Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Arjeplog

Einar Wallquist

1896 Steneby församling, Dalsland 1985 Arjeplog

”Det är det egendomliga, att fastän ni skriver om mycken nöd och mycket lidande, blir man glad åt att läsa det” skrev Selma Lagerlöf i ett brev till författaren 1943.

©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Nedanstående artikel är skriven av Ingela Bergman, chef för Silvermuseet i Arjeplog. Den har tidigare publicerats i Parnass nr 1/2006.

Doktorn i Arjeplog

Ett personligt porträtt av Einar Wallquist

Året är 1922 i september månad och Arjeplogs kommun har just fått sin nye ordinarie provinsialläkare. Han är efterlängtad. Sedan sju år har tjänsten varit vakant utan någon sökande. Nu har plötsligt två sökanden anmält intresse och den ene av dem, Einar Wallquist, har redan vikarierat några veckor. Det passar bra med någon som redan är på plats och tjänsten blir hans. Förväntningarna på den nye doktorn är stora, liksom nyfikenheten. Ung är han, bara 26 år gammal. Ganska liten till växten också. Hur kan han tänkas bli som doktor, månntro?

Einar Wallquists första bostad i Arjeplog inryms i Forsenbergs fastighet på Storgatan 12. Hyresvärdens två små döttrar tittar förundrat på när den stora, svarta flygeln sakta hissas upp till andra våningens balkong. Flygeln gungar i tunga svängar och blir hängande strax under balkongen. Dörröppningen in till lägenheten är alltför trång visar det sig, och måste sågas upp innan flygeln kan tas in. Så småningom, när doktorn funnit sig tillrätta i sitt nya hem och flygeln står på sin plats, strömmar mjuka toner ut över det lilla samhället, förebådande nya tider.

Stort inflytande

Med Einar Wallquist, ”doktorn” kallad av bygdens invånare, inträdde verkligen en ny tid för Arjeplog. Genom sitt författarskap, och senare också genom sitt museiarbete, drog Einar Wallquist omvärldens blickar till fjällkommunen långt i norr. Under de dryga 60 åren i Arjeplog kom hans kunskaper, intressen och personlighet att genomsyra samhällslivet. Fortfarande, tjugo år efter sin död, har ”doktorn” ett påtagligt inflytande över samhällets självbild och genom Silvermuseets verksamhet gör hans röst sig ständigt påmind. Det är ett annorlunda och fascinerade liv som Einar Wallquist tecknat. Mitt bidrag i detta nummer av PARNASS blir ingen litteraturkritisk analys av dr Wallquist som författare, därtill saknar jag såväl kunskaper som förmåga, utan snarare högst personlig reflektion kring Einar Wallquists skapande, som författare, konstnär, folkbildare och museiman, och livet i Arjeplog.

Jag mötte Einar Wallquist för första gången sommaren 1982. Han var då 86 år gammal och jag 24. Under de följande åren fram till doktorns död 1985 tillbringade jag somrarna i Arjeplog i samband med arkeologiska undersökningar. Varje dag efter avslutat arbete besökte jag doktorn i hans kontor på Silvermuseet. Han var alltid nyfiken på vilka fynd och stora upptäckter som gjorts under dagen och ville att jag skulle avrapportera. Det gjorde jag mer än gärna. Doktorn berättade om sin dag, vilka brev han fått och vilka han skrivit, han berättade om böcker han läst och om dem han skrivit själv. Hans tankar sökte sig tillbaka i tiden och jag lyssnade till hans berättelser. Timmarna flög snabbt iväg. Det var spännande och vi hade roligt. Det vore förmätet av mig att påstå att jag lärde känna Einar Wallquist. Drygt 60 år av ett innehållsrikt liv skilde oss åt. Hans livs bana styrde mot sitt slut och jag hade just trätt in i vuxenvärlden. Ändå vågar jag säga, att jag under dessa många kvällar i den slitna stolen vid doktorns skrivbord, fick tillfälle att möta honom bortom rollen som ”Lappmarksdoktor”. Min kvardröjande bild av Einar Wallquist ger relief till den i mitt tycke ytliga och förenklade bild som skulpterats i eftertidens backspegel.

Doktorn är alltid doktorn

Någon kanske undrar varför jag refererar till Einar Wallquist som ”doktorn”? Det är helt enkelt så han kallas i Arjeplog. Oavsett hur många läkare som passerar revy vid Arjeplogs vårdcentral, eller filosofie doktorer som tjänstgör vid Silvermuseet, så har funnits, och finns, en enda doktor i Arjeplog. Epitetet ”doktorn” andas gamla tiders titulatur och respekt för överheten, men är samtidigt smeknamnet på en person som utövat sitt yrke och spelat sin medmänskliga roll väl.

Som medicinstuderande hade Einar Wallquist följt spanska sjukans härjningar under åren 1918-1920. De lappländska kommunerna tillhörde dem som värst drabbades av farsoten och kanske kom Einar Wallquists blickar att riktas mot norr just av den anledningen. Sommaren 1920 vikarierade han som provinsialläkare i Sorsele, Arjeplogs grannkommun i söder. Tiden i Sorsele måste ha gjort intryck och givit mersmak. Två år senare sökte han den vakanta tjänsten i Arjeplog ”av en romantisk ingivelse”, enligt honom själv. Kontrasten mellan storstadslivet i Stockholm och livet som ensam läkare i en vidsträckt och glest bebyggd fjällkommunen kunde inte vara större. I Stockholm fanns ett kulturliv med allt Einar Wallquist uppskattade av teatrar, museer, konserter och konstutställningar. I Arjeplog fanns ingenting av detta. Hur var det möjligt, att en ung man valde Arjeplog framför allt det som en stad kunde erbjuda av trygg framtid som läkare vid ett sjukhus, eller t o m med egen praktik, och ett rikt kulturliv?  Det råder inga tvivel om att Einar Wallquist sökte utmaningen i det avvikande och annorlunda. Utmaningen fanns i sjukvårdens enkla villkor och de praktiska svårigheter som ständigt måste överkommas. Också naturen bjöd på utmaningar, med långa avstånd mellan gårdar och visten, vintrarnas kärvhet och vårarnas ombytliga vattenflöden. Svåra sjukdomsfall utmanade kunnandet och skickligheten. Strapatserna vid de långväga sjukbesöken tilltalade äventyrslusten. Einar Wallquist kunde tydligt erfara betydelsen av sin roll som läkare. Känslan av att kunna bidra med något viktigt var påtaglig och tillfredsställande. I boken Lappmarksdoktor (1943) beskriver han mötet med sitt nya arbetsfält så här: ”Jag hade hört kamrater berätta om spännande upplevelser och otroliga sannsagor från deras tidigare vikarierande tjänstgöringar i översta Sverige. Jag minns ännu den absoluta övertygelse, med vilken en av dem försäkrade, att till ett land, där den medförda matsäcken stelfrös i åksläden på den långa sjukresan, skulle han aldrig mera styra kosan. Men jag tyckte det var roligt att pröva på, begärde och erhöll ett förordnande.”  Vidare beskriver han ”…den nästan smärtsamma glöd, som tändes inom mig första gången jag slet ont på Lapplands myrar och stormnjöt av dess asiatiskt vilda värld mitt upp i all svensk-kulturen.”

Konsten och musiken

Konsten och musiken följde med till Arjeplog. Flygeln angav tonen. Det som fattades i kulturellt utbud fick ersättas av annat, eller ännu hellre, ordnas på egen hand. Doktorn spelade, målade, startade en trädgårdsförening, undervisade pianoelever, gav konserter, anordnade soaréer och teaterföreställningar. Intresset för ortens kulturhistoria spirade tidigt och slog snabbt ut i full blom med ett målmedvetet insamlande av gamla föremål från trakten. I sitt närmast allomfattande engagemang fick doktorn utlopp för sin kreativitet och energi. Men var fann han den själsliga och mänskliga näring som fick honom att göra Arjeplog till sitt hem för återstoden av livet? I människorna, svarade han.

Mötet med arjeplogsborna i deras vardag gjorde starkt intryck på Einar Wallquist. Trots hårda livsvillkor med slitsamt arbete i renskogen och på de små lantbruken, fanns ett osentimentalt perspektiv på sakernas tillstånd och en livsgnista i samma tonart som doktorns. Inför doktorn fanns naturligtvis den respekt som i tidens anda tillkom en studerad person, i synnerhet med den självklara status som följde med läkarämbetet. Från doktorns sida fanns motsvarande respekt för den strävsamhet, uppfinningsrikedom och styrka som varje dags värv representerade. I boken Kan doktorn komma? skriver Einar Wallquist om ett besök av en ung kollega: ”Men det var en man söder ifrån, inställd på kultur och upptrampade stigar. Och mig syntes, att det i hans röst låg något av överlägsenhet, som stack mig, då han slutligen frågade: ─ Men vilka har du att vara tillsammans med här uppe? Varför jag bet igen: ─ Tretusensexhundra själar! Den långa blick, han gav mig, var fylld av den förvåning så många erfara, då de höra, att ett liv i lappmarken även det kan giva något, som är värt att dröja vid för den som har levnadshunger och livslust.”

Jag lyssnande till många, många berättelser om doktorns möten med människor ur Arjeplogs persongalleri. I början hade personteckningarna en anekdotisk karaktär, som om doktorn berättade en god historia för mig. Berättelserna hade ofta ett komiskt inslag där  huvudpersonerna antingen på ett finurligt sätt lyckades lösa ett problem, överlista en motståndare eller slagfärdigt vinna en verbal duell. Det fanns aldrig något nedlåtande över personteckningarna, snarare tvärtom. I den mån doktorn anslog en raljerande ton, så gällde det personer som på något sätt betett sig illa (inte sällan sk ”överhetspersoner”). Samma typ av berättelser utgör ofta förekommande inslag i Einar Wallquists böcker.

Brevform

Författandet började som ett slags anekdotiskt skrivande i brevform. Dr Wallquist idkade under hela sitt liv en mycket intensiv korrespondens med släkt och vänner och också med kollegor inom de medicinska och kulturhistoriska disciplinerna. Det var ett sätt att bryta den isolering som han ibland kunde känna och upprätthålla ett livsviktigt socialt nätverk. Senare, under tiden som chef för Silvermuseet, blev det också en viktig kanal till information om aktuella forskningsrön, framförallt inom de kulturhistoriska forskningsfälten. Einar Wallquist underhöll sina vänner ute i landet med långa brev om livet i Arjeplog. Han hämtade ofta stoff ur sjukbesöken, gärna med dramatiska inslag. Breven blev mycket uppskattade och dr Wallquist uppmanades att försöka ge ut dem i bokform. Tillsammans med en försynt förfrågan sändes en samling korta berättelser under titeln ”Läkarhistorier från Lappmarken” till Bonniers Förlag. Boken antogs och utgavs 1935 under titeln Kan Doktorn komma?. Debutboken blev en stor publikframgång och kom att åtföljas av en rad böcker med motiv från vardagen i Arjeplog.

Efter något tag dristade jag mig att fråga doktorn om varför han bara nämnde de roliga inslagen. Då tittade han länge på mig och svarade att det svåra var så tungt att en ung människa som jag inte skulle behöva höra berättas om det. Men efterhand började berättelserna anta en annan form. Visserligen fanns fortfarande de dråpliga och spetsfundiga ingredienserna kvar, men i tillägg fanns också djupa stråk av allvar. Doktorn berättade om hur svårt det var att se nybyggarkvinnorna slita ont på gårdarna när männen var borta i skogsarbete eller flottning, hur barn i fattiga familjer fick kämpa sig fram i livet med trasiga kläder och hungriga magar, om arbetsstugubarnen och nomadskolans barn som fick tillbringa skolåren långt från sina familjer och under stränga, ibland rent pennalistiska föreståndares överinseende. Han berättade om maktlösheten i möten med unga, sjuka människor utan hopp om tillfrisknande och om barnrika familjer med en övermäktig försörjningsbörda. I alla stycken andades berättelserna sympati och medkänsla med de utsatta. Hans förmåga till inlevelse gick inte att ta miste på.

Allvarligt och lättsamt

I Einar Wallquists författarskap löper allvaret parallellt med det mer lättsamma. Det faller på läsaren att själv bedöma vari tyngdpunkten ligger. Någon har tyckt sig se en nedlåtande kvinnosyn i hans texter. Mycket riktigt kan det ställvis heta: ”Den fula, torra Selma var knappast som ett fluglim för karlar, och det var få, som vände sig om på landsvägen och tog sig en extra titt…” (ur Med varandra, 1949), eller ”Men var det meningen att hennes för länge sedan uppfunna smeknamn skulle beteckna någon speciell egenskap, så kan det knappast ha varit skönhet. Ty något fulare i käringväg än Fraschko finge man nog leta efter.” (ur Kan doktorn komma?, 1935). Lösryckta ur sina sammanhang kan meningar som dessa naturligtvis tas som intäkt för kvinnoförakt. Det krävs dock inte lång läsning förrän allt annat än smickrande beskrivningar av den manliga delen av befolkningen möter i texterna. De kraftfulla beskrivningarna var snarare ett litterärt grepp än uttryck för en nedlåtande hållning till kvinnokönet som helhet. Faktum är att kvinnornas villkor utgör genomgående tema i Wallquists böcker där ibland hela avsnitt tar sin utgångspunkt i kvinnors liv och arbete, t ex ”Lappmarkskvinnor” (Få mans land, 1939), Kvinnofrid och Kvinnofröjd (Mer än mantalsskriven, 1954). Han skriver: ”Lappmarken har alltså även den sin kvinnofråga. Men den skulle kanske gå lättare att ordna, om man finge en annan syn på, vad som är kvinnoarbete. I mången avkrok kommer ännu alltför mycket av det tyngsta på kvinnans lott som till exempel vedsågning, ladugårdsarbete, snöskottning. Och än är det vanligt i många hem, att karlen skall passas upp i smått som stort. Han kan inte ens taga sig kaffe själv från pannan på spisen utan skall bjudas på bricka, där han sitter och dåsar på vedbänken.” (ur Få mans land, 1939).

I sitt arbete som läkare visade Einar Wallquist handling bakom orden. En barnbördsavdelning inrättades, så att de nyförlösta mammorna skulle kunna vila sig tillsammans med sina små utan att störas. Tidigare hade mödrarna fått ligga i samma sal som övriga patienter, vilket  var allt annat än lämpligt. Nu kunde mammorna få anledning att stanna kvar några dagar och bli ompysslade innan de var tvungna att åka tillbaka till de tunga vardagsbestyren. Wallquist såg också till att arbetsstugans pojkar fick lära sig att diska och tvätta, så att de kunde vara sin mammor behjälpliga. Det kan tilläggas att vid berättarstunderna i doktorns kontor framgick med all önskvärd tydlighet, av såväl ordval som minspel, att han hyste stor beundran för just kvinnornas insatser.

Varm ton

Den uppskattande och varma tonen i förhållande till medmänniskorna i Arjeplog framgår av de många personporträtt som fick illustrera flera böcker och som Einar Wallquist själv tecknat. Porträtten är ömsint tecknade och visar män, kvinnor, barn och ungdomar, vilka med fast blick och ofta med ett litet leende på läpparna, möter betraktaren. De är oftast avbildade i sina vardagskläder och i avslappnade poser. Alldeles uppenbart förelåg en förtroendefull relation mellan konstnären och hans motiv.

Intresset för människor tog sig andra utryck. Einar Wallquist riktade tidigt blicken mot Arjeplogs kulturhistoria, med en dittills försummad nybyggarkultur och en samisk kultur i förändring. Till att börja med införskaffades äldre föremål till det egna hemmet, t ex möbler och vackra trä- eller hornarbeten, eller silverföremål. Mycket snart övergick de privata inköpen till ett systematiskt samlande i det uttryckliga syftet att dokumentera och bevara gångna tiders människor och livsvillkor för kommande generationers arjeplogsbor. Den 23 september 1931 inkom Wallquist med en skrivelse till Arjepluogs sockens kommunalfullmäktige. I skrivelsen erbjöd han sig att överlämna ”dels gamla ortsföremål och dels lapskt silver”. Einar Wallquist ville att samlingen skulle ställas ut i tingshuset under överinseende av en särskild föreståndare. Kommunalfullmäktige förhöll sig kallsinnigt till förslaget och det skulle dröja drygt 30 år innan visionen om ett museum blev verklighet.

Liksom böckernas och porträttens betydelse, kan Silvermuseets betydelse för det nutida Arjeplogs självbild kan knappast överskattas. Vad hade funnits kvar utan Einar Wallquists idoga samlarinsatser? De allra finaste föremålen skulle säkerligen ha kvarstått, men de enkla arbetsredskapen och de slitna kläderna? Knappast något alls. Lägg därtill den omfattande dokumentation av föremålens sammanhang, som tillverkare, brukare, terminologi o s v, som utgör en ovärderlig källa till kunskap, dels om enskilda personer, men framförallt om hela kulturkomplex. Idag betraktas Silvermuseet en självklar institution i Arjeplogs samhällsliv där kommunens invånare får ta del av sin kulturhistoria.

Road lyssnarskara

Under sin tid som museichef försatte Einar Wallquist inga tillfällen att berätta om Arjeplogs historia. Han var en engagerad folkbildare som visste värdet av historiens trygga rötter. I visningarna av museets utställningar och samlingar fick han utlopp för sin berättarkonst. Och liksom hans böcker fick en stor litterär  publik, fick också hans underhållande berättelser en beundrande och road lyssnarskara bland de tillströmmande museibesökarna. Så småningom kom kanske berättandet att bli en aning jargongbetonat och manierat. Jag tror att dr Wallquist kände trycket av de förväntningar som riktades mot honom. Han ikläddes rollen som ”Lappmarksdoktorn”. Och allteftersom Einar Wallquists patienter och medmänniskor från de första decennierna i Arjeplog, de som kände honom, föll bort, kom den publike Lappmarksdoktorn att bli mer skal än innehåll. Jag har det mycket bestämda intrycket av att detta var något han innerst inne kände sig olycklig över. Kanske var det också därför han så gärna ville återknyta till gamla tider i sina berättelser för mig. Värmen i hans röst, när han mindes dem som för länge sedan gått bort, var påtaglig och rörande.  

I en av sina senare böcker (De bodde i norr, 1961) med berättelser från Arjeplog skriver Einar Wallquist: ”Och än bor många av den gamla stammen kvar. Tiden har ridit fort under de senare decennierna. Förändringarna har gått snabbt. Men de dröjer sig kvar. Och det är roligt att berätta om dem. De blir så lätt glömda.”

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Isabella Josefsson, som 1990 gav ut Lappmarksdoktorn Einar Wallquist : något om hans liv och hans verk : [novellerna] : bibliografi, har skrivit nedanstående text:

Einar Wallquists bibliografi omfattar mer än hundra nummer, alltifrån noveller i personal-  och jultidningar till vetenskapliga uppsatser. Einar Wallquist är mest känd för sina ”doktorsböcker”, sjutton novellsamlingar och en längre berättelse som han skrev mellan åren 1935 och 1967, och som alla handlar om de ofta hårda levnadsvillkoren i Arjeplogs socken.  Den första boken Kan doktorn komma? Läkarhistorier från lappmarken, blev snabbt en bestseller. Ingen hade tidigare skrivit om vardagen i Lapplands glesbygder.

Från och med den tredje boken illustrerade också Einar Wallquist sina böcker. Till en början med naturmotiv, senare också med ansikten som blev alltmer porträttlika.

De flesta av Einar Wallquists samtida recensenter berömmer hans förmåga att lyhört och inkännande berätta en historia och att ta vara på en anekdots humoristiska poänger.

En ofta återkommande synpunkt är att man som läsare tycker sig känna igen bok efter bok; att inga större överraskningar väntar mellan pärmarna. Det är inga märkvärdiga historier man får ta del av, ”bara” glesbygdens gråtunga verklighet.  Men många läsare uppskattar den här sortens trygga läsning där man känner sig hemma redan på bokens första sida.

Ett kännemärke för ”doktorsböckerna” är författarens vardagliga och lättlästa språk. Han berättar enkelt och rutinerat, kanske lite opersonligt och ibland sentimentalt. Stoffet till sina berättelser har Einar Wallquist ofta hämtat från sin verksamhet som läkare.

”Det är det egendomliga, att fastän ni skriver om mycken nöd och mycket lidande, blir man glad åt att läsa det” skrev Selma Lagerlöf i ett brev till författaren 1943.

Novellerna har ett fristående värde som dokumentation av människorna och deras livsvillkor i en landsända långt ute i periferin.

Einar Wallquists mest betydelsefulla faktabok anses vara De kranka och de uslingar. En bok om en gången tids sjukdomar och vård i en fjällsocken. (1968).

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "wallquist, einar" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.trivia

Isabella Josefsson, som 1990 gav ut Lappmarksdoktorn Einar Wallquist : något om hans liv och hans verk : [novellerna] : bibliografi, berättar:

Einar Wallquist blev dubbel hedersdoktor. År 1966 promoverades han vid Umeå universitet till filosofie doktor, honoris causa, med motiveringen ”[Einar Wallquist] har under åren 1935–1965 författat ett tjugotal böcker. Dessa folklivsskildringar handlar främst om ödemarkens människor så som Einar Wallquist mötte dem i sin läkargärning. Hans författarskap har verksamt bidragit till ökad kunskap om den norrländska glesbygdens problem och om samernas kultur och levnadsvillkor." 1978 var det dags igen. Då utsågs han till medicine doktor, honoris causa, vid samma lärosäte, ”för sitt uppoffrande arbete som läkare i fjällvärlden och för sina medicinska forskningsinsatser”.

Doktorn fick också motta många andra hedersbetygelser. Han utsågs bland annat till Kommendör av Vasaorden, Riddare av Nordstjärneorden, Riddare av Norska St. Olofsorden, Officer av Polonia Restitata (polsk orden). Han fick motta Svenska Röda Korsets silvermedalj, Hushållningssällskapets stora guldmedalj, Kungliga Vitterhets- historie- och antikvitetsakademiens Gustaf Adolf-medalj, Nordiska Museets stora guldmedalj, Jugoslaviska Flaggans orden med flera.

Då jag bad Doktorn räkna upp vilka utmärkelser och medaljer han under årens lopp han fått, då sade han i brysk ton:
”Nähä! Det får du minsann ta reda på själv!”
Jag dröjde kvar ett ögonblick i hans rum på museet där han som vanligt satt böjd över en akvarell. Då jag redan öppnat dörren och var på väg ut, sade han med låg röst och utan att höja ansiktet över sitt arbete:
”Glöm inte Illis quorum”.
Den utmärkelsen var Doktorn tydligen extra stolt över. ”Illis quorum meruere labores” (åt dem vilkas verksamhet gjort dem förtjänta därav) är det fullständiga namnet på denna kungliga medalj som landshövding Ragnar Lassinantti överlämnade åt Einar Wallquist år 1972, ”för förtjänstfulla insatser inom kulturminnesvårdens område”.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. De kranka och de uslingar (1968)

    Undertitel [en bok om en gången tids sjukdomar och vård i en fjällsocken : [Arjeplog]
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
  2. Silvermuseet ()

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Margareta Ehrling
    2. Ehrling, Margareta
  3. De bodde i norr (1961)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
  4. Att få komma (1947)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur novellen Att skriva en bok

    Det tar år och åter år att nå fram till ej blott förståelse för utan, vad svårare är, även ett godtagande av ensamhetens behag en vinterkväll i en snötyngd lappmarksby, hur storvulet stilla den än är i sin tunga tystnad, sedan byborna gått till vila och fönsterljusen slocknat ett efter ett. Ute faller snöflingorna duniga och fyller luften och förtar ljudet av någon sen vandrare på väg hem från sitt möte eller av handlanden, som stänger en bortglömd dörr i uthuslängan, eller barnmorskan hastande till den väntande. Natten har kommit över byn men kanske därför ej sömnlusten till doktorn i gården uppe på backen.

       Han kan sitta där ensam, och då kan längtan smyga sig fram, fantasien spela upp, minnena dra förbi och levandegöra barndomens mellansvenska bruksbackar eller ett Stockholm, sett av studentögon, eller annat, som han trodde sig ej kunna undvara. Men som fick offras för trotsig lust att gå nya vägar. Dessa förde till en tjänstgöring i lappmarken. Att den sedan blev långt mer pressande, mer andligt karg, än vad han i romantiskt ungdomsdrömmeri velat föreställa sig, det går inte att förneka. Den kom att fordra mer av envis sturskhet och tjurig vilja att inte ge upp, än vad som alla gånger var välgörande för sinne och humör.

    Men det gällde att inte låta ensamhetens timmar bli en rymd för jagande tankar och att inte bryta ned behärskningens stängsel, så att känslosamhet och, än värre bitterhet fick fritt flöde. En lappmarkens tjänsteman måste söka sig till något att fördriva tankarna med.

    […]

    Jag grep till pennan. Ända sedan barndomen har den givit mig glädje. Jag ritade, jag skrev brev, jag skrev rent av en del annat också, helt för mig själv. Kvällarna gick därvid. Natten gav sedan nödig ro att med nykter syn möta en morgondag med dess givande arbete, dess bekymmer, humor, motgångar och glädjeämnen, dess levande liv.

       Åren förflöt. Det blev lättare, när jag tyckte mig skymta resultat i arbetet. Tuberkulosfallen blev färre, spädbarnsdödligheten minskade, de vanföra fick hjälp i tid. Förlossningsvården ordnades. De sociala inrättningarna kom till förbluffande fort. Det blev mycket som gladde läkaren inom mig, det var inte meningslöst att arbeta, att stanna kvar. Vad gjorde inför detta de oundvikliga motgångarna, i arbetet, kommunalt, rent personligt, allt futtigt gnat. Sådant möter man överallt. När kommunikationerna förbättrades, blev det lättare att resa nedåt landet, att göra ett besök vid kusten, att be vänner komma upp. Den hårdaste isoleringen bröts. Men de långa, tysta vinterkvällarna! De var kvar.

       Jag hade en vän, som jag trots avstånd och fåtalliga sammanträffanden alltjämt kände god samhörighet med och som jag då och då ville visa en vänlighet, inte med en gåva, som kostade så och så mycket utan med en personlig skänk, som jag själv var delaktig i. En höst funderade jag åter, hur jag till julen skulle kunna ge något, som skulle kunna glädja oss båda, så som en gåva vänner emellan skall göra. Jag hade just läst Bouppteckning av Albert Engström och föll på den idéen att utan all jämförelse själv göra en upptäcktsfärd i mitt hem, gå på vandring från rum till rum, ta en gammal vas i min hand, stanna framför en tavla, låta handen smeka en byrås nötta skiva. Jag skulle skriva ned något om dessa döda föremål som dock var så levande, därför att de hade en historia att berätta för mig eller därför att vi hade gemensamt upplevat något. Det var mobilier, som kom hemifrån, ting som jag köpt för knappa slantar under studieåren, därför att inte kunnat motstå dem, det var sådant, som jag under senare tider förvärvat mig för att jag så långt jag förmått omge mig med det aj tycker om. Det var dödas skänker, vängåvor, patienters bevis på gott samarbete oss emellan.

       Jag fann plötsligt, att jag uppe i den enkla doktorsgården i lappmarken hade mycket att berätta om för min vän. Och jag skrev helt konstlöst den ena lilla berättelsen efter den andra, jag ritade små enkla vignetter, jag band samman det hela och sände häftet i den gladaste sinnesstämning, ty jag hade haft roligt, jag hade återupplevt mycket av det bästa i mitt liv, och jag visste, att jag skulle glädja min vän.

       Att så verkligen blev fallet, märkte jag fuller väl, när jag något senare nu reste ned på ett av de nu vanligare besöken. Vi läste högt, vi påminde varandra om gemensamma upplevelser, vi gladdes och vi kände vemod. Jag hade framkastat något om, att det lilla häftet borde bli något oss emellan, det skulle inte delges andra, ty jag hade inte lust att se detta personliga vandra runt i främmande händer. Min vän kom dock att då och då i den närmaste vänkretsen läsa högt från de maskinskrivna bladen. Häftet blev en följetong vid aftonbrasan i en sluten krets. Och då vi en dag satt vid bordsrundan i den lilla stadens residens. Fördes häftet åter på tal. Någon framkastade då en fråga.
       – Varför skriver du inte för andra, berättar för en större läsekrets om ditt liv där uppe, om ditt arbete, om lappmarken, som vi här nere känner så litet till?

       Jag skrattade. Slog ifrån mig, Om jag nu också haft roligt vid min bo-uppteckning och tydligen även berett mina vänner någon glädje med den, så var ett berättande i större skala något helt annat. Vardagen i lappmarken kunde väl näppeligen vara märkvärdigare än det långsamma strömmande livet i var enslig landsända i övrigt i vårt land. Och mitt arbete kunde inte intressera någon. Och så vidare. Mina vänner fortsatte dock envist att uppmana mig, jag värjde mig, diskussionen blev allt ivrigare.

    […]

    Jag reste hem. Blott någon dag efter det jag återvänt till min doktorsgård, nu famnad av djupa drivor, blev jag kallad till en by, där ett litet lappbarn dött.  När jag efter förrättat värv åkte hem, satt jag och funderade över flickans öde, barnets hårda lott vid lapparnas flyttningar, och jag kom då ihåg löftet vid bordsrundan. Tveksamt satte jag mig ned vid skrivmaskinen, nött av ämbetsrapporter och tjänsteskrivelser, och jag slog den aftonen ned mina intryck borta i en fattig lappmarksby. De anteckningarna blev sedan berättelsen ”Kristina”. [Ingår i debutsamlingen Kan doktorn komma?].

  5. Lappmarksdoktor (1936)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Här hittar du text ur 2 noveller.

    Ur novellen Att vara lappmarksdoktor

    Vårfrudagen är i lappmarken sedan gammalt ägnad åt skidåkning. Gammal och ung söker sig då ut på de meterdjupa drivornas skare för att njuta av den nästan fränt flödande vårsolen. Och till slut tages våffeljärnet fram i stugorna, och de för lappmarken så typiska sega våfflorna avnjutas tillsammans med en eller annan kopp tunt kaffe med skurna getostbitar i.

      Denna åkning i nästan var backe har under senare år sammanförts till en stor och skämtsamt lagd skidtävling, där tre män eller kvinnor i ett och samma yrke få kämpa med grupper från andra kårer och hantverk om rätten att kallas årets mästare. Bredaxlade ynglingar och gråskäggiga jägare åka jämsides med smidiga flickor och tungfotade bondmoror. Deltagandet är stort, och tävlingen försiggår under muntert folkliv med skämtsamma tillrop och haglande speglosor. Stämningen kulminerar, när de av åskådarna skänkta priserna utdelas. Förste pristagaren har då att från estraden avhämta en mjölsäck, som han med värdighet och styrka slänger upp på sin breda rygg och sämsta laget avhånas helt hjärtligt med skämtsamma gåvor. En god form av skidfrämjande synes det mig.

      Vi hade just upplevat en sådan rolig dag med gammelpolska hela natten som värdig avslutning, då barnmorskan på morgonen blev kallad till ett ensligt skogstorp.

      I den gården var det mer än fattigt och eländigt. Husets unga dotter hade länge gått i vånda för den annalkande stunden. Hon var ensam hemma med de gamla föräldrarna och en bror. Grannar funnos ej på nära håll, och det var kanske bäst så. Det var ej roligt att träffa människor nu, och skammen över den iråkade situationen hade också hindrat henne att resa ned till kyrkplatsen, medan hon ännu kunde stå på ett par skidor. Nu var en sådan framkomst ej längre möjlig, utöver skidspåret fanns ej någon väg, och flickan fick bli kvar, där hon var.

      Tidigare än beräknat måste brodern hämta barnmorskan. Denna reste med bil, så långt det gick nedefter landsvägen, och ställde sig sedan på skidor. Van vid det färdmedlet tog hon sig snart över berget in i skogen och fram över myrarna till den halvt översnöade stugan i granliden.

      Det stod ej bra till med flickan. Det visade sig, att hon led av äggvita i betänkligt hög grad, och även andra tecken till hotande krampanfall, denna fruktade förlossningskomplikation, gåvo sig till känna. Det dröjde ej heller längre, förrän det började rycka i mungiporna, och sedan följde med kuslig snabbhet hela serier av kramper.

      Flickans tillstånd försämrades oroväckande, och barnmorskan hade det inte roligt, där hon utan annan hjälp än den gamla sjukliga gumman fick utföra sitt den här gången alldeles särskilt krävande arbete under de uslaste yttre förhållanden. Bädden var klent utrustad, fotogenlampan lyste grumligt, hemmets allmänna hygien var nedslående, och flickans anfall tilltogo.

      Barnmorskan var, det vet jag, situationen vuxen, men hon skickade likväl pojken på skidor efter mig. Jag nåddes av budet på kvällen. På morgonen hade det varit skaplig kyla, men under dagen hade det slagit om till töväder och blåst. Och för sådant voro inte mina skidor vallade.

      Chauffören körde mig några mil ned till den plats, där skidspåret vek av inåt skogen. Ett berg stupade tvärbrant ned mot landsvägen, och det var snarare krypande än gående, som jag tog mig uppför detta. Man såg ej lång sträcka framför sig, och tur var, att spåret var hårdåkt och därför lätt att hålla. Men vågade man sig någon gång på högre fart, låg naturligtvis en nedblåst kvist i spårrännan och bromsade upp. Min näsa gjorde täta påhälsningar i skarsnön, vilket varken kändes gott eller förskönade den.

      Men det hastade. Det var att inte taga någon notis om de isiga björkkvistar, som piskade ansiktet. Kullkörningarna blevo likväl många, och till slut slängde jag skidorna och sprang i det hårdfrusna spåret. Det gick bättre.

      När jag steg in i den skumma kojan, var allt lugnt där. Förlossningen var överstånden och hade lyckats bra. Jag visste väl, att barnmorskan skulle reda upp saken, så långt hennes medicinska kunnande och goda förstånd räckte.

      Flickan låg redig men medtagen i sin uppordnade bädd, och bredvid snusade ett litet skrynkligt pyre, helt obekymrat om den oro och de besvär det förorsakat. För mig var intet mera att uträtta, men då likväl risk förelåg för ytterligare anfall, lovade jag stanna över natten.

      Förutom gårdsfolkets vanliga bäddar fanns ingen viloplats i det enda rummet, men jag redde mig ett nattläger i ett hörn av stugan av från ladan inburet hö. Den sovplatsen var nog den prydligaste, som kunde bjudas mig i det torpet. Helt påklädd sov jag rätt hyggligt, där jag låg intill spiselhällen, vars eld då och då friskades upp av den vakande barnmorskan, som blott stundtals vågade slumra till på den fäll hon brett ut åt sig på köksgolvet.

      När mor i gården kravlade sig upp för att med lyktan i handen gå till sina tidiga morgonsysslor ute i fähuset, gjorde jag mig i ordning för hemresa. Allt föreföll nu lugnt, men barnmorskan stannade kvar för att dagen ut övervaka flickan.

      Så kom den vanliga frågan:
    — Vad kostar det?
    Jag såg mig om i stugan. Bohaget tycktes mig vara värt ungefär vad ett skäligt förlossningsarvode är i Stockholmstraktens privatpraktik.
    —  Vi skriver räkningen i snön och låter solen kvittera.

    [...]

    Ur novellen Första mötet

    Åren närmast efter det stora världskriget var det ont om läkare i vårt långa land. De, som funnos, sökte sig helt naturligt till de stora städerna och de tätast bebyggda landsdelarna, medan ödemarksområdena lämnades utan sakkunnig hjälp vid farsot och krämpa. Det var endast någon äldre kollega, som av kärlek till dessa nordliga trakter och dess kärva befolkning kommit att stanna kvar där uppe som innehavare av ordinarie tjänst. Och här och där uppehölls den tillfälliga praktiken av någon gammal stofil, som med sina underliga behandlingsmetoder nog gjorde bäst i att hålla sig bland dessa mindre ömtåliga och föga klandersjuka patienter vid sidan om allfarsvägarna. Eller kanske av en ung läkare, som av intresse och törhända för ekonomisk vinnings skull sökte sig vikariat på några korta månader i ett av de stora, ständigt vakanta distrikten i övre Norrland.

    Även jag kom att bli en av dessa vakansförordnade läkare i ödemarken. Och det blev mitt första besök uppe i den verkliga obygden, mitt första möte med Lappland. Jag hade visserligen förut kommit Norrland inpå livet det år, som jag tjänstgjort som underläkare på ett sanatorium längst ned i detta timrets och näbbskornas rike.

    […]

    Frampå våren 1920 gjorde vi unga medicinare litet var upp planer på sommarförordnanden. Det var just ingen, som hade lust att gå kvar på sjukhusen under den kvavaste tiden. Möjligen någon tankspridd och frånvarande vetenskapare, som för tabeller, kurvor och resultat inte märkte, hur vinden förde barrdoft ända in i storstaden.

    Jag hade hört kamrater berätta om spännande upplevelser och otroliga sannsagor från deras tidigare vikarierande tjänstgöringar i översta Sverige. Jag minns ännu den absoluta övertygelse, med vilken en av dem försäkrade, att till ett land, där den medförda matsäcken stelfrös i åksläden på den långa sjukresan, skulle han aldrig mer styra kosan. Men jag tyckte det var roligt att pröva på, begärde och erhöll ett förordnande.

    Resan upp genom Norrland föreföll mig förvånansvärt lång. Jag kunde inte tro, att vårt land var så stort. Talet om, att Östersund låg mitt i Sverige, hade jag nog ofta hört men mera lyssnat till som ett kuriosum. Nu fick jag se.

    […]

    Lapplandsmidsommarens underbara färger tilltalade mig i hög grad. Jag hade nog hört talas om lappmarkens palett, men den var rikare försedd, mer flammande, mer mild, mer fantastisk, än något jag förut sett.  Svallvågorna från båten rullade sönder det stålblanka vattnets spegelbild av en himmel i lenaste blått och ljuvligaste rosa. Djupsvarta band och silverskimrande reflexer bildades av vågkammar och svall.

       Stränderna voro försommargröna, skogen stod mörk bakom. Nybyggena sovo långt från varann. Nattdimman låg som en slöja över en och annan av de sällsynta odlade tegarna. En uppskrämd sjöfågel flög tung över vattnet.

       De blå åsarna förtonade sig allt ljusare bort mot det vitaste vita, snön invid vilken lapparna nu vaktade sina hjordar. Det var vildmark.

    […]

    Så kröpo stränderna alltmer samman. Bergväggarna stupade skrovliga och styggt svarta rakt ned mot vattnet. Brudslöjorna, dessa långa silversträngar, som bildas vid bäckarnas fall utför klyftorna, framträdde med ökad glans i nattljuset. Allt liksom klarnade i den intensiva, diffusa dagern. Detaljerna försvunno, men konturerna framstodo med ökad skärpa.

       Det var långt lidet på natten, när båten stävade in i den översta viken. I grunt vatten mellan uppdykande stenar stakades den med störar fram till gårdarna längst uppe vid sjöändan.

    […]

    Då vi gledo runt udden i den första sjön, där vi rodde fram, öppnades plötsligt hela fjällvärlden för oss. Det stora massivet med sin eviga snö liksom vältrade sig mot oss. Linjer, färger, sol. Jag upplevde den intensiva gripenhet, som var och en gör, då han första gången möter fjällen. Vid marschen utefter den sista brusande, skummande forsen låg där plötsligt mellan de vresiga, vitstammiga småbjörkarna en stor driva snö. Jag rusade fram, sprang på den som ett barn, kände på den kalla snön. Det var något så overkligt detta, endast några dagar efter en vårpromenad Djurgården runt, i skymning och ljum sommarvärme.

    […]

    Mötet med de mörkhåriga striphåriga lapparna var egendomligt. De talade ett språk, som man ej förstod något av. Och det låg något främmande, nästan skrämmande över dessa brokiga individer, som obesvärat och till synes högdraget vaggade fram med sin mjuka gång mellan gårdarna och stolpbodarna, ständigt med en lurvig, mestadels vresig hund bak i hälarna. I den vemodiga, avvisande blicken var det något, som lockade en att försöka komma dem närmare in på livet. Att på svensk mark sammanträffa med ett nomadiserande folk, med kläder sydda av traditionsbundna skräddare utan modejournal, med en bostad, som stod kvar på forntidens stadium, med knappast halvtama hjordar, vars betesmarker voro stora som kungariken, det gjorde ett märkligt intryck på sydlänningen.

  6. Kan doktorn komma? (1935)

    Undertitel läkarhistorier från lappmarken
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier