Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: Rolf Ericson ©Norrbottens museum
Geografisk anknytning
  1. Skaulo
  2. Gällivare
  3. Karesuando
  4. Kiruna
  5. Tjuonajåkk
  6. Norrkaitums sameby
  7. Sápmi

Andreas Labba

1907 Norrkaitums sameby 1970 Kaitum
Foto: Rolf Ericson ©Norrbottens museum

Egen presentation

I Förord till boken Anta skriver Andreas Labba:
”Jag är född den 25/2 1907 i Norrkaitums sameby. Skaulo var byns namn i Gellivare församling, där vi tillbringade vintrarna.[…]
I skolan lärde jag mig skriva, räkna och läsa litet, men skoltiden var mycket kort, bara nio månader allt som allt. När jag inte gick i skolan var jag varje dag i renskogen. Jag lärde mig märka kalvar, kasta lasso, driva hjorden och alla andra arbeten med renarna, som en flyttsame måste kunna. Jag hade alltid möjlighet att lyssna till gamla människor när de berättade om gångna tiders liv och förhållanden. Dessa människors berättelser och händelser i mitt eget liv bildar grunden för denna bok. Jag hoppas att min bok skall bli till glädje och kunskap för läsarna.”

Om författaren

Denna presentation är skriven av Lars Thomasson, hedersdoktor vid Umeå universitet, och finns i tryck i Norrbottens museums årsbok Norrbotten 2005 under rubriken Andreas Labba och Lars Rensund – två samiska kulturarbetare ”lite vid sidan om” (s. 73 - 88). Vi tackar Lars Thomasson och Länsmuseet för rätten att publicera texten här på nytt.

[…]
Andreas hörde hemma i Kaitum i Gällivare, men hade tidiga rötter i Karesuando. Hans far dog när Andreas bara var sju år, och sedan blev hans mor och morbror hans närmaste. Han bodde tillsammans med dem under deras livstid, från 1919 i kåta i Tjuonajåkk vid Kaitumälven, och från 1955 i en förvärvad liten stuga i Kaitum vid järnvägen. Modern dog kort tid efter flytten till Kaitum, och morbrodern måste 1962 flytta till ett vårdhem, där han avled 1967.

Från sitt tidigaste liv har Andreas berättat hur han som sjuåring gick i morbroderns, Jon Pålsson Fankis kateketskola, hur han kom till nomadskolan först i Moskojärvi och sedan i Killingi, och hur han som barn fick följa med på den långa flyttningsleden till renarnas sommarbetesland i Norge. Han hade fötts under en vinterflyttning i gällivarebyn Skaulo. Men arbetet för brödfödan var hårt – ”Vi levde av fisk och ripor”. Som tolvåring började han som lilldräng i renskötseln. Men han hade ett besvärande medfött handikapp: ett av hans ben var mycket kortare än det andra, något som på sikt omöjliggjorde för honom att bli en fullgod renskötare. Men 1924 hände något viktigt, berättar han: ”Jag vill minnas att jag då såg de första turisterna. Det var ett par göteborgare, som vandrat till Tjuonajåkk och stod på andra sidan älven. De hade gjort upp en eld och stod och ropade. En kamrat och jag rodde över och hämtade dem. De tältade några dagar utanför vår kåta och ville sedan till Kaitumstugan. En äldre släkting och jag rodde dem dit och fick 20 kr – mycket pengar på den tiden.

Färdledare och vägvisare, men också med egen småskalig turiströrelse

Andreas kom efter hand att köra turister med båt längs Kaitumälvens sjösystem. Han blev färdledare upp på Kebnekaijse, och han bar fjällturisternas ryggsäckar. Några sommarmånader 1936 var han hantlangare åt en lantmästare som kartlade området kring turiststationen i Abisko. Och det ledde i sin tur till ett jobb som färdledare en vintersäsong vid turiststationen, dit han också förde med sig två körrenar, som naturligtvis väckte stort intresse från turisternas sida. Många ville komma upp på toppen av Nuolja, och Andreas ledde turerna dit. I Abisko fick han också uppgiften att sommartid laga och täta kåtorna längs Kungsleden och förse dem med nya renhudar. Det var innan turiststugorna kommit till. En tid var han färdledare i Björkliden. ”Där var det trevligt och lite bättre betalt”, lydde hans korta summering.

Men Andreas hann också med att senare bygga ett par turistkåtor hemma i Tjuonajåkk, när han fått ett vidare perspektiv på vad turismen kunde betyda också i en avlägsen fjällvärld. Det gick ju inget större turiststråk förbi där, men då och då kom det folk som behövde vila ut, ta igen sig, och rusta sig för fortsatt vandring.

Kontakterna med turister och filmfolk vidgade vyerna

För Andreas blev kontakterna med turisterna och de filmfolk han t ex träffade i Abisko och i sin egen ”turiststation” i Tjuonajåkk viktiga för hans utveckling. Vårvintern 1937 behövde Arnold Sjöstrand, som filmade i Abisko, en hjälpreda att bära kameror och annat småplock. Men uppgifterna växte, då han efter hand också fick hjälpa till att fr fram de renar och samer som behövdes i några filmavsnitt. Det blev inledningen också till några smärre roller i filmer som t ex Brist på bevis, Lappblod, Kan doktorn komma, Midnattssolens son och i den franska filmen Nordlandets lag. ”Lappblod höll jag på med ett helt år”, säger han, ”delvis här uppe, men huvudsakligen i Stockholm där jag byggde ateljén. Det här gav mig lite extrainkomst, för det året köpte jag tjugo renar på auktion utanför Ullatti”.

Andreas sågs säkert inte bara som ett exotiskt inslag utan också som en god och glad medmänniska. ”Han tyckte om kvinnor och svingade gärna en bägare”, heter det i ett eftermäle, ”medan han samtidigt, med några få undantag, var en fattig man hänvisad att leva på sin sjukpension”.

Andreas har senare starkt kritiserat sin tids nomadskola som sitt livs ”största mardröm”. Den stoppade hans möjligheter, har han sagt: ”Nomadskolorna byggdes för att sätta en käpp i hjulet för sameungdomen. Vi skulle hejdas och drivas in i en renhage utan öppning. För lapp ska vara lapp, han ska vara i fjällen med sina renar. Det är inte skolan som lärt mig tala, läsa och skriva svenska, utan det är alla jag kom i kontakt med i turistsammanhang. Det tog mig nästan halva mitt liv”, säger han, ”innan jag själv vågade besvara en vänlig julhälsning, och att skriva ett brev vågade jag mig inte på förrän jag var över 50 år gammal”, har han senare berättat.

Så kom mötet med Dag

Sensommaren 1935 träffade Andreas Dag Hammarskjöld och dennes vänner i Kebnekaise. Det var samma sommar Andreas var färdledare där. ”Vi vandrade tillsammans till Suorva”, berättar han, ”och bestämde träff till nästa år. Vi gjorde fyra långa vandringar tillsammans och även en vintertur”. Han fick rådet av Dag Hammarskjöld att lära sig skriva och att inte vara rädd för att skriva fel: ”Dag uppmuntrade mig att skriva kort och att anteckna minnen som jag bar inom mig. Och utan den säkerhet som Dags vänskap gav mig”, fortsätter han, ”hade jag nog aldrig satt som mål att skriva ner de sagor och sägner jag hört som barn”.

Kontakterna med Dag Hammarskjöld ledde också till besök hos honom hemma i Stockholm. Hammarskjöld bjöd Andreas också på flygresa till New York och FN 1958. Andreas uppger att han då bodde en vecka med Hammarskjöld i FN-skrapan. Det blev för övrigt deras sista möte före Hammarskjölds död hösten 1961. Andreas arbetade sedan intensivt på ett minnesmärke över Hammarskjöld, och hans förslag blev slutligen ett kapell i Kaitum. I det arbetet drog han sig inte för svåra med nödvändiga kontakter, med kungen, statsminister Tage Erlander, LKAB:s ledning och kyrkliga dignitärer. Han bidrog också med en grundskiss till kapellet i form av en kåta och med naturen själv som altartavla i form av en fönstervägg. LKAB svarade för uppförandet och kapellets inre smyckning. Kapellets namn fick dock inte förknippas med Dag Hammarskjöld, sannolikt inte utan en viss besvikelse för Andreas själv.

Att vakna en morgon och vara berömd

Kaitumkapellet uppfördes 1963 - 64 och invigdes 2 aug 1964. Att Andreas Labba lyckades genomföra sin önskan, fick kraft att göra det och dessutom fick det gensvar som behövdes har säkert sin bakgrund i den författardebut han samtidigt förberedde. Han arbetade nämligen sedan en tid med en berättelse om samelivet, och som en uppmuntran hade han fått ett författarstipendium ur Kungafonden på 8 000 kr.
[...]

Fortsättningen av Lars Thomassons artikel, som handlar om de böcker Andreas Labba publicerade, kan läsas under rubriken Författarskapet.

Om författarskapet

Denna presentation är skriven av Lars Thomasson, hedersdoktor vid Umeå universitet, och finns i tryck i Norrbottens museums årsbok Norrbotten 2005 under rubriken Andreas Labba och Lars Rensund – två samiska kulturarbetare ”lite vid sidan om” (s. 73 - 88). Länsbiblioteket tackar Lars Thomasson och Länsmuseet för rätten att publicera texten här på nytt.

Att vakna en morgon och vara berömd

[...]
Andreas fick sin bok Anta utgiven på Bonniers förlag hösten 1969. Den uppmärksamhet som då kom honom till del har säkert förunnats mycket få debutanter före honom. En över sextioårig same med det liv och den bildningsgång Andreas hade bakom sig söker inte var dag sin förläggare. Bonniers måste ha erbjudits något unikt, när manuskriptet lades fram, i fråga om såväl författaren själv som hans berättelse. Men han kom också i rätt tid. Kulturklimatet var då sådant, att det som uppfattades som ursprungligt och genuint fick ett nytt egenvärde. Det här sker ungefär samtidigt som Maja Ekelöf, städerskan och fembarnsmamman, slår det litterära Sverige med häpnad med sin prisbelönta bok Rapport från en skurhink (1970).

Anta handlar om de öden och äventyr som samepojken Anta får vara med om i förfluten tid. Några flyende pojk- och ungdomsår bildar ramberättelse. Vi möter Anta som tioåring. Det är uppbrottsstämning i sitan. Far ska flytta med huvuddelen av renhjorden österut, mot vinterlandet. Mor ska ha ansvar för restflocken, så att inte vargar och tjuvar kommer åt den. Anta och farfar ska göra henne sällskap, den ene för ung och den andre för gammal för att vara med i huvudarbetet. Och vid romanens slut möter vi ett nytt uppbrott. Anta leder hjorden. Mari, hans unga hustru, driver på den med sin hund och för raiden. Hennes föräldrar står kvar vid kåtan och ser after dem. De hör dem försvinna i fjärran. Snart hör de inte längre hundarna skälla eller ljudet från någon renbjällra. Allt var tyst. Flyttningsspåret var öppet ännu denna dag, men redan nästa morgon var det snöyra, så att ingenting kunde skönjas, inte ett enda spår.

Romanen innehåller utifrån sett enahanda händelser, det som tillhör samernas liv så som det flyter i årets ring med de återkommande flyttningarna från vinterland till sommarland, från sommarland till vinterland. Tälten ska rivas, ackjorna packas, härkarna selas, rajden ska gå. Ibland härjar rovdjuren, ibland är andra rentjuvar framme, olyckstillbud inträffar och besvärligheter uppstår. Men livet bjuder då och då också på stunder av idyll och lycka, kring lägerelden, då man får stoppa sin pipa, öppna sin snusdosa, sörpla i sig det värmande kaffet eller bara sträcka ut sig, medan köttgrytan puttrar och renarna betar i ro.

När orden bevarar sin egen kraft

Stoffet i Anta är inte okänt från andra skildringar och andra sammanhang. Berättelsen är enkel och okomplicerad, och språket därefter. Men det som Andreas Labba berättat ter sig genuint och äkta, att orden bevarat sin kraft och berättelsen sin mäktighet alla yttre former förutan. En kritiker har jämfört berättelsen med den isländska sagan. Och förvisso finns där likheter både i sättet att berätta och i replikföringen – i omskrivningar och upprepningar.

Bonden Heikkis son Jompa blir sparkad till döds av en häst och blir förd till hemmet. Heikki själv orkar inte berätta för sin hustru Maja vad som hänt, utan ber grannen Junti framföra dödsbudet till henne: ”Man gick in och drack kaffe. De var tysta och så sorgsna. Maja började fråga om inte Jompa kommer. Han var förstås och fångade ripor. Men då tog Junti lågmält till orda och han sa, att nog har stackars Jompa fångat ripor färdigt.”

På en och samma sida upprepar Andreas berättelsen om hur Vuolla dödar en varg: ” – Erik tystade hundarna och de for till kåtan. Han son Aslak kom ut för att titta på sin far och hans körren. De samtalade en stund där ute. Aslak berättade att Vuolla hade skidat ifatt en varg och dödat den. Han hade slagit den med staven tvärs över ryggen, så att den dött på fläcken.

– Erik talade inte mer om saken utan frågade hur hjorden betade. Vuolla svarade, att nog betade hjorden bra, men det hade kommit två vargar och han hade skidat efter den ena och hunnit upp den på andra sidan den stora myren där borta. Då hade han slagit den tvärs över ryggen med staven så att den stupat direkt.
—- Erik frågade: Hann den göra skada?
Vuolla sade: En ren hade den dödat när jag kom. Men den hade ätit så mycket att den knappt kom någon vart. Då satte jag snabbt iväg efter den. Den kom inte långt innan jag hann upp den och slog den över korsryggen. Då föll den på bakkroppen. Nog försökte den hugga efter mig med tänderna, men jag drämde den i skallen med staven så att den blev tam.”

Ett annat stildrag i Anta ger ordet nog som Andreas stoppar in i olika sammanhang: nog går det, nog finns det, nog kan jag, och som här: Nog har Jompa fångat ripor färdigt, nog betar hjorden bra, nog försökte den hugga. Ibland får språket också ett bibliskt drag: Och det var kväll, och det blev natt.

Andreas Labbas författarbana blev tyvärr för kort

I en intervju med Andreas, som Björn Erik Höijer gjorde med honom strax efter debuten, förklarade Andreas, att han skulle fortsätta berättelsen om Anta. Det skedde också i Anta och Mari (1971), men Andreas dog under arbetet, och boken kom ut postumt. Boken ger dock ett halvfärdigt intryck, eftersom den fyllas ut med olika bidrag som inte tycktes höra samman med ramberättelsen i övrigt. Man skulle ha önskat att Andreas hade fått kraft att slutföra sin plan, som kanske hade omfattat en hel trilogi.

Anta och Mari har i den andra romandelen fått eget hem med alla de bekymmer och glädjeämnen det förde med sig, och livet flyter vidare så som det gör. Men Anta och Mari har, tycker jag, en tydligt mörkare underton. Och liksom Johan Turi ett halvt sekel tidigare fick stöd och hjälp av danskan Emelie Demant (senare Demant – Hatt) för att ge ut sin Muittalus samiid birra (Berättelse om samernas liv) har Andreas Labba också haft en kvinnlig medhjälpare i arbetet med Anta och Mari, prästfrun Ingeborg Malmgren från Lund, som svarar för den postuma utgivningen och sammanställningen av de bifogade debattinläggen. Hon återfanns en tid senare förolyckad, ihjälfrusen i norra Finland.

Men även för Anta fanns en lång förhistoria. Andreas skrev på sin gällivaresamiska dialekt. Hans text normaliserades till det antagna nordsamiska skrivsättet och översattes till svenska av Olavi Korhonen (senare professor i samiska i Umeå). Någon utgåva av Anta på samiska föreligger dock inte ännu.

Berömmelsen gav Andreas nytt livsmod

Anta mottoga mycket välvilligt av kritiken. Andreas kom i centrum som aldrig tidigare. Så som jag själv lärt känna Andreas gav framgången med Anta honom liksom ett nytt livsmod, en glädje som han tidigare kanske aldrig fått känna. Han fick på något sätt sin revansch och sin upprättelse. För han hade säkert flera gånger fått uppleva att i vissa sammanhang inte bli tagen riktigt på allvar vare sig bland andra samer eller i det svenska närsamhället. Det heter i högtidliga samiska sammanhang, att man som same har ett dubbelt kulturarv. Men det finns också för en del ett dubbelt främlingskap. Det var lätt att bli sedd lite ”uppifrån” från mer än ett håll som en ”turistlapp”, som inte hade så mycket att komma med då det gällde samekultur. Jag vågar säga det, därför att jag tycker mig själv ha fått bevittna det för Andreas del. Och Andreas ger själv ett talande exempel. Han uttrycker sig lite allmängiltigt, men det är säkert om sig själv han talar. ”Om en av oss vill yttra  sig vid ett sammanträde i en för honom viktig fråga, som legat i honom en lång tid, har han sitt problem klart i huvudet. Han känner sig säker och vill tala ut sin mening så att alla förstår honom. Han går fram till talarstolen men grips omedelbart av nervositet när han får se åhörarna fnissa och småle. Nu tvivlar han på sig själv och tappar orden som han förberett så väl. Åhörarna kan inte följa med, somliga tittar på varandra, blinkar och nickar, medan andra rynkar pannorna, skakar på huvudena och ser stränga ut. Man hör viskningar. O, vad han svamlar. Helt meningslöst. Talarens minne sviker honom nu helt och hållet. Han upprepar de punkter som han redan sagt och slutar tvärt med de enkla orden: Nu har jag inget mer att säga. Och så kom den allvarliga frågan, som kanske var viktig för hela samefolket, aldrig fram” (ur Anta och Mari).

Efter utgivningen av Anta vågar sig Andreas också in i den öppna samiska debatten. Han kritiserar naturligtvis gränsdragningen mellan renskötande och andra samer, som kunde ha renar men ändå inte tillhöra sameby. Det är bara de renskötande som kallas till lappfogdens sammanträden, påpekar han: ”Alla vi smårenägare, som hämtar vår huvudsakliga näring från slöjd, jakt, fiske och turism, behandlas som luft. Vi har inget forum, där vi kan lägga fram våra problem. Helt mot vår vilja tvingas vi till isolering. Vi får inte delta i AMS-arbeten, som fördelas genom lappväsendets försorg. Man säger till oss: Det är bara för renskötarna. Vi får inga nycklar till renvaktarstugorna, ingen restitution på bensinskatten till våra skotrar. Men vi är inte heller fullgoda svenskar. Vi får inte köpa tomten till vår stuga. Och SJ har skilt oss från övriga svenskar genom att sälja rabatterade biljetter till befolkningen i malmfälten, när de vill besöka oss här och ströva i vår natur, medan vi ödemarksbor ska betala full avgift, när vi reser till tätorten för att handla.”

Och på riksplanet deltog han i debatten kring en vattenreglering av Kaitumälvens  sjösystem och i frågan om Sjaunja fågelskyddsområde.
[...]

Priser/stipendier

Andreas Labba fick ett författarstipendium ur Kungafonden på 8 000 kr, för arbetet med en berättelse om samelivet, boken som blev Anta.

Låna och läs

  1. Anta och Mari (1971)

    Språk Svenska
    Förlag Bonnier

    Provläs

    Ur Anta och Mari

    Hemkomsten till Antas familj
    Anta kommer flyttande med sin unga hustru Mari och deras renhjord. Han leder stolt ledarrenen och ropar så det ekar i hela Soutojärvi och i gårdarna runt omkring, denna kyliga vintereftermiddag. Antas föräldrar och gårdsfolket går ut för att bevittna den stora händelsen. De ser en hel renhjord och Antas hustru med rajden och hunden, som driver på. Vid huset, där Antas föräldrar bor, stannar Anta. Han lösgör sin ledarhärk, skidar fram till sin hustru, pekar på gården och säger:

    –        Det är dit vi ska!

    Och Mari verkar förhoppningsfull. Hon hade ju träffat Antas föräldrar tidigare. De skidar nu med rajden till gården, där Antas fra och mor står främst på gårdsplanen. Gårdsfolket står bakom på trappan och alla beundrar de Anta och med hustrun och den vackra renhjorden. Just när Anta och Mari lösgjort härkarna för att gå fram och hälsa, anfaller hundarna våldsamt Maris hund och är nära att bita ihjäl honom. Mari tittar förskräckt på och grips av obehag. Anta springer emellan med sin stav, som hundarna hugger ett fast tag i. Efter en stund får Anta slut på slagsmålet, och bär in Maris sårade hund. Allt folket, som såg detta, tyckte att det var obehagligt. De förstod hur Mari kände det, när hennes hjälpreda, som hon fått av sina föräldrar, blev så brutalt mottagen av hennes kära Antas familjs hundar. Hunden, som hade varit så duktig under hela den långa flyttningen, drivit renhjorden med stor lust och skicklighet och utan vars hjälp de absolut inte hade kommit så snabbt fram till byn, låg nu sargad och plågad i ett hörn av köket. Visserligen hade Antas far lagt honom på en renhud och ställt fram lite varm mat, men hunden ville inte äta. Det såg ut som om han grät. Han hade tårar i ögonen och uade där han låg och sörjde efter Maris föräldrahem, där han varit ledarhund och alltid respekterad av alla. Det var ju deras bästa hund, som de givit Mari.

    Sedan hundslagsmålet var över gick Anta med Mari fram till sin far och mor, och varma hälsningskänslor strömmade mot Mari. Hon var nu som deras eget barn. Man drack välkomstkaffe och alla var glada och lyckliga. Men Mari var fåordig och blyg, fortfarande skakad av att hennes hund nästan hade blivit ihjälbiten av sitans hundar. Och själv kände hon sig instängd mellan timmerstockarna. De stela väggarna och de hårt fasttimrade hörnen, som hon aldrig tidigare upplevt men väl hört talas om och sett på avstånd, ingav henne en känsla av skräck. Hon tittade på den öppna elden och tänkte för sig själv: ”Hur ska vi alla kunna komma ut härifrån genom den smala dörren, om det blir eldsvåda.” Gårdsfolket satt förstås i bänkarna och Skaulo Pähtar bjöd Mari en alldeles ny, egenhändigt gjord karmstol. Mari försökte sätta sig, men hon tyckte att benen hängde på ett obehagligt sätt och flyttade snabbt ner på golvet, där hon satte sig med benen i kors, som hon alltid hade suttit. Värst var det, när de skulle äta ur den stora skålen på bordet. Mari stod och åt, när hon hade ätit satte hon sig åter på golvet. Och Pähtar, som såg detta, beslöt att i stället göra en liten pall åt Mari.

    Så började livet för Mari tillsammans med Antas släkt och vänner. [...]

  2. Anta (1969)

    Språk Svenska
    Förlag Bonnier

    Provläs

    Ur Anta

    Andersmäss i Gellivare

    […]
    Nästa dag skulle de gräva gravar till de döda. Det var så att samerna själva fick gräva gravarna åt sina döda och åter täcka igen dem med jord efter det att kyrkprästen jordfäst dem. En annan dag samlades alla samerna framför ”Ettöreskyrkans” dörr. De skulle höra på när prästen höll gudstjänst. Men bönderna hade andra tankar. De var rädda att om samerna sluppe in i kyrkan, då skulle inte bönderna få komma in, och de fruktade att samerna skulle få makt över kyrkan. Prästen blev tvungen att hålla gudstjänst för samerna utanför och sjöng mässan på trappan, och de som inte orkade stå satt på snön och en del yngre stod på sina skidor. På trappan tog samerna emot nattvarden. Där på trappan jordfäste prästen även de döda och efter det att nattvardsgudstjänsten var slut, jordfäste han farfar.

    Anta hade grävt en rätt djup grop, i vilken de sänkte ned farfar. De som ledsagade honom grät. Det fanns inte en som inte fällde tårar. Anta grät så bittert och stod på knä vid graven. Mor och far sörjde honom även mycket och stannade där bra länge innan de började dra sig tillbaka och bad Anta följa med, men han ville ännu stanna kvar och menade att det inte var någon brådska. Mor sade då:

    -         Låt Anta gråta litet. Nog kommer han när han sörjt sin farfar nog.

    Så gick de. Anta blev ensam kvar vid graven. Men då kom en ung flicka för att hämta honom därifrån. Det var henne Anta skulle gifta sig med och ta till sin hustru. Hon var rädd att Anta skulle förkyla sig. Den unga flickan tog honom under armen och började tala.

    -         Nu måste du Anta, min käraste, lämna farfar här. Det kan inte hjälpas. Så här skall alla människor gå bort och ingen av oss lever för evigt.

    Då reste sig Anta, men tårarna rann. Den unga flickan Mari tog då huvudduken och torkade Antas ögon med den. Sedan begav de sig långsamt promenerande bort därifrån, men Anta ville bara se i riktning mot farfars grav. Det hade redan skymt, men det var så kraftigt norrsken och när Anta såg mot farfars grav, såg han att den var så ljus och förunderlig. Anta sade till sin fästmö Mari:

    -         Se hur ljus farfars grav är! Han är verkligen salig.

     Och hela rymden var så ljus och där började deras kärlek riktigt brinna. De fick känna en sådan innerlig värme att deras hjärtan helt smälte samman. Så fann deras inre hjärtan varandra denna märkliga molnfria afton om hösten och där blev de stående i den stjärnklara ljusa norrskenskvällen. Under den bistra kalla himlen svor de varandra trohet och kärlek för evigt där de stod på den frusna snön. […]