Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Arjeplog
  2. Sápmi

Lars Rensund

1901 Arjeplog 1993 Arjeplog

Ett särskilt gott – eller ont – öga har han haft till rovdjuren, och han tillät sig vid ett tillfälle att till och med lite skämtsamt förespråka ett ålderdomshem för vargarna, om de till varje pris måste behållas i den svenska faunan…

©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Nedanstående text, skriven av Lars Thomasson, hedersdoktor vid Umeå universitet, har tidigare publicerats i Norrbottens museums årsbok Norrbotten 2005 och är en del av den artikel som bär rubriken "Andreas Labba och Lars Rensund – två samiska kulturarbetare ’lite vid sidan om" (s. 73 – 88). Regionbibliotek Norrbotten tackar Lars Thomasson och Länsmuseet som gett oss tillåtelse att använda materialet.
...

"Lars Andersson Spellok är en grundfigur bland samer i Arjeplog, sällsport energisk, orädd och skyr inga uppoffringar. Det är en man som är född tii något. Blott man nu kan sätta värde på och tillvarata hans intresse, energi och unga krafter."

Så presenteras ordningsmannen i Semisjaur-Njargs sameby i Arjeplog, den då 29-årige Lars Rensund, ännu med släktnamnet Spellok, när han första gången förekommer i Samefolkets Egen Tidning (SET, senare Samefoket) i det första numret för år 1930. Där skulle han under följande år otaliga gånger både omnämnas och själv lämna egna bidrag.

En svår ordningsmannauppgift

Lars hade vid den här tiden den kanske svåraste uppgiften bland ordningsmännen i landets samebyar. För dt var till Arjeplog som de flesta nordsamiska familjerna kom i samband med den tvångsförflyttning av nordsamer från Karesuandoområdet söderut, som dolts under det främmande uttrycket ”den nordsamiska dislokationen”. Det var ju i sin tur en följd av 1919 års renbeteskonvention mellan Sverige och Norge, som berövade samerna i de nordligaste svenska samebyarna viktiga sommarbetesmarker i Norge. Och nordsamerna hade mycket renar med sig. 1920 – 24 kom inte mindre än 20 nordsamiska renskötarfamiljer till de 16 hushåll av ursprungliga Arjeplogssamer, som bedrev renskötsel i Arjeplogsfjällen. Det här gick naturligtvis inte smärtfritt för renskötseln i Arjeplog, utan gav upphov till en viss oreda och vissa motsättningar i inledningsskedet. Den nordsamiska mera extensiva renskötseln kolliderade med den mera intensiva renskötselmetoden som förekom i Arjeplog. Och mitt i ”oredan” skulle den unge ordningsmannen ansvara för att man levde upp till alla föreskrifter och bestämmelser i renbeteslag och byordningar.

”Karesuandosamerna är ett präktigt folk, som av omständigheterna tvingats flytta hit”, konstaterar Lars i tidningsintervjun med honom 1930. ”De är också samer som vi. Men betesmarkerna har blivit överbelastade, och Karesuandosamerna håller sig med för stora renhjordar i förhållande till betesmarkernas bärkraft.” Till det hörde också ökade otillåtna renströvningar till Norge och kollisioner med jordbruksintressena. Han menar, ”att man måste förstå behovet av att reducera sitt renantal och att ansvara för att ha tillräckligt med folk i renskogen, eftersom det annars alltid blev de mindre renägarna som fick lida mest av missförhållandena.” Lars tog olika initiativ till samråd, men förhållandena de första åren av 1930-talet resulterade i att länsstyrelserna beordrade tvångsslakter, vilka i sin tur ledde till några års kyligare klimat mellan Arjeplogssamerna och det statliga lappväsendet. Men Lars fick beröm för sina strävanden: ”Ordningsmannen Spellok är en man som inte ser hopplöst på saker och ting, även om det i samepolitiken delvis kanske låter så. Tvärtom har han en utomordentligt frisk tro och ljus syn på framtiden. Allt beror bara på hur saker och ting ordnas.” (SET 1932:3)

Lars tog också initiativet till bildandet av Arjeplogs sameförening, och som föreningens ordförande stod han som första namn i den organisationskommitté som lyckades åstadkomma det stora samiska landsmötet i Arvidsjaur hösten 1937. Hans aktiva renskötseltid upphörde under 1940-talet, då hans hustru Aina Nilsson fick tjänst vid sameskolan i Jokkmokk, där lärarbostaden blev deras hem under skoltid, medan somrarna tillbragtes i hemmet i Jäkkvik.

Saklig, men också drömmande

Om Lars Rensund har hans gamla skolkamrat från 1914, Israel Ruong, en gång berättat: ”Vi var många i klassen. Just Lars minns jag, därför att han tillhörde de vaknaste bland kamraterna. I fråga om katekesen och bibliska historien – viktiga skolämnen då – fanns det inte en fråga som Lars inte kunde svara på. I det fallet var han långt framför mig.” Torkel Tomasson, Samefolkets förste redaktör, gav följande karaktäristik av honom, när han 1932 stod mitt i det blåsväder Arjeplogsspörsmålet åstadkommit: ”Han är i mångt och mycket en Andreas Wilks-natur, ej något temperamentsfullt ordsvall, men desto mer en handlingens man. Till sitt väsen verkar han sluten, nästan drömmande. Och när samtalet glider in på samepolitiken, väger han orden och tänker minst tre gånger, innan han omsätter tankarna i ord. Hans skolundervisning är ytterst blygsam, men genom självstudier har han förkovrat sig och på papperet uttrycker han sig mycket lätt.” Andreas Wilks var en av pionjärerna i den samiska föreningsrörelsen.

Det samiska kulturarbetet finner nya former

Mina egna första kontakter med Lars Rensund sammanhänger med att jag själv i början av 1960-talet efterträdde honom som sekreterare i Samernas Riksförbund, där han tidigt ingick i ledningen. Jag fascinerades omedelbart av vilket allvar och vilken betydelse det var för honom att samerna nu kommit så långt att de fått en egen riksorganisation. De kunde nu själva tala direkt med regeringen och myndigheter utanför den tidigare ordningen, där samernas uppfattningar först skulle passera lappfogde och länsstyrelse och kanske silas på vägen. All kraft han tidigare lagt ner på praktiskt renskötselarbete kunde han nu fokusera på den opinionsbildning, som han förstod blev alltmer betydelsefull, när näringsliv och samhällsliv i Sverige förändrades och samernas tidigare livsföring i samband därmed också måste påverkas.

Det är en väldig skörd av artiklar och debattinlägg som Lars Rensund producerat genom åren, först i SET men efterhand i Norrlandspressen i övrigt. Hans små regelbundna Brev från renskogen i SET under 1930-talet är en liten guldgruva för kunskapen om renskötselns vardag. De behandlar till exempel vilken väderlek som råder vid ett aktuellt tillfälle, hur det är med renbetet på olika betesområden, hur man planerat renskiljningar. Han har vid ett tillfälle sett mängder av fjällämlar, något som kanske varslade om dåligt renår. Han talar om behovet av telefonlinje mellan Ammarnäs och Kvikkjokk, ger iakttagelser från flyttningen med renarna från vinterlandet kring Vistträsk mot fjällen och reflektioner när man nått Hornavan och ser de ännu helt snöklädda fjällen, och vilka problem det ibland kan innebära att hämta hem renar från Norge.

Med stigande ålder kan ens räckvidd också krympa lite i stället för att vidgas

Inte heller Lars Rensund har gått fri från de mera konservativa uppfattningarna man kan få med stigande ålder. Som gammal renskötare har han därför också vågat tycka, att ”dagens 25-30-åringar står helt främmande för intensivt och hårt arbete i renskogen”. Han hade inte heller någon förståelse för vad han uppfattade som samhörighet på konstlad väg. När Sameutredningen 1975 konkretiserade Samernas Riksförbunds önskemål om en ökad samhörighet mellan samerna i sitt förslag om ”stödjande medlemmar i sameby” så förkastades det av Lars. Hans kommentar var: ”Stödjande medlemmar, dom skapar bara oreda.”

I artiklarna i dagspressen har han orädd påtalat vad än han uppfattade som missförhållanden, vem kritiken än kan ha drabbat. Om renskötseln i alla dess former och dess behov av arbetsro handlar majoriteten av artiklarna. Ett särskilt gott – eller ont – öga har han haft till rovdjuren, och han tillät sig vid ett tillfälle att till och med lite skämtsamt förespråka ett ålderdomshem för vargarna, om de till varje pris måste behållas i den svenska faunan…

Greppet var finurligt, för just det debattinlägget läste säkert också många som redan tröttnat på vad de uppfattade som Lars Rensunds ideliga klagomål på rovdjuren.

Han kämpade också hårt för att hålla de gamla samiska ortnamnen i Arjeplog vid liv.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Nedanstående text, skriven av Lars Thomasson, hedersdoktor vid Umeå universitet, har tidigare publicerats i Norrbottens museums årsbok Norrbotten 2005 och är en del av den artikel som bär rubriken ”Andreas Labba och Lars Rensund – två samiska kulturarbetare ’lite vid sidan om’ ” (s. 73 – 88). Regionbibliotek Norrbotten tackar Lars Thomasson och Länsmuseet som gett oss tillåtelse att använda materialet.

[…]

Lars blev författare i hög ålder liksom Andreas

Det var mycket bra, tycker jag, att Lars Rensunds ovärderliga kunskaper om det gamla samelivet i Arjeplog kunde tas till vara i de böcker han hann med att skriva och att Norrbottens museum så klart förstod behovet av det. Det blev t ex Med Jon-Erik på renstigarna (1968), Renen i mitten (1982) och I samernas land förr i tiden (1968), alla utgivna genom museets försorg, den andra också genom delfinansiering från Samefonden.

Lars Rensund var över 80 år, då Renen i mitten kom ut. Boken ger ett urval ur författarens rika minnesskatt. Berättelserna är sakligt informativa, när han beskriver hur någonting var eller hur man gick till väga, men har också en och annan svepande generalisering i frågor som det stått strid ikring.

Han understryker den sociala roll renen spelade i gammal tid, bland annat som en förmedlande länk mellan samer och bofasta. Det var bra, att nybyggarna skaffade sig renmärke och egna renar (vilket var brukligt ännu under 1900-talets första årtionden). De kunde då känna sig som renägare och bättre tolerera renarna, om dessa någon gång krafsade kring höhässjorna i skogen. Om nybyggarna själva ägde renar, dämpades också avogheten mot samerna. Nybyggaren kunde säga, jag äger ju renar själv.

Junkerdalen

Även norska jordbrukare hade skötesrenar (renar som bönderna ägde men samerna skötte) hos Arjeplogssamerna, när dessa ännu hade sina sommarbetesland i Norge. Lars Rensund berättade hur han som liten pojke fick följa sin far till Junkerdalen för att hälsa på två gamla vänner, som var skötesrenägare. Det är vackra minnen jag har från min barndom och de ömsesidiga vänskapliga förhållandena som rådde.

Och det går lätt att leva sig in i med vilken spänning den elvaårige Lars måste ha sugit i sig alla intryck från samebröllopet i Rappen 1912 – skildrat i ett av de mest levande kapitlen i boken. Redan anslaget för tankarna […] till en isländsk saga: ”Min far hade kommit flyttande med familjen och renhjorden från fjället Märsa strax före Andersmässhelgen, första advent. En dag före helgen fick vi se två hästar komma körande västerifrån efter Mersajaure (Märsasjön). Den tiden gick vinterkörvägen efter sjön, eftersom landsväg inte fanns.

Då hästkörarna kom fram till Abrams ladugård, stannade de där. En man, sabme (same) steg ur färdskrindan och började gå upp till gården. De övriga i sällskapet stannade vid hästarna. De som såg honom genom fönstret kände igen honom. Han hette Nils Lasko från Luokta lappby på norra sidan av Piteälven. Han kom in och hälsade.

Min moster frågade honom om han skulle till Arjeplog och gifta sig. Han svarade ja. Min moster frågade: Var är din blivande brud? Han svarade: Hon är redan i Arjeplog. Han sa vidare: Jag har bråttom, men ville ändå stanna här och hälsa. Vi ska komma in då vi kommer tillbaka från Arjeplog.

Och då sa han till min moster: Siessa ska följa oss till Rappen och vara med på bröllop. Siessa betyder faster. Han brukar alltid säga siessa åt min mor och moster. Men vi ska komma in Anna och jag och bjuda riktigt. Därmed sade han adjö och fortsatte resan till Arjeplog.”
[…]

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. I samernas land förr i tiden (1986)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Norrbottens museum
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9185336440
  2. Guovda, bingal-sabehkah (1983)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Förf
  3. Renen i mitten (1982)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Norrbottens museum
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9185336351

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Renen i mitten

    Gamla samevisten i fjällkanterna
    […]
    Nutidens sameungdomar och andra människor, turister m fl, som ser den gamla njallan som är sned stå ensam i fjällkanten, undrar kanske varför en njalla skulle sättas upp på en hög stolpe eller fot. Frågan kan besvaras med två förklaringar. För det första, renkött hängdes upp på hösten i njallan och torkade där under vintern till verkligt förstklassigt prima torrkött. För det andra, järven skulle inte så lätt kunna göra inbrott och äta upp köttet. Det hade hänt att järven hade klättrat upp efter stolpen och bitit sönder golvbrädorna och krupit in och ätit upp köttet.
      För att hindra järvens klättrande beställde samerna hos smederna i Norge långa och spetsiga krokar, som de satte fast runt njallastolpen. Började järven klättra så stötte eller slant foten, den stora breda tassen, mot den sylvassa kroken och då måste järven sluta och ge upp klättrandet. Men det hade också hänt att den sylvassa kroken hade stuckit genom tassen eller frambenet och järven blev hängande på njallastolpen och dog.
    […]
    Hur var det då njalla inte fanns?
    Så här gjorde samerna i Arjeplogsfjällen i gamla tider. De använde jordgropar att förvara renkött över vintern till våren. De grävde en ganska djup grop överst på en backe och lade näver runt väggarna och botten, körde fram renhjorden runt backen och slaktade matrenar. De lade köttet i gropen, satte näver ovanpå och täckte gropen med stor flatsten, trampade snö runt omkring och sedan slog de vatten ovanpå så att det skulle frysa till is. Där fick köttet ligga till våren, då solen värmde och isen kring stenen tinade och lossnade. Då togs köttet upp, röktes och torkades. Men då njallan började byggas, kom köttgroparna mer och mer bort. […]

  4. Vårsommar på Tjidtjak-fjället (1982)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Förf
  5. Med Jon-Erik på renstigarna (1968)

    Undertitel minnen
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Norrbottens museum