingen litteraturkritisk analys av dr Wallquist som författare, därtill saknar jag såväl kunskaper som förmåga, utan snarare högst personlig reflektion kring Einar Wallquists skapande, som författare, konstnär, folkbildare och museiman, och livet i Arjeplog.
Jag mötte Einar Wallquist för första gången sommaren 1982. Han var då 86 år gammal och jag 24. Under de följande åren fram till doktorns död 1985 tillbringade jag somrarna i Arjeplog i samband med arkeologiska undersökningar. Varje dag efter avslutat arbete besökte jag doktorn i hans kontor på Silvermuseet. Han var alltid nyfiken på vilka fynd och stora upptäckter som gjorts under dagen och ville att jag skulle avrapportera. Det gjorde jag mer än gärna. Doktorn berättade om sin dag, vilka brev han fått och vilka han skrivit, han berättade om böcker han läst och om dem han skrivit själv. Hans tankar sökte sig tillbaka i tiden och jag lyssnade till hans berättelser. Timmarna flög snabbt iväg. Det var spännande och vi hade roligt. Det vore förmätet av mig att påstå att jag lärde känna Einar Wallquist. Drygt 60 år av ett innehållsrikt liv skilde oss åt. Hans livs bana styrde mot sitt slut och jag hade just trätt in i vuxenvärlden. Ändå vågar jag säga, att jag under dessa många kvällar i den slitna stolen vid doktorns skrivbord, fick tillfälle att möta honom bortom rollen som ”Lappmarksdoktor”. Min kvardröjande bild av Einar Wallquist ger relief till den i mitt tycke ytliga och förenklade bild som skulpterats i eftertidens backspegel.
Doktorn är alltid doktorn
Någon kanske undrar varför jag refererar till Einar Wallquist som ”doktorn”? Det är helt enkelt så han kallas i Arjeplog. Oavsett hur många läkare som passerar revy vid Arjeplogs vårdcentral, eller filosofie doktorer som tjänstgör vid Silvermuseet, så har funnits, och finns, en enda doktor i Arjeplog. Epitetet ”doktorn” andas gamla tiders titulatur och respekt för överheten, men är samtidigt smeknamnet på en person som utövat sitt yrke och spelat sin medmänskliga roll väl.
Som medicinstuderande hade Einar Wallquist följt spanska sjukans härjningar under åren 1918-1920. De lappländska kommunerna tillhörde dem som värst drabbades av farsoten och kanske kom Einar Wallquists blickar att riktas mot norr just av den anledningen. Sommaren 1920 vikarierade han som provinsialläkare i Sorsele, Arjeplogs grannkommun i söder. Tiden i Sorsele måste ha gjort intryck och givit mersmak. Två år senare sökte han den vakanta tjänsten i Arjeplog ”av en romantisk ingivelse”, enligt honom själv. Kontrasten mellan storstadslivet i Stockholm och livet som ensam läkare i en vidsträckt och glest bebyggd fjällkommunen kunde inte vara större. I Stockholm fanns ett kulturliv med allt Einar Wallquist uppskattade av teatrar, museer, konserter och konstutställningar. I Arjeplog fanns ingenting av detta. Hur var det möjligt, att en ung man valde Arjeplog framför allt det som en stad kunde erbjuda av trygg framtid som läkare vid ett sjukhus, eller t o m med egen praktik, och ett rikt kulturliv? Det råder inga tvivel om att Einar Wallquist sökte utmaningen i det avvikande och annorlunda. Utmaningen fanns i sjukvårdens enkla villkor och de praktiska svårigheter som ständigt måste överkommas. Också naturen bjöd på utmaningar, med långa avstånd mellan gårdar och visten, vintrarnas kärvhet och vårarnas ombytliga vattenflöden. Svåra sjukdomsfall utmanade kunnandet och skickligheten. Strapatserna vid de långväga sjukbesöken tilltalade äventyrslusten. Einar Wallquist kunde tydligt erfara betydelsen av sin roll som läkare. Känslan av att kunna bidra med något viktigt var påtaglig och tillfredsställande. I boken Lappmarksdoktor (1943) beskriver han mötet med sitt nya arbetsfält så här: ”Jag hade hört kamrater berätta om spännande upplevelser och otroliga sannsagor från deras tidigare vikarierande tjänstgöringar i översta Sverige. Jag minns ännu den absoluta övertygelse, med vilken en av dem försäkrade, att till ett land, där den medförda matsäcken stelfrös i åksläden på den långa sjukresan, skulle han aldrig mera styra kosan. Men jag tyckte det var roligt att pröva på, begärde och erhöll ett förordnande.” Vidare beskriver han ”…den nästan smärtsamma glöd, som tändes inom mig första gången jag slet ont på Lapplands myrar och stormnjöt av dess asiatiskt vilda värld mitt upp i all svensk-kulturen.”
Konsten och musiken
Konsten och musiken följde med till Arjeplog. Flygeln angav tonen. Det som fattades i kulturellt utbud fick ersättas av annat, eller ännu hellre, ordnas på egen hand. Doktorn spelade, målade, startade en trädgårdsförening, undervisade pianoelever, gav konserter, anordnade soaréer och teaterföreställningar. Intresset för ortens kulturhistoria spirade tidigt och slog snabbt ut i full blom med ett målmedvetet insamlande av gamla föremål från trakten. I sitt närmast allomfattande engagemang fick doktorn utlopp för sin kreativitet och energi. Men var fann han den själsliga och mänskliga näring som fick honom att göra Arjeplog till sitt hem för återstoden av livet? I människorna, svarade han.
Mötet med arjeplogsborna i deras vardag gjorde starkt intryck på Einar Wallquist. Trots hårda livsvillkor med slitsamt arbete i renskogen och på de små lantbruken, fanns ett osentimentalt perspektiv på sakernas tillstånd och en livsgnista i samma tonart som doktorns. Inför doktorn fanns naturligtvis den respekt som i tidens anda tillkom en studerad person, i synnerhet med den självklara status som följde med läkarämbetet. Från doktorns sida fanns motsvarande respekt för den strävsamhet, uppfinningsrikedom och styrka som varje dags värv representerade. I boken Kan doktorn komma? skriver Einar Wallquist om ett besök av en ung kollega: ”Men det var en man söder ifrån, inställd på kultur och upptrampade stigar. Och mig syntes, att det i hans röst låg något av överlägsenhet, som stack mig, då han slutligen frågade: ─ Men vilka har du att vara tillsammans med här uppe? Varför jag bet igen: ─ Tretusensexhundra själar! Den långa blick, han gav mig, var fylld av den förvåning så många erfara, då de höra, att ett liv i lappmarken även det kan giva något, som är värt att dröja vid för den som har levnadshunger och livslust.”
Jag lyssnande till många, många berättelser om doktorns möten med människor ur Arjeplogs persongalleri. I början hade personteckningarna en anekdotisk karaktär, som om doktorn berättade en god historia för mig. Berättelserna hade ofta ett komiskt inslag där huvudpersonerna antingen på ett finurligt sätt lyckades lösa ett problem, överlista en motståndare eller slagfärdigt vinna en verbal duell. Det fanns aldrig något nedlåtande över personteckningarna, snarare tvärtom. I den mån doktorn anslog en raljerande ton, så gällde det personer som på något sätt betett sig illa (inte sällan sk ”överhetspersoner”). Samma typ av berättelser utgör ofta förekommande inslag i Einar Wallquists böcker.
Brevform
Författandet började som ett slags anekdotiskt skrivande i brevform. Dr Wallquist idkade under hela sitt liv en mycket intensiv korrespondens med släkt och vänner och också med kollegor inom de medicinska och kulturhistoriska disciplinerna. Det var ett sätt att bryta den isolering som han ibland kunde känna och upprätthålla ett livsviktigt socialt nätverk. Senare, under tiden som chef för Silvermuseet, blev det också en viktig kanal till information om aktuella forskningsrön, framförallt inom de kulturhistoriska forskningsfälten. Einar Wallquist underhöll sina vänner ute i landet med långa brev om livet i Arjeplog. Han hämtade ofta stoff ur sjukbesöken, gärna med dramatiska inslag. Breven blev mycket uppskattade och dr Wallquist uppmanades att försöka ge ut dem i bokform. Tillsammans med en försynt förfrågan sändes en samling korta berättelser under titeln ”Läkarhistorier från Lappmarken” till Bonniers Förlag. Boken antogs och utgavs 1935 under titeln Kan Doktorn komma?. Debutboken blev en stor publikframgång och kom att åtföljas av en rad böcker med motiv från vardagen i Arjeplog.
Efter något tag dristade jag mig att fråga doktorn om varför han bara nämnde de roliga inslagen. Då tittade han länge på mig och svarade att det svåra var så tungt att en ung människa som jag inte skulle behöva höra berättas om det. Men efterhand började berättelserna anta en annan form. Visserligen fanns fortfarande de dråpliga och spetsfundiga ingredienserna kvar, men i tillägg fanns också djupa stråk av allvar. Doktorn berättade om hur svårt det var att se nybyggarkvinnorna slita ont på gårdarna när männen var borta i skogsarbete eller flottning, hur barn i fattiga familjer fick kämpa sig fram i livet med trasiga kläder och hungriga magar, om arbetsstugubarnen och nomadskolans barn som fick tillbringa skolåren långt från sina familjer och under stränga, ibland rent pennalistiska föreståndares överinseende. Han berättade om maktlösheten i möten med unga, sjuka människor utan hopp om tillfrisknande och om barnrika familjer med en övermäktig försörjningsbörda. I alla stycken andades berättelserna sympati och medkänsla med de utsatta. Hans förmåga till inlevelse gick inte att ta miste på.
Allvarligt och lättsamt
I Einar Wallquists författarskap löper allvaret parallellt med det mer lättsamma. Det faller på läsaren att själv bedöma vari tyngdpunkten ligger. Någon har tyckt sig se en nedlåtande kvinnosyn i hans texter. Mycket riktigt kan det ställvis heta: ”Den fula, torra Selma var knappast som ett fluglim för karlar, och det var få, som vände sig om på landsvägen och tog sig en extra titt…” (ur Med varandra, 1949), eller ”Men var det meningen att hennes för länge sedan uppfunna smeknamn skulle beteckna någon speciell egenskap, så kan det knappast ha varit skönhet. Ty något fulare i käringväg än Fraschko finge man nog leta efter.” (ur Kan doktorn komma?, 1935). Lösryckta ur sina sammanhang kan meningar som dessa naturligtvis tas som intäkt för kvinnoförakt. Det krävs dock inte lång läsning förrän allt annat än smickrande beskrivningar av den manliga delen av befolkningen möter i texterna. De kraftfulla beskrivningarna var snarare ett litterärt grepp än uttryck för en nedlåtande hållning till kvinnokönet som helhet. Faktum är att kvinnornas villkor utgör genomgående tema i Wallquists böcker där ibland hela avsnitt tar sin utgångspunkt i kvinnors liv och arbete, t ex ”Lappmarkskvinnor” (Få mans land, 1939), Kvinnofrid och Kvinnofröjd (Mer än mantalsskriven, 1954). Han skriver: ”Lappmarken har alltså även den sin kvinnofråga. Men den skulle kanske gå lättare att ordna, om man finge en annan syn på, vad som är kvinnoarbete. I mången avkrok kommer ännu alltför mycket av det tyngsta på kvinnans lott som till exempel vedsågning, ladugårdsarbete, snöskottning. Och än är det vanligt i många hem, att karlen skall passas upp i smått som stort. Han kan inte ens taga sig kaffe själv från pannan på spisen utan skall bjudas på bricka, där han sitter och dåsar på vedbänken.” (ur Få mans land, 1939).
I sitt arbete som läkare visade Einar Wallquist handling bakom orden. En barnbördsavdelning inrättades, så att de nyförlösta mammorna skulle kunna vila sig tillsammans med sina små utan att störas. Tidigare hade mödrarna fått ligga i samma sal som övriga patienter, vilket var allt annat än lämpligt. Nu kunde mammorna få anledning att stanna kvar några dagar och bli ompysslade innan de var tvungna att åka tillbaka till de tunga vardagsbestyren. Wallquist såg också till att arbetsstugans pojkar fick lära sig att diska och tvätta, så att de kunde vara sin mammor behjälpliga. Det kan tilläggas att vid berättarstunderna i doktorns kontor framgick med all önskvärd tydlighet, av såväl ordval som minspel, att han hyste stor beundran för just kvinnornas insatser.
Varm ton
Den uppskattande och varma tonen i förhållande till medmänniskorna i Arjeplog framgår av de många personporträtt som fick illustrera flera böcker och som Einar Wallquist själv tecknat. Porträtten är ömsint tecknade och visar män, kvinnor, barn och ungdomar, vilka med fast blick och ofta med ett litet leende på läpparna, möter betraktaren. De är oftast avbildade i sina vardagskläder och i avslappnade poser. Alldeles uppenbart förelåg en förtroendefull relation mellan konstnären och hans motiv.
Intresset för människor tog sig andra utryck. Einar Wallquist riktade tidigt blicken mot Arjeplogs kulturhistoria, med en dittills försummad nybyggarkultur och en samisk kultur i förändring. Till att börja med införskaffades äldre föremål till det egna hemmet, t ex möbler och vackra trä- eller hornarbeten, eller silverföremål. Mycket snart övergick de privata inköpen till ett systematiskt samlande i det uttryckliga syftet att dokumentera och bevara gångna tiders människor och livsvillkor för kommande generationers arjeplogsbor. Den 23 september 1931 inkom Wallquist med en skrivelse till Arjepluogs sockens kommunalfullmäktige. I skrivelsen erbjöd han sig att överlämna ”dels gamla ortsföremål och dels lapskt silver”. Einar Wallquist ville att samlingen skulle ställas ut i tingshuset under överinseende av en särskild föreståndare. Kommunalfullmäktige förhöll sig kallsinnigt till förslaget och det skulle dröja drygt 30 år innan visionen om ett museum blev verklighet.
Liksom böckernas och porträttens betydelse, kan Silvermuseets betydelse för det nutida Arjeplogs självbild kan knappast överskattas. Vad hade funnits kvar utan Einar Wallquists idoga samlarinsatser? De allra finaste föremålen skulle säkerligen ha kvarstått, men de enkla arbetsredskapen och de slitna kläderna? Knappast något alls. Lägg därtill den omfattande dokumentation av föremålens sammanhang, som tillverkare, brukare, terminologi o s v, som utgör en ovärderlig källa till kunskap, dels om enskilda personer, men framförallt om hela kulturkomplex. Idag betraktas Silvermuseet en självklar institution i Arjeplogs samhällsliv där kommunens invånare får ta del av sin kulturhistoria.
Road lyssnarskara
Under sin tid som museichef försatte Einar Wallquist inga tillfällen att berätta om Arjeplogs historia. Han var en engagerad folkbildare som visste värdet av historiens trygga rötter. I visningarna av museets utställningar och samlingar fick han utlopp för sin berättarkonst. Och liksom hans böcker fick en stor litterär publik, fick också hans underhållande berättelser en beundrande och road lyssnarskara bland de tillströmmande museibesökarna. Så småningom kom kanske berättandet att bli en aning jargongbetonat och manierat. Jag tror att dr Wallquist kände trycket av de förväntningar som riktades mot honom. Han ikläddes rollen som ”Lappmarksdoktorn”. Och allteftersom Einar Wallquists patienter och medmänniskor från de första decennierna i Arjeplog, de som kände honom, föll bort, kom den publike Lappmarksdoktorn att bli mer skal än innehåll. Jag har det mycket bestämda intrycket av att detta var något han innerst inne kände sig olycklig över. Kanske var det också därför han så gärna ville återknyta till gamla tider i sina berättelser för mig. Värmen i hans röst, när han mindes dem som för länge sedan gått bort, var påtaglig och rörande.
I en av sina senare böcker (De bodde i norr, 1961) med berättelser från Arjeplog skriver Einar Wallquist: ”Och än bor många av den gamla stammen kvar. Tiden har ridit fort under de senare decennierna. Förändringarna har gått snabbt. Men de dröjer sig kvar. Och det är roligt att berätta om dem. De blir så lätt glömda.”
