Tillbaka till Norrbottensförfattare
Pressbild. Norstedts förlag.
Geografisk anknytning
  1. Luleå
  2. Stockholm

Margareta Renberg

1945 Luleå 2005 Stockholm

Att hon började skriva hade egentligen med bildskapandet att göra. Hon hamnade i en kris, upplevde att hon inte kom vidare, ville måla på ett helt nytt sätt. Men det var så mycket som först behövde redas ut. För att få ordning på tankarna började hon skriva och upptäckte att det hon skrev blev likt poesi. Nästa steg var att arbeta fram färdiga dikter ur materialet.

Pressbild. Norstedts förlag.

Egen presentation

”Jag skriver inte för att vara poet, jag gräver upp saker ur det undermedvetna och försöker komma underfund med mig själv. Det finns saker som man aldrig blir klar med, även om man blir hundra år. Men det är svårt att skriva, svårare än att måla. Måla är sensuellt, ofta skojigt. Att jobba med ord kan vara direkt plågsamt.”
...
”Men ibland känner jag av ingen särskild anledning att jag fortfarande är "här nere" i Stockholm, dvs. "nedanför" Norrbotten. Det är någonting som fastnat i en, färgat en för alltid. Jag fantiserar ibland om att flytta upp, men det blir aldrig av.

Ibland saknar jag starkt landskapet däruppe, färgskalan, dom ljusgröna björkarna. Det är för mycket mörkgröna lövträd här nere, stora mörka gröna löv…”

Ur Tiden snöar från trädet (Kantele, 1993)

Om författaren

Ur Tiden snöar från trädet (Kantele, 1993). Bokens text har uppdaterats och redigerats med upphovsmans tillstånd.

Margareta Renberg föddes och växte upp i Luleå. Barndomen var, som hon själv berättat, ganska odramatisk, varken överdrivet lycklig eller motsatsen. Kanske hade hon sitt estetiska påbrå från pappan, lokföraren som var en hängiven trädgårdsodlare. Hans anläggning på Östergatan på Skurholmen blev i sinom tid smått berömd och folk vallfärdade dit för att titta på den. Av fönsterbågar från ett rivet missionshus byggde han ett växthus, berättar hon i en dikt.

Familjen hade frikyrkobakgrund. Pappan hade vuxit upp i ett laestadianskt hem, men han var inte själv ansluten till rörelsen; mamman, sjuksköterska och hemmafru, var missionsförbundare.

Från Luleå till Konstfack i Stockholm

Margareta hade konstnärsdrömmar redan som barn, men de väckte inte något större gehör hos föräldrarna. Hon fick gå gymnasium och efter studentexamen på reallinjen (1964) förväntades att hon skulle välja ett ”vanligt hederligt yrke”. Att bli någonting annorlunda än andra var inte eftersträvansvärt. Men hon hade en egen vilja och på en punkt var hon kompromisslös: Det var konstnär hon skulle bli, ingenting annat! Så snart hon kunde åkte hon till Stockholm för att gå på Konstfack (1964 – 1968). Därefter blev det några år på Konsthögskolan (1968 -1973). Genombrottet som målare kom i början av sjuttiotalet.

Margareta Renberg kunde aldrig måla idylliskt eller välanpassat. Hennes bilder är upproriska, aggressiva och grymma. Människans utsatthet och sårbarhet är ett ständigt återkommande tema.

Att hon började skriva hade egentligen med bildskapandet att göra. Hon hamnade i en kris, upplevde att hon inte kom vidare, ville måla på ett helt nytt sätt. Men det var så mycket som först behövde redas ut. För att få ordning på tankarna började hon skriva och upptäckte att det hon skrev blev likt poesi. Nästa steg var att arbeta fram färdiga dikter ur materialet.

Lyrikvännen

Hon visade dikterna för Ulf Linde, professor vid Konsthögskolan, som kontaktade redaktören för tidskriften Lyrikvännen, Gunnar Harding och i nr 3 1973 publicerades dikter av Margareta Renberg för första gången. Debutsamlingen, En tatuerad dams memoarer, kom påföljande år. I en baksidestext till boken skriver hon att ”Dikter borde skrivas så att analyser och förklaringar antingen är överflödiga eller omöjliga. En dikt bör i sig själv vara en sorts förklaring”. Hon säger att hon vill att boken ska handla om ”vikten av att acceptera såväl sin inre som sin yttre verklighet, om att inte vara rädd för själva rädslan…”.

Tillfrågad om sina tatueringar
svarade hon
att de gjorde det svårare
för henne att fuska.

Men det verkliga skälet var
att hon ville känna
föraktet
dess upphöjelse och förnedring.
En sorts utvaldhet
om ni så vill.

Av kärlek
till sin feghet.

En tatuerad dams memoarer bedömdes allmänt av kritikerna som en bra debut och samma år belönades den med Fib:s Lyrikklubbs Stig Carlsson-pris. Boken fortsätter fortfarande att fascinera nya läsare med sina korta bildrika dikter av en egendomlig, litet skrämmande skönhet.

Debuten blev den enda diktsamling Margareta själv gav ut. I tidskriften Artes publicerade hon enstaka dikter, men måleriet tog över.

Knyckiga dikter

2001 gav Raster förlag ut boken Margareta Renberg där ett 40-tal målningar återges; boken innehåller också ett antal dikter, såväl nyskrivna som tidigare publicerade.

Margareta Renberg dog 2005 i lungcancer, 60 år gammal.

Efter hennes död utkom diktsamlingen Tröst för ett tigerhjärta. Efterlämnade dikter (2009), i urval och sammanställning av Gunnar Harding. Här ingår debutsamlingen i sin helhet och material från 70-talet, som skulle ha blivit hennes andra diktsamling med just namnet Tröst för ett tigerhjärta och slutligen dikter skrivna under 90-talet.

I Dagens Nyheter (2010-01-14) avslutar Anna Hallberg sin uppskattande recension med orden:
”Margareta Renbergs dikter är knyckiga och egensinniga, brant störtande i mörkret ena stunden och i nästa andetag som förströdda eller ironiskt blinkande. Runt omkring dem finns en air av sjuttiotal som känns ganska vild, på ett bra sätt. Tillsammans med Willy Granqvist och Eva Runefelt bildar Margareta Renbergs poesi en generationslänk över till åttiotalet och fram till i dag. Gunnar Hardings sammanställning av ”Tröst för ett tigerhjärta” är framför allt en hyllning till Margareta Renbergs särskilda författarskap, men det är också en litteraturhistorisk insats som kommer att ha betydelse när nya generationer ska göra sina sammanfattningar av de senaste decenniernas svenska poesi. Då kommer Margareta Renberg att finnas med.”

Priser/stipendier

En tatuerad dams memoarer bedömdes allmänt av kritikerna som en bra debut och samma år belönades den med Fib:s Lyrikklubbs Stig Carlsson-pris.

Låna och läs

  1. Tröst för ett tigerhjärta (2009)

    Förlag Norstedt
    ISBN
    1. 9789113022079

    Provläs

    Jag har tappat mina vantar

    Anisbröd
    När endast ordet
    skrivet på ett papper
    väckte minnet av
    brödets doft.
    Skulle inte då smaken
    av ett verkligt bröd
    bryta all förtrollning.

    Skulle inte det heta kaffet
    smälta all is
    i det gamla diket
    så att alla fastfrusna små träflisor
    och vissna löv
    skulle flyta ut på fjärden?

    Borde inte smaken
    av ett anisbröd
    doppat i hett kaffe
    få mig att minnas något mer
    än mammas klarblå kappa
    den goda doften av björkvedsrök
    och färska snöflingor?
    Värmen från hennes iskalla kind.

    Det bor inga vålnader i spökhus.

    Du ser en vägg, som målats vit en gång
    men som tvättats grå av många regn.
    Du går genom högt gräs,
    men du når inte fram till väggen.

    Du ser en vägg som varit vit en gång
    men blivit grå av röken från järnverket.
    Du pulsar i snö
    men du når inte fram till väggen.

    Nu ser du ett tak täckt med svart tjärpapp.
    Nu ser du inget svart tak.

    Ett blindfönster.

    Problemet var inte viktigt alls,
    det kunde bara inte lösas.
    Ett olöst problem kan plåga mig i timmar,
    men jag glömmer genast alla orden
    i varje fullskrivet korsord.
    Ett olöst problem
    kan plåga mig i timmar,
    tills någon föds eller dör,
    eller alla mina pengar tar slut.
    Tidningen med korsordet
    glöms på ett tågsäte.

    En väg blev breddad
    och utnämnd till genomfartsled.
    Flera små gator spärrades av.
    Nu minns jag tydligt den gamla
    invanda vägen
    men inte omvägen jag tvingades ta
    när jag sist lämnade den staden.

    Här är ett till problem
    jag inte kan lösa;
    Måste jag minnas för att våga glömma?
    Måste jag återvända?
    Rötter suger näring.
    Rötter sitter fast.

    Ingenting förstår jag.

    Det låg minst tio små bylten i snön,
    omlindade med grå filt
    och väl omknutna med snören.
    Knutarna var hårda.
    Jag hade tappat mina vantar.

    Se
    så djupa
    svarta hål
    det plötsliga regnet
    av brinnande hjärtan
    har gjort överallt
    i den nyss så vita
    snön.

    Min far byggde ett växthus av fönsterbågar
    från ett rivet missionshus.
    Min far tröttnade på att vara lokförare.
    Min far tröttnade på den trädgård
    han en gång älskat.
    Min far tröttnade på att vara människa.
    Han blev som en rökstrimma,
    som hänger fångad av trädgrenar och lyktsken
    en kort stund
    innan mörkret och röken
    blir ett.

    Jag behöver
    mjölk, socker,
    smör, jäst och mjöl
    anis att krydda med
    och hett isterflott
    att fritera bröden i.

    Jag behöver
    en biljett
    till en buss
    som kör förbi
    alla norrländska kuststäder
    och inte stannar
    förrän den nått
    till kanten av tundran.

    Jag behöver vidare
    en mycket längre horisontal
    linje, än som ryms i
    möblerade rum
    en vertikal och
    ett par extra sockor.

  2. Margareta Renberg (2001)

    Förlag Raster förlag
    ISBN
    1. 9187215152

    Provläs

    Ur En tatuerad dams memoarer

    Invigningsrit

    Vi halkade på fruset blod
    på skolgårdar.
    Såg du klungorna på avstånd
    tjutande i blåsten som grästuvor?
    Eller sträckte du fram händerna
    för att värma dig på slagsmålet?
    Vi kunde redan det viktigaste,
    konsten att skämmas.

    Våra underkläder var rena.
    Du kunde riskfritt älska oss mor.
    Vi var alla blanka som pianon.

  3. En tatuerad dams memoarer (1974)

    Förlag Norstedt
    ISBN
    1. 91-1-731411-9