Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
©Norrbottens-Kuriren. Foto: Bernt Dimeus.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Gällivare
  2. Umeå
  3. Gävle

Bertil Köhler

1926 Gällivare 2014
©Norrbottens-Kuriren. Foto: Bernt Dimeus.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Erik Jonsson, frilansskribent, ringer upp Bertil Köhler i december 2009

På andra sidan telefontråden möttes jag av en oerhört sympatisk och av allt att döma harmonisk röst. Efter några år i Gävle, Umeå och Stockholm, fanns Gällivarefödde Köhler återigen på plats i Norrbotten.

Ungefär såhär förflöt vårt samtal:

Bertil, när jag nyligen skrev om Dödsmässa konstaterade jag att det är en närmast gotisk historia, en mörk saga frigjord från det för arbetare och journalister typiska, realistiska romanstoffet? Vilka författare känner du närmast släktskap med?

Svårt att säga. På den tiden läste man 40-talisterna. Lars Ahlin och Stig Dagerman var portalfigurer. Den sistnämndes verk är väl de som främst påminner om Dödsmässa, men om han fungerade som en direkt influens vet jag inte. Tror inte det. En författare som jag läst på senare år, vars stil kan jämföras med min, är i alla fall Thomas Wolfe. Hans Se hemåt, ängel (Look Homeward, Angel, 1929) påminner om Dödsmässa.

Från början är i alla fall Dödsmässa fragment ur ett barndomsminne av en faster som dött. De bubblade upp till ytan under min tid som journalist vid Arbetarbladet. Historien vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Sjukdomsorsaken var TBC. Lite verklighetsstoff finns med andra ord. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster - en grupp människor som för en dialog med döden.

Du måste ha känt dig ganska ensam inom din genre vid slutet av 50-talet?

Ja, det gjorde jag. Dödsmässa publicerades samtidigt som den mer samhällstillvända litteraturen växte fram, du vet, Göran Palm och det gänget. Det var inte riktigt mitt bord; jag låg åt ett annat håll. Det fanns ett gäng författare som jag rörde mig kring och kom väl överens med på den tiden: PC Jersild, Sam Lidman, Lennart Engström, Sven Delblanc och Kjell Sundberg. De tillhörde min närmsta krets under åren jag skrev som mest skönlitterärt (förutom mina romaner blev det ett par noveller i Folket i Bild och tidningen Politiken i Danmark).

Menar du Kjell Sundberg, densamme som Gävleförfattaren, han som omkom i en trafikolycka?

Precis. Kjell var dock en svår typ att komma överens med; han kunde uppfattas som lite överlägsen. Jag törs nog påstå att jag var av något mer ödmjuk karaktär. Samtidigt var Sundberg en oerhört lovande författare, som ju dessvärre inte heller kom att ge ifrån sig särskilt många böcker, fast av andra skäl än mina.

Vad var egentligen anledningen till att du inte skrev fler romaner - de fick ju helt makalösa mottaganden i pressen?

Jag fick arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande arbete som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För min del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Det prosaiska tankesättet trubbades av med åren. Såhär i efterhand kan jag ångra att det inte blev ytterligare något år som journalist. Under den tiden fanns andra förutsättningar att tänka litterärt. Man gick, precis som det brukar sägas om författare, ständigt och formulerade berättelser i tanken.

Jag tror på en renässans för Dödsmässa. Ett tiotal läsare har hört av sig till mig om råd för att få tag i den; boken är ju praktiskt taget omöjlig att finna. I Umeå är den t ex stulen (eller förlagd) på universitetsbiblioteket. Har du några avslutande tips på vad jag kan säga till dem?

Haha, det var värst... Jag vet inte. Den finns här på biblioteket i Luleå i alla fall, kanske man kan fjärrlåna den? Roligt att du tror på den, måste jag säga.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Artikeln är skriven av Erik Jonsson och publicerades i Norrbottens-Kuriren 2010-04-14 under rubriken En mörk saga från Gällivare:

För femtio år sedan ansågs Bertil Köhlers författardebut Dödsmässa vara av särskilt intresse för Norrbotten. Köhler var en gällivarefödd journalist vid Arbetarbladet i Gävle, och förstlingsverket kom ut hos Bonniers. Anmälarna hade emellertid inga svårigheter att lokalisera handlingen till Gällivare. En del valde till och med att klassificera den mörka sagan som en nyckelroman.

Den suggestiva berättelsen markerade början på ett intressant men, skulle det visa sig, kort författarskap. Köhler skrev bara två romaner innan han lämnade journalistiken för ett arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande jobb som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För Köhlers del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Den prosaiska språkdräkten kom att hängas undan och författarens tankesätt trubbades av med åren. Under den tiden förlorades alltså förutsättningar att tänka litterärt. Köhler gick, som det brukar sägas om författare, inte längre omkring och formulerade berättelser i tanken. Sålunda tvingas vi hålla till godo med den idag svårfunna romanen Dödsmässa.
Här föreligger en gastkramande, gotisk historia som tar sin början vid en faster som dött. Minnet bubblade upp till ytan under författarens tid som journalist och vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Den verkliga sjukdomsorsaken var TBC. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster. En grupp människor som för en orkestrerad dialog med döden.

"Där fåglarna flyger in flyger livet ut", var en rad som nästan samtliga recensioner fastnade för. Förmodligen fann man denna flyktiga strof särskilt representativ för en pressande, sprängtät text, med små och få ventilerande holkhål. Dödsrädslan, ångesten, går som en grovt markerad tråd, genomsyrar hela handlingen i Köhlers debut.

Handlingen utspelar sig i en karg miljö med dimhöljda, vattensjuka myrar och ensliga byar. Där ligger Albertin på dödsbädden och hennes förestående död injagar den djupaste dödsångest hos hela hennes omgivning. Utom hos mor Ulrika. Ulrika har "förträfflighetsdjävulen som hyresgäst". Hon är ondskefullhetens personifierad. Med sjuklig tillfredsställelse söker jaga upp stämningen, inge fasa för döden och domedagsstämningar hos byborna.

Medan Albertin kämpar dödskampen i kökssoffan, under sin sista solnedgångstimme över Vasara, bjuder Ulrika till att göra bot och bättring. En lagårdsmässa arrangeras från en mjölkpall. Nu skall Mor Ulrika göra upp med sig själv. I detta psykotiska avsnitt kulminerar romanen, och det är en mycket stark höjdpunkt. Köhler berättar suggestivt, med djup inlevelse och nyanserat språk.

I ett annat, väsensskilt, avsnitt cyklar vi med Hjalmar genom en by som redan börjat drabbas av avfolkning. Döden eller urbaniseringen har dragit med sig människorna och lämnat husen tysta och förfallna. Man ser för sin inre syn allt i svart-vitt som vore det ett rörligt panorama av Sune Jonsson-bilder:

”Han tittar sig omkring och ser på de virkade dukarna. De är kärleksfullt – eller omsorgsfullt bara – flätade vid varandra med hårda knutar. Knut vid knut, som drömmar vid varandra […] Bara en enkel svart kam. Den är instucken i en svart hårborste på byrån. Bredvid den ligger ett sidenband, hårnålar och en finkam. Det är inte så mycket att utplåna, tänker han.”

Det är vackert så att det gör ont. Texten hugger tag och vemodet tar plats. Dödsmässan är en språkligt kristallklar och tematiskt kryptisk roman, mycket oförtjänt glömd. Kanske lever den ändå i Gällivarebornas minne? Där finns om inte annat många hållpunkter för lokaliseringen. Älven, sågverket, Ölbacken och Rökarna är några av dem. Kanske Dödsmässan rent av skulle kunna betecknas som en nyckelroman? Detta förtar i så fall inte bokens värde. Människorna är så fint och levande utmejslade att dikten inte kan ifrågasättas. .

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Identitet okänd (1995)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 916303512X

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Identitet okänd (1995)

    Han hade lämnat snöstormen, men hade snöfallet med sig till Luleå. Det föll tyst och lätt som julesnö och lade sig mjukt tillrätta i januarikvällen. Han betalade droskan och blev – i en känsla av tomhet – kvar på trottoaren så länge att snön hann lägga ett vitt dok över axlarna. Mitt i tomheten kände han ändå en sorts vemodig glädje över att vara just där han var.

    I parken på andra sidan gatan stod en björnfamilj, isskulpterad i kollosalformat. Björnfar övervakade stående sin bruna grupp, björnmor på alla fyra med två smånallar vid sina fötter. Några försenade barn tumlade ännu, skrikande, omkring bland dem. Klängde sig upp på björnmors skalle och rutschade utför hennes rygg. Det lättade upp vemodet en smula. Han gav Stadshuset och domkyrkan en igenkännande blick innan han slet sig loss från skådespelet och släntrade in i foajén på Statt, eller Luleå Stads Hotell, som det numera hette.

    Rummet hade utsikt över Norra stadsfjärden. Snön låg halvmeterdjup över den, men han såg ändå sommaren under snötäcket. Man hade rustat upp de gamla hamnmagasinen, noterade han halvt frånvarande, samtidigt som han vagt kom ihåg att han någon gång läst något om det någonstans – var det inte teatern som hade flyttat in?

    Någon sorts trafikled skar genom fjärden och skapade en liten insjö på sin andra sida. På dess bortre strand stod ett mastodontbygge i grå betong och bortom det ett industriområde. Där bortom höjderna – i Bergviken – det var där han var född.

  2. Ryttare vid floden (1960)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Ryttare vid floden (1960)

    Det är natt.
    Det är mörkt och tyst. Det är höst.
    Marken är kall. Det faller ett underkylt, ett evigt frasande regn. Natten omkring mig är solkig som gamla sorgkläder. En väl begagnad dräkt vid dygnens grav.
    För länge sedan sade någon till mig: jag ger mig av!
    Då var vi två.
    För länge sedan var vi sex.
    Nu är jag ensam.
    En berättare för ingen. Som hoppas att alla skall lyssna. Sin egen rädslas förebedjare!


    Nu tänder några stjärnor stilla ljus. Då har molnen revat sig. Stjärnorna blinkar matt. Jag tänker: det är långt dit upp, till stjärnorna. Ändå svävar de över vattnet bredvid mig. De speglar sig nära.
    Fjärran och nära!
    Jag kan leka en stund och låtsas gissa vilka stjärnor det är: Polstjärnan eller Sirius eller någon annan? Men de ligger långt från jorden.
    Jag vet inte vilka de är.
    Jag vet heller inte vilket som är bättre: att sitta ensam under några stjärnor eller under en himmel som är svart. Men jag vet, att mörkret har sina fördelar. Man kräver ingenting av mörkret. Mörkret är ogripbart. Min natt är stor.
    Den är tung av sorg, tung som de kläder den bär. Min röst är min ängslans vagga.


    Vi råkade illa ut.
    Efteråt kan man fråga (andra kan göra det) vem som bar skulden. Ändå skall hemligheten alltid förbli hemlighet.
    Skulden kan lika väl vara min som de andras.
    Vi har kanske alla samma delaktighet!
    Det vore lugnande att förstå, men jag får ingenting veta.
    Det är natt för mig.
    Omkring mig står höstdofterna: lukten av löv som dör. Lukten av regn och kyla. Lukten av hösttrötta träd. De borrar sin rot i jorden.


    Vi kom från skilda håll. Främlingar för varandra. Vi var ensamma och blev rädda. Till och med Jansson. Han gled genom vår tillvaro som en vålnad av sitt eget jag. Ibland när jag såg honom kom jag att tänka på en blind som sålde visor på torget.
    Thorén var den förträfflige kamraten. Han representerade solidariteten. Stark och uthållig. Han hade kraft att göra det vi inte kunde: ta ansvar kollektivt. Han var vårt samvete.

    Och Levinsson var den samvetslöse. Han var anpassling, som den fege ofta är. Dryg när han var säker. Eftergiven när han kände sig hotad. Han bröt samman av omständigheternas tryck. Ändå såg jag honom resa sig och bli märkligt stor en gång.

    Sävbergs krafter räckte aldrig till för alla önskningar. Han leddes av en ständig vilja att ge sitt bästa. Det bästa var så lite: att vara alla till lags. Men han lyckades aldrig. Han led.

    Wiklund kallades Stören. När han gav order kändes det som om hjärtat träffats av en okvistad stång. Han utförde alla order efter sitt huvud. Det betydde förenkling. Motsägelser i tjänst var det värsta han visste.
    Och Isaksson. Det blir sex.

    Vi kom från skilda håll. Sammanfördes. Vi började marschera.

  3. Dödsmässa (1959)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Dödsmässa (1959)

    Plötsligt exploderar natten.
    En skräll dundrar genom byn. Därefter håller stillheten andan. Inte ens viden rörs, en kniv har skurit ett sår i tystnaden.
    Såret väntar att få börja blöda och tystnaden växer några sekunder.
    Det skramlar till, fönsterglas faller till marken och krossas. 
     Åter håller stillheten andan. När den andas ut är det som om luften vibrerar.

    — Hjälp, ropar en kvinnoröst gällt.
     Ropet flyr ut genom hålet i fönstret och bärs genom luften. Det bärs ut över byn och rullar över hustaken.
    — Husbond, skriker rösten igen och ropet skjuter åter ut i byn.
    — Husbond hjälp…
      Det är som en siren. Det stiger i falsett.
    Steg vandrar enstund i huset och ett fönster slår upp. När det blir tyst håller stillheten åter andan.


    Ropet stiger in genom dubbelfönstret i granngårdens pigkammare. Då har det växt till ett långt utdraget tjut. Pigan rusar upp ur soffan och står yrvaken mitt på golvet. Hon huttrar, det är golvkallt och höstrått.
    Hon lyssnar.
    Det väser ur öppna spiseln, en golvtilja knarrar under hennes tyngd, annars är huset tyst.
    Då tränger ett nytt tjut genom fönstret. Orden har gått förlorade, det är bara den hjälplösa tonen som når in. Den skär genom pigan och hon ryser. Hon springer fram till fönstret och ser ut.

    Där finns ingenting. Höstnatten ligger ännu tung och ruvar. Gärdsgården står och spökar med trasiga slanor. Potatislanden är uppbökade och på vallarna står höhässjorna tomma. Då tänker pigan:
    — De´ gäller Albertin?!
    Hon försöker tränga genom mörkret men det är för tungt. När hon skall återvända till soffan stiger ett nytt tjut i mörkret och hon lutar sig längre fram. Alfonsgården ligger stilla. Den är mörk. Bakom den börjar natten lyfta sin slöja.
    Då blixtrar plötsligt ljuset till – eller är det rullgardinen som åker upp.
    En gul rektangel faller mot vallen. Fönstret åker upp och en svart skugga fyller ljusfältet.
    — Alfons, tänker pigan.

    Fönstret åker igen. Innan rullgardinen åker ned – eller ljuset släcks – ser pigan ett stort hål i fönsterrutan.
    — Jessus, säger hon högt och hjärtat slår en volt.
    — Herregud, Albertin, säger hon och orden faller ut i rummet. De dör bort och tystnaden stiger in.

    Hon reser sig för att återvända till soffvärmen. På vägen stannar hon och står åter och huttrar mitt på golvet. Någonting inom henne söker en förklaring. När hon lägger sig, väser åter spiseln.


Boktips

  1. Dödsmässa

    By: Köhler, Bertil Review by: Jan Olofsson

    Utmejslat in i minsta detalj, suggestivt och andlöst vackert är språket i Bertil Köhlers debutroman Dödsmässa från 1959. Den borde vara en norrbottnisk klassiker, men eftersom Bertil Köhler efter två romaner övergav skönlitteraturen så blev hans böcker oförtjänt glömda.