Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Fotograf: Elina Kauppila
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Övertorneå
  2. Tornedalen

Antti Keksi

1622 1705

Med sina två kväden har Keksi gett oss en av de mest levande skildringar vi har av människa och vardag i ett förflutet Norrbotten. Vi stiger direkt ner i en annan tid och tar del av ett färgsprakande folkliv som det gestaltade sig i Tornedalen för över trehundra år sedan.

Fotograf: Elina Kauppila

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Erik Wahlberg lämnar i boken Bondeskalden Antti Keksi (Tornedalica 1988:45) en beskrivning av skaldens släkt- och levnadsförhållanden, så detaljerad som det över huvud taget är möjligt. Materialet här nedan är hämtat ur denna bok.

Antti Keksi, som också förekommer med namnet Anders Mickelsson (Antti Mikkelinpoika), föddes omkring år 1622. Hans far var (sannolikt) Mickel Mickelsson från Kaulinranta, som 1623 blev landsknekt i Kuivakangas, ”Landzknicht Michill Michillsson i Kaulinrandha”. Antti Keksis mor är däremot inte känd till namnet, men det är troligt, att hon var från Kuivakangas, möjligen från något av de hemman, för vilka hans far skrevs ut som knekt. I roterings- och utskrivningslängden av år 1639 står Antti uppförd efter Henrik Henriksson och anges vara Henrik Henrikssons son. Henrik Henriksson antas därför ha gift sig med Anttis mor sedan hon blivit änka efter Mickel Mickelsson och var alltså Antti Keksis styvfar.

Antti Keksi gifte sig omkring år 1641 med en kvinna från Marjosaari by. Tre av deras söner är kända till namnet: Mickel, Anders och Josef. Ytterligare en ej namngiven son var enligt 1678 års förmedlingslängd svårt handikappad, han var ”en dumbe och förlammat”, dvs dövstum och lam. Deras dotter Cecilia var gift med bonden Johan Staffansson i Kuivakangas.

År 1669 skrevs Antti Keksi ut som soldat under ”Bruket”, dvs Kengis järnbruk, och är ännu år 1678 omnämnd såsom knekt.

Familjen Keksi levde under mycket små omständigheter; i 1678 års förmedlingslängd kan man läsa: ”Mariosari 1/3 Anderss Michillsson 1/6 Ähr aldeless Vthfattigh, intet kunnat så på någre åhr, sielf Knecht och ingen Folkhielp, (…) äger alenest 4 Koor och intet annat Creatur.”

Och i 1679 års: ”1/3 Anders Michelsson. Ähr aldeles så uthfattigh att han förledit åhr inte förmådde av egen medel betahla folkpenningarne uthan nödgades tiggia dem i kyrkian medh hustrun, haf alenast 2 koor och 3 små barn att försöria.”

Antti Keksis hustru levde ännu år 1694, då det fanns ”3 gamble” å hemmanet. Antti Keksi själv avled troligen år 1705 vid 83 års ålder. I Övertorneå kyrkoräkenskaper för år 1705 kan man läsa följande: ”Feria 2 Juul efter Anders Mickelsson Kexi Testam. allenast 15 öre.”

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele,1993):

Vem var Antti Keksi? I Tornedalen vet man. Där har hans dikter lästs och sjungits i generationer. Men för det stora flertalet människor har 1600-talsskalden Anders Mickelsson Keksi förblivit okänd, liksom det mäktiga kväde han diktade om islossningen i Torne älv 1677.

Dikten hölls muntligt vid liv i flera generationer innan den slutligen upptecknades i mitten av 1700-talet. Keksis språk var tornedalsfinska och bäst klingar nog Kalevalaversen i original. Men för oss som inte behärskar språket finns en bra tolkning till svenska av Björn Collinder. Slående är diktens oerhörda friskhet, bevarad genom mer än trehundra år:

Skaparen har sänt oss sommar,
Herren hugnar oss med blida,
men Maria bringar barmark,
för ett flöde ifrån fjällen,
tar det ut i Torneälven.

Floden flyttar Simus holme,
dräper också Juusos oxe
tar en lägda i Lovikka,
gör Pajala ett ofog,
ger ett skär och tar en lägda,
stjälper skäret över ängen.

I vår tid förmedlar TV-bilderna dramatiken när isarna går. Älvarna svämmar över sina bräddar och far härjande fram med bebyggelse och människor. Men Keksis ”kamera” var knappast ett sämre verktyg än den moderna teknikens. Skickligt riktar han in den på den ena platsen efter den andra som den rasande flodvågen passerar på sin väg mot havet. Vi gör blixtvisiter i byar med klingande namn som Haapakylä, Kuivakangas, Särkijärvi, Käyräsvuopio. Har och var hörs gny och klagan över det ofattbara förstörelseverk, den syndaflod, som Herren har skickat ut över människorna.

Humorist med skarp blick

Men Keksi är ingen undergångsskildrare, utan en humorist med skarp blick för tillvarons absurditeter. Vi kan alla känna igen oss. Det är i nödens stund vi prövas och blottar våra svagheter. Här finns dock inte utrymme för någon sentimentalitet. Det är roa oss han vill och de flesta medel är tillåtna. Det finns knappast någon situation som det inte går att utvinna en komisk poäng ur. Människan är så här, tycks han mena, förvisso ömkansvärd, men ofta just komisk och väl värd att skrattas åt:

Luttu gjorde fromma löften
Immo flinar i sitt fönster
Joonas tog med fart till fötter…

Rikemannen Momma och prästen Sirma får se stora delar av sina förmögenheter förödda av floden, i Juoksenki får bonden Juntti rädda sig upp i ett träd, där han i förkrosselse vänder sig till Gud och ”andaktsfullt lovar offra, att ge kyrkan sköna skänker om blott Herren hjälper honom att han hittar hemmet åter”.

Keksi skojar med allsköns skröpligheter hos människor han tycks ha studerat både utan och innan. När den väl uppblötta säden samlas på stranden blir den till malt och det bryggs öl. Snart är bonden Matti Håhl på fyllan, blir kännare på brygder och ser ett ”Kaanan i Karungi, ännu bättre brygd än Tyskland”, Han håller tal till sina söner och prisar ölets godhet:

Gode Maunu Martinpoika
potentat i Norra Botten!
Skönja sjön i Karunki,
där finns överflöd av ölbrygd,
bortom livliga Liakka,
invid Niskakoskis eda.

Fyllan tilltar, orden börjar tryta och han famlar efter lapskan: ”Jukest taal tjatsekortnet, juste vuolak sjattai puurist” (Ung. Sup nu av vattukornet som det blev gott öl av).Trots förödelsen kan man här och var trösta sig med något som floden fraktar med sig. Drivande hus och lador ger ved och gärdsgårdsvirke. Där vattnet grävt sig fram i nya fåror kan man på sina ställen fånga fisk i massor:

Där ficks fisk, som färsk förtärdes;
skäggen skeno skönt av fiskflott

Om prosten Nikolaus och Antti

Keksi har lämnat också ett annat kväde efter sig, något kortare till omfånget. Det är satiren om prosten Nikolaus, i verkligheten en kyrkoherde i Övertorneå församling. Om man ska tro Keksis dikt var Nikolaus inte en av de mera lysande inom sitt ämbete. Han läste uselt ur postillan och kunde än mindre få ihop en predikan. Dikten handlar om ett spratt som socknens ungar spelar den arme prästen. Utan att han märker det tar de sig in i prästgården där de plockar fram bibel, postilla, psalmbok och river sidorna ur dem. När han sedan står där i predikstolen och ska börja dagens mässa är tystnaden den enda han har att bjuda sin församling: ”Spillda blev de bästa ordspråk, morgonmässan helt vi miste, helga mannens levnadssaga helt och hållet blivit borta”, konstaterar Keksi:

Suckarna i kyrkan sorla,
gamlas ögon tårar flöda,
gummor gråta ganska gruvligt,
uti smyg de unga smila…

Med sina två kväden har Keksi gett oss en av de mest levande skildringar vi har av människa och vardag i ett förflutet Norrbotten. Vi stiger direkt ner i en annan tid och tar del av ett färgsprakande folkliv som det gestaltade sig i Tornedalen för över trehundra år sedan. Det kulturhistoriska värdet i dikterna blir därmed avsevärt. Med sin fantasi och gestaltningsförmåga överbryggar han tidsavståndet och gör oss delaktiga i något som vi annars får försöka läsa oss till mellan raderna i knastertorra arkivhandlingar.

Om människan Antti Keksi vet vi inte mycket. Tornedalsforskaren och språkmannen Erik Wahlberg har kartlagt det som kartläggas går av hans liv. Vi vet att han föddes 1622 i Övertorneå, att han var boden och indelt soldat, gift, fick fyra barn, varav ett av dem var ”dumbe och förlammat” (dövstum och förlamad). Sonen Anders var en av de många tornedalsynglingar som fick ge sina liv i Sveriges krig mot Danmark. 1705 dog Keksi, vid 83 års ålder.

”Feria 2 Juul efter Anders Mickelsson Keksi Testam allenast 15 öre” kan vi läsa i kyrkoräkenskaperna efter honom. ”Allenast 15 öre” kunde också ha varit allt han lämnat efter sig, om inte en muntlig tradition hade räddat ett par märkliga dikter från glömskan.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.trivia

”Övertornebonden och soldaten Keksi är överhuvudtaget den förste till namnet kände finske allmogeskalden i den finska litteraturhistorien, och det 212
versrader långa kvädet är ett unikt exempel på folklig diktning från 1600-talet. Till kvädet finns ingen känd melodi bevarad, men versmåttet stämmer överens med den s.k. Kalevalamelodin. Fram till idag har denna melodi bevarats i östra och norra Norrbotten som vaggvisa. ’Keksis kväde’ intar genom ålder och berättarkonst en särställning inom den folkliga diktningen.”

Ur Alatalo, Hasse: Ängens fågel - visor och låtar i Norrbottens finnbygder 1677 - 1984 = Nurmen lintu – lauluja ja tansikappalheita Pohjoisruottin suomiseutuissa. (Arena, 2004)

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Keksin tulva (2015)

    Undertitel selitykset Antti Keksin lauluun jäänlähdöstä Tornionväylässä vuonna 1677 ja Keksin toiseen lauluun Nikolaus-papista
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Finnish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Kerola, Pentti
    2. Rantala, Tapani
    3. Korteniemi, TUomo
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789527168080
  2. Anttikeksiskväde (2010)

    Undertitel översättning : dikt
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Keksi, Antti Mikkelinpoika
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789186115258
  3. Bondeskalden Antti Keksi (1988)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.series Tornedalica
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.part-number 45
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Rantatalo, Hugo
    2. Tolvanen, Jaakko
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9175380862
  4. Keksis kväde om prästen Nikolaus ()

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Uleskolans djäknegosse
    lydde namnet Nikolaus.
    Han blev präst i den församling,
    som bär namnet Övertorne,
    blev dess höge kyrkoherde.
    Djäknens lärdom, prästens lön.

    Han fick ej predikan samman,
    läste uselt ur postillan.
    Märkeligt det spordes likväl
    vid en matsmäss minnesvärd:
    när som prästen steg i stolen
    för att klämma ur postillan
    fanns ej ord för predikanten.

    Ruskola-barnen, flygande fåglar
    eller Matarinkis usla ungar
    åter sluppit in i prästgår´n.
    Mycket härverk där de drevo,
    Bibeln revo de i bitar,
    plockade itu postillan
    psalmboken de sleto sönder,
    evangelierna åtskiljs,
    togo Matheus med på vägen.
    Mycket mörkt blev prästens sinne,
    Knappast hel var kyrkans handbok,
    altarredskapen i ordning.

    Hören här i kyrkans sexmän!
    Må församlingen förtälja,
    var som nu Matheus vandrar,
    var de helga skrifter skrida.
    Annars fån I ingen mässa
    sällskapet runt Särkijärvi,
    lapska landets närmsta grannar,
    tröga tionden att gälda,
    måttliga att lämna matskott.

    Om och Matti väl är gången
    kommer Titus i hans ställe
    med sin hiskligt hårda hetta,
    har i Kemi redan härjat,
    hunsat Torneå tillräckligt.

    Nu vi matsmäss knappast minnas,
    spillda blev de bästa ordspråk,
    morgonmässan helt vi miste,
    helga mannens levnadssaga
    helt och hållet blivit borta.

    Lymmelstrecken måste lastas,
    må de stoppas uti stocken,
    som ha bibelbladen skändat.

    Suckarna i kyrkan sorla,
    gamlas ögon tårar flöda,
    gummor gråta ganska gruvligt,
    uti smyg de unga smila.

    Där for matsmäss, låt den fara.
    Blev ren blöta prästens böcker.

    Mäls ej mer till matsmäss minne,
    kryddat tal till andra tider.

    Du som klockor skraltigt skramlar,
    sömnens välbetrodde vaktkarl,
    fast du icke smakar mastskott,
    intet tionde du slaktar,
    dock du sädeskappar samlar
    runt kring hela Övertorne.
    Öl ger lycka är din lära.
    Halva lönen vore bättre
    och en hälft till socknens bardskär
    smeden, smällaren från Finland,
    styrman i det helga pörtet.

    Hej klockare! Skynda ren att sjunga,
    stäm upp psalmen i din ordning,
    låt din grova röst nu grymta,
    låt din sträva stämma stöna,
    för att ge åt matsmäss amen.
    Det räcker! Vare nu nog sagt.

    Översättning av Tryggve Sköld och Erik Wahlberg

  5. Keksin laulu Nikolauspapista ()

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Finnish

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Oulun koulun teinipoika
    Nikulavus nimeltä,
    papiks´ pitäjähän pääsi.
    Ylitornion ympärinsä
    kirkoherraks´ korkiaksi.
    Teinin tieto, papin palkka.
    Saarnaa se ei kokohon saannut
    postillasta prätiköitti
    kumma kuului kuitenkin
    Matinpäivänä mainittavana
    kuin pappi pönttöhön pukeis
    postillasta painamahan
    puutuit sanat saarnamiehelt´.

    Ruskolan lapset, lentävät linnut
    eli Mataringin paarnat pahat
    pappilahan (taas) olit pääsheet
    paljon siellä pahaa tehnehet
    repinehet rikki raamatun
    pannehet postillan palaisiksi
    virsikirjan kappalehiksi
    evankeliumit erinähänsä,
    vienehet Mattheuksen myötänsä.
    Oli jo papill´ paha mieli
    tuskin käsikirja kokonahansa
    altarin asehet aloillansa.

    Kuulkaat kirkon kuudesmiehet!
    Seurakunta sanokat:
    missä Matheus matkustaa,
    jutelevat pyhät jutut?
    Saarnaa te ei muutoin saa,
    Särkijärven jäsenekset,
    lapin krannit likimäiset,
    tingit tijundin tekijät
    työlähät maskundin maksajat.

    Vaikka Matti mennyt ljenee
    kyllä Titus sijahan tullee
    kauhian kovan kimon kansa.
    Kemissä se jo on käynnyt.
    Torunut Tornion tarpeheksi.

    Mattia tuskin muistelemme,
    van pilass´ parhat sananparret,
    hukassa hyvä huomensaarna
    pyhän miehen elämäkerta
    kokonahansa kalina.

    Lasten tevot lastettavat,
    jalkapuuhun panetettavat,
    pyhäin plaadein piladukset.

    Jo huokaukset kirkoss´ humisevat
    silmät vanhain vuotelevat
    ämmät ilkiästi itkevät,
    nuoret salaa naurelevat.

    Jo meni Matti meniköhön.
    Jo kastuit kirjat kirkoherran.

    Muut’ ei nyt mainita Matin muistoks´.
    Höystöä toistiks´ toimiteta.

    Kelloin kauhia kolistaja,
    uskottu unen fiskaali,
    vaiks´ ett´ maskuntia maistele,
    etkäs tijuntia tappane,
    Jyväkappoja kuitenkin kannat
    Ylitornion ympärinsä.
    Olost’ on onnia oppis´ jälkehen.
    Puoli palkkaa parhaiks´ olis´,
    puoli pitähän puoskarille,
    suomen sepälle iskejäll´,
    pyhän pirtin perämiehell´.

    Hei lukkari! Joudu jo laulamahan,
    virttäs´ vuorostas´ veisamahan,
    kielell´ karhall´ kiljumahan,
    äänell´ ankarall´ äyhkymähän,
    Matill´ ament´ antamahan.
    Välttää! Olkohon nyt sanottu.

  6. Keksis kväde om islossningen i Torneälven år 1677 ()

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Skaparen har sänt oss sommar,
    Herren hugnar oss med blida,
    men Maria bringar barmark,
    för ett flöde ifrån fjällen
    vältrar vatten utför bergen,
    tar det uti Torneälven.

    Floden flyttar Simus holme,
    dräper också Juusos oxe - -
    tar en lägda i Lovikka,
    gör i Pajala ett ofog.
    ger ett skär och tar en lägda,
    stjälper skäret över ängen.

    Floden riste Mommas matbod,
    förde bort all säd för Sirma.
    Härav fick nu hela Lappland
    öl i överflöd att dricka;
    de som går gårmhålspälsar
    sörja sina strupars torka.

    Floden knep en kvarn i Kardis
    till att mala med i Jarhois.
    Där fanns mycket mera vatten,
    lättare gick löparstenen.

    Floden pulsar Pello präktigt,
    sopar ladorna från sjöstrand,
    Turtola slapp inte undan - -
    där vart vinterkvarnen krossad,
    som gett Erkki uppbördsmedel,
    malt ihop hans mantalspengar.

    Pääkkö ropar gällt och rämjar
    under Kynsivaaras bergkrön:
    ”Hjälp mig medan tider äro,
    ty till Dig jag flyr för floden!”

    Den for upp på land vid Lampis,
    visste väl var vägen rösats,
    kände gott den gamla gården - -
    loftet lade den på sidan,
    vräkte pörtet ut på gårdsplan.

    Juoksenki fick ge sig undan,
    den berömda byn fick respass.
    När den om till Kattilakoski,
    dämdes älven upp av isen.
    Juntti skuttade till skogen
    med sin boskap, sina redskap,
    med allt pick och pack han hade.
    I ett träd tar han sin tillflykt,
    lovar andaktsfullt att offra,
    att ge kyrkan sköna skänker,
    om blott Herren hjälper honom
    att han hittar hemmet åter.

    Floden far mot Marjosaari:
    men jag Keksi ser från kullen,
    blickar ner från branta backen
    Torakankorvas trygga fäste.
    Om vår Herre ville sända
    mig i nåder någon bjälke,
    skall jag spänta den till spånor
    till att pryda templets tinnar,
    hjälpa upp vårt gistna kyrktak.

    Se´n den kullvräkt Kaulinranta
    styr den kurs på Kuivakangas,
    Kohkoinen han ropar kraftigt
    gamle pampen gnyr och braskar:
    ”Häv dig härifrån till holmen.
    kantra Kainuu-karlens smedja!
    Se´n må smeden Erkki gråta,
    Kainuu-karlen stå och stirra,
    bittert sörja sina bälgar.”

    Vidare på vägen utför
    härjar den i Haapakylä,
    samkar is i Särkijärvi,
    Vesto stack iväg till skogen,
    samma stig tog Striikki också.

    Isen pressar på mot prästgår´n,
    arme prästen ångrar bittert
    att han tagit Tornegället,
    sökt sig till den usla socknen.
    Gäddan plöjer sådda gärden,
    okänd tionde tillika.
    Prästgårdspigorna de gladdes,
    ty när floden steg till stugan,
    sluppo de att släpa vatten.

    Mikkola blev målet sedan;
    där vart då en kalkbod kullvräkt.
    Kalken kastades i tjära:
    fint åt Fan att baka bröd av,
    gott till gryngröt åt Hin Håle.
    Nå, vad gör den nu i Närkki?
    Härjar i Harakkaskogen,
    krossar Purais-gårdens kråkbo - -

    Går åt höger hand från Ojais
    kosan ställs till Käyräsvuopio.
    Olli sa´ till sina söner,
    den försmädliga filuren:
    ”Bäst att bygga kavelbroar,
    det kan komma flere flöden.”

    Den la´ nu i land vid Noppa,
    vräkte alla stängsel samman.

    Fram till Alkkula gick floden
    för att ta en titt på staden.
    Jänkkä gjorde isen av med.
    Riekkos räddning var en trädgren.
    Luttu gjorde fromma löften.
    Lassu lovar kyrkan gåvor.
    Niuro har ej hört om saken.
    Knuutti koxar från sitt fätå.
    Immo flinar från sitt fönster.
    Yrjänä bjöd till att yvas.
    Joonas tog med fart till fötter.
    Vaski gård vart vänd och vriden,
    jordens gödsel vräktes vida.
    Karkiais såg på från fjärran.
    Jurva gjorde sig ej brådska.
    Kauppi tog sig upp på taket.
    Sikais fick stå kvar på stället.

    Vägen gick till Varttosaari;
    härbret fick en törn åt höger,
    så det vände sig från väster,
    ställde sig mot soluppgången.

    Floden nalkas hastigt Niemis,
    Gammelgubben Kaisa-Juntti,
    den berömde byprofeten,
    höll ett tal om Röda havet,
    minde oss om Mose under;
    isen stöp på ömse sidor.

    Se´n var Kumppani i vägen - -
    loftet lade sig på sidan,
    kåtan föll omkull på gården;
    gumman vräktes upp på eldsta´n,
    hon förfors med sin fällar,
    med allt pick och pack hon hade.

    Tulkkila kom knappast undan,
    då den sökte Armassaari.
    Den når land vid Nautapuoti,
    håller tysken från hans holme.
    Grapes barn till flykten gripa,
    alla hasta upp på heden.

    Koivukylä på sin kulle
    får ej fresta flodens framfart - -
    skadas svårt av hagelskurar;
    humlegårdarna förhärjas,
    sådda hampan sprids och skingras,
    åskregn skövlar åkerlanden.

    Stadd på väg vid Vitsaniemi
    stjälpte floden fiskeskjulen.
    Korpikylä fick en förmån
    för sin del av denna framfart;
    alla forsens fåror rensas,
    man får rika fiskefängen.

    Floden nalkas nu omsider
    sköna sjön uti Karunki.
    Här har Sirmasäden hamnat
    på Karunkis båda bräddar - -
    allt som malt på marken lagras.
    Husa börjar brygga humle,
    lageröl gör Lassi Risto,
    Matti Håhl han hålls och smakar,
    han blir kännare på brygder,
    prisar mycket maltets sötma,
    blir av drycken ganska dragen,
    ser ett Kanan i Karunki,
    ännu bättre brygd än Tyskland.
    Matti mässar snart i fyllan,
    håller tal till sina söner,
    ropar ut det ölets godhet:
    ”Gode Maunu Martinpoika,
    potentat i Norra Botten!
    Sköna sjön uti Karunki,
    där finns överflöd av ölbrygd,
    bortom livliga Liakka,
    invid Niskakoskis eda.
    Jukest taal Tjaatsekortnest,
    Juste vuolak sjattai puurist!”

    Fram till Kukkola gick floden - -
    där blev Harila förhärjat;
    isen hälsar på hos Paulus,
    floden fraktar med sig kvarnen.
    Gummorna de gny och gorma,
    då de måste has med handkvarn.
    Långa tåg av lador driva;
    därav vankas ved i massor
    och begärligt gärdsgårdsvirke.
    Vojakkala vann på saken:
    Goda fiskegrubbor grävdes,
    som man kunde lyfta lax ur.
    Där ficks fisk, som färsk förtärdes;
    skäggen skeno skönt av fiskflott.

    Mattila blev målet sedan:
    Juntti Jatko gav sig dädan,
    Taavo tog sig till Karelen,
    Juusola dog av år och ålder.

    Så stack floden av mot staden,
    slog saltbodarna till marken.
    Borgarna vid sina bodar
    tala ivrigt med varandra:
    ”Bäst att sälja hampan billigt - -
    kanske hjälp från himlen gives,
    att vi få på köl vårt fartyg,
    rädda riggen på vårt tjärskrov.”

    Nu i Hellälä den hejdas;
    Mommas magasin den prövar,
    om det utav järn är gjutet
    eller smitt av kraftig koppar.
    O, du Kristian Erkinpoika,
    drag du hädan ut i havet!
    Du må aldrig komma åter
    för att skövla Torne trakter!
    Måtte solen nu dig sänka,
    måtte havets svalg dig svälja.

    Detta såg med egna ögon trovärt invid Torneälven i det år som är att teckna 1677. Anders Mickelsson Keksi
    Översättning av Björn Collinder

  7. Keksin laulu jäänlähdöstä Tornionväylässä 1677 ()

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Finnish

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Jo nyt Herra kesää tekee
    Luoja suuri suveaapi.
    Maria maata paljastaapi.
    Tulvan tuopi tunturista,
    veden vaaroist' valottaapi
    Tornionjokehen johdattaapi.

    Niittysaaren Simulta siirsi,
    härjän Juusolta hävitti.
    niityn lohkais Lovikassa,
    Pajalassa pahoin teki,
    niityn otti, karin jätti,
    kaatoi karin niityn päälle.

    Puodin Mommalta pudisti,
    Sirman jyvät siirsi poijes,
    jost olutt´ olevasti,
    Lappi laudi juoda sait,
    kurkkuins' kuivuutta surevat,
    kurmupeskeiss' kulkijat.

    Kaappais´ myllyn Kaartisesta,
    Jarhoisehen jauhaman vei,
    tääll' oli vettä viljemmältä,
    kivet kävit käpsemmältä.

    Pellon porkkais' peräti.
    Ladot järveltä lakaisi.
    Tuskin jätti Turtolata.
    Tappoi siellä talvimyllyn,
    jolla Erkki verons' veti,
    manttaalinsa kaikki maksoi.

    Pääkkö huusi huikiasti,
    Kynsivaaran kyljessä:
    "Auta miestä ajallansa,
    sinun turvihin tulvan tieltä"

    Laukkoi maalle Lampiselle,
    tiesi kyllä tikatun tien
    tunsi talon tuttavansa,
    lykkäis´ luhdin lyngällensä,
    pirtin siirsi pihalle.

    Pani jutohon Juoksenkia,
    kylää kuuluisaa kululle,
    Kattilakoskehen kohdastansa,
    padon paiskais' niskalle.
    Juntti sitten metsähän meni,
    kirjoinensa, karjoinensa,
    neuvoinensa, nastoinensa,
    Siellä itse puuhun puiki,
    kussa uhrit lujast' lupais',
    ja avut kirkkohon kiintiästi,
    "Jos viel' Herra helpon antais',
    että kodin kohtaisin".

    Matkusti maalle Marjosaarheen.
    Minä Keksi kankahalda katson,
    varoittelen vaaran päältä,
    turvass' Torakankorvassa.
    Jospa Herra johdattaisi,
    hirren antais' armostansa,
    paunuiks' kaikki panisin,
    kirkon katon kunistaisin,
    templin harjaa hajonnutta.

    Kaatain maahan Kaulirantaa,
    kulki Kuivakankahasehen.
    Kohkoinen kovasti äyhkyi,
    valta vanha röyhkiästi:
    "Siirry sinne saaren puolheen,
    kaada paja Kainulaisen!
    Erkki itse itkeköhön,
    Kainulainen katsokohon,
    palkehitansa parkukohon".

    Sieltä sitten kulkeissansa.
    Kylän Haapaisen hajoitti,
    Särkijärven jäitä säästi,
    Vesto metsähän veteli,
    Striikki samois´ samaa tietä.

    Pakkais' maalle pappilahan,
    pappi parka pahoillansa,
    katui tuloans' Torniohon,
    papiks' pahaan pitäjähän.
    Hauki kylvöt kynteleepi,
    tijunnit tietämättömätkin,
    piijat vain hyvänä pidit,
    tuvan etehen tulvan tullen,
    korennon pois olalt' korjas'.

    Sitten sieltä Mikkolahan,
    kussa kaatoi kalkkipuodin,
    tervan sekahan sekoitti,
    Lempo tästä leivät leipoi,
    Paha puoli puuron pieksi,
    näitä teki Närkissä,
    hajoitti Harakankorven,
    pesän variksilt' varisti.

    Oikiahansa Ojaisesta,
    kävi Käyräsvuopiohon,
    Olli poikians' opasti,
    irvihampahilla irvisti:
    "Pankahat kaljut kahden puolen,
    tulva toistikin voi tulla".

    Norkutti maalle Nopalle,
    ajoi siellä aidat kokohon.

    Arvais' mennä Alkkulahan,
    kaupunkiin katsomahan.

    Jänkkä jäiltä haaskattihin,
    Riekko itse puuhun riensi,
    Luttu teki lupaukset.
    Lassu lahjat kirkkohon määräis',
    Niuro ei näist' mitähän tiennyt.
    Knuutti kujalta kurkisti.
    Immo irvisti ikkunasta.
    Yrjänä kohta yritteli.
    Joonas joutui juoksemalla.
    Vasken väänsi väärin puolin
    Kalun halvimmin hajoitti.
    Karkiainen kaukaa katsoi.
    Eipä Jurvaa jutohon saanut.
    Kauppi karsi katon päälle,
    Sikainen sijansa piti.

    Varttosaaress' vajelsi,
    aitan oikiahans ojensi,
    päin päivän laskemalta,
    känsi päin päivän nousualle.

    Niuhkui sieltä Niemiselle,
    Kaisa-Juntti valta vanha,
    kylän kuuluisa profeta,
    puheli Punaista merta,
    muisti töitä Mooseksen;
    jäät nyt kaaduit kahden puolen.

    Kulki sieltä Kumppanille,
    lykkäis´ luhdin lyngällensä,
    kaatoi kodan korjallensa,
    ämmän liedelle levitti,
    tappoi ämmän tajoinensa,
    kirjoinensa karjoinensa.

    Tuskin säästi Tulkkilata,
    ajatellen Armassaarta.
    Naakki maalle Nautapuodin,
    saksan saaresta eroitti,
    Grapen lapset laudi, kaikki,
    kankahalle karkoitti.

    Koivukylä korkialla,
    ei se tunne tulvan töitä,
    raiskais' sitä rakisateet,
    humalamaita hukutti,
    hamppukylvöt hajoitti,
    ukon säällä pellot särki.

    Vitsaniemess' viipyissänsä,
    kaatoi maahan kalapuodit.
    Korpikylä kohdastansa,
    näistä häistä voiton saapi.
    Kosken juovat kaikki korjais',
    kalan saalihin runsahaks' saatti.

    Järvi kaunis Karunkissa,
    lähestyy nyt lähemmäksi.
    Sinne Sirman jyvät jouduit,
    kahden puolen Karunkia,
    maltahiksi kaikki maaduit.
    Husa siellä humalat keitti,
    Riston Lassi olutta laski,
    Håhlin Matti maistaissansa,
    oppi oluven tuntijaksi,
    maltahan makeutta kerskais',
    juomast' vihdoin millei juopui,
    Karunkia Kaanan maana,
    piti Saksaa parempana,
    jutteli koht' juovuksissa,
    puheli kans' pojillensa,
    juoman hyvvyytt´ julisteli:
    "Hyvä Mauno Martinpoika,
    potentaati Pohjanmaalla.
    järvi kaunis Karunkissa,
    siell' on olutt' olevasti,
    päällä liukkhan Liedakan,
    Niskakosken kostehella.
    Jukes taal tjaatsekortnest,
    juste vuolak sjattai puurist!

    Kulki kuullen Kukkolahan,
    haaskais' siellä Harilata,
    Paulukselle pahoin teki,
    myllyn myötä mudoin vei;
    ämmät sitä ärjyvät,
    käsikivä käyttävät.
    Latoja vain kolhoiss' kulkui,
    joista puita puuttumatta,
    ajelthiin ja aidaksia.
    Vojakkala voiton tunsi,
    kalajuovat hyviks' kaivoi,
    lohta niistä lohaistiinki,
    sitä pyythiin, sitä syöthiin,
    ukkoin parrat rasvast' paistoi.

    Meni maalle Mattilahan,
    Jatkon Juntin juotohon pani,
    Taavo karkais' Karjalahan,
    Juusolan itse ikä tappoi.

    Karisti nyt kaupunkihin,
    survoi maahan suolapuodit,
    kauppamiehet kaikki seurass´.
    Keskens' keskustelevat:
    "Hamppuja nyt halventakaamm'
    että Herra helpon antais',
    hahden saisimm' hangoillensa,
    tervarinnan tervehenä".

    Hellälässä viimeiks' viipyi,
    Momman aittaa ahdisti.
    Onko raudast' rakettu,
    taikka vaskest' valettu.
    Sinä Christian Erkinpoika,
    merehen kauvas mene nyt!
    Ettes toisti Torniota,
    häijyst' tulis' hävittämähän!
    Aurinko sun alentakohon,
    meren svallit survokohot!

    Nämä nähty tapahtuvan,
    Tornionjovell' totisesti,
    vuosiluvull' lujettavall'
    1677

Boktips

  1. Antti Keksis kväde

    By: Vikgren, David Review by: Jan Olofsson

    Det är inte mycket poesi som känns levande och fräsch efter mer än tre hundra år. Men Antti Keksis kväde läses ännu, ger upphov till nytolkningar och har format bilden av en hel landsända.