Ur Tiden snöar från trädet (Kantele, 1993). Bokens text har uppdaterats och redigerats med upphovsmans tillstånd.
Margareta Renberg föddes och växte upp i Luleå. Barndomen var, som hon själv berättat, ganska odramatisk, varken överdrivet lycklig eller motsatsen. Kanske hade hon sitt estetiska påbrå från pappan, lokföraren som var en hängiven trädgårdsodlare. Hans anläggning på Östergatan på Skurholmen blev i sinom tid smått berömd och folk vallfärdade dit för att titta på den. Av fönsterbågar från ett rivet missionshus byggde han ett växthus, berättar hon i en dikt.
Familjen hade frikyrkobakgrund. Pappan hade vuxit upp i ett laestadianskt hem, men han var inte själv ansluten till rörelsen; mamman, sjuksköterska och hemmafru, var missionsförbundare.
Från Luleå till Konstfack i Stockholm
Margareta hade konstnärsdrömmar redan som barn, men de väckte inte något större gehör hos föräldrarna. Hon fick gå gymnasium och efter studentexamen på reallinjen (1964) förväntades att hon skulle välja ett ”vanligt hederligt yrke”. Att bli någonting annorlunda än andra var inte eftersträvansvärt. Men hon hade en egen vilja och på en punkt var hon kompromisslös: Det var konstnär hon skulle bli, ingenting annat! Så snart hon kunde åkte hon till Stockholm för att gå på Konstfack (1964 – 1968). Därefter blev det några år på Konsthögskolan (1968 -1973). Genombrottet som målare kom i början av sjuttiotalet.
Margareta Renberg kunde aldrig måla idylliskt eller välanpassat. Hennes bilder är upproriska, aggressiva och grymma. Människans utsatthet och sårbarhet är ett ständigt återkommande tema.
Att hon började skriva hade egentligen med bildskapandet att göra. Hon hamnade i en kris, upplevde att hon inte kom vidare, ville måla på ett helt nytt sätt. Men det var så mycket som först behövde redas ut. För att få ordning på tankarna började hon skriva och upptäckte att det hon skrev blev likt poesi. Nästa steg var att arbeta fram färdiga dikter ur materialet.
Lyrikvännen
Hon visade dikterna för Ulf Linde, professor vid Konsthögskolan, som kontaktade redaktören för tidskriften Lyrikvännen, Gunnar Harding och i nr 3 1973 publicerades dikter av Margareta Renberg för första gången. Debutsamlingen, En tatuerad dams memoarer, kom påföljande år. I en baksidestext till boken skriver hon att ”Dikter borde skrivas så att analyser och förklaringar antingen är överflödiga eller omöjliga. En dikt bör i sig själv vara en sorts förklaring”. Hon säger att hon vill att boken ska handla om ”vikten av att acceptera såväl sin inre som sin yttre verklighet, om att inte vara rädd för själva rädslan…”.
Tillfrågad om sina tatueringar
svarade hon
att de gjorde det svårare
för henne att fuska.
Men det verkliga skälet var
att hon ville känna
föraktet
dess upphöjelse och förnedring.
En sorts utvaldhet
om ni så vill.
Av kärlek
till sin feghet.
En tatuerad dams memoarer bedömdes allmänt av kritikerna som en bra debut och samma år belönades den med Fib:s Lyrikklubbs Stig Carlsson-pris. Boken fortsätter fortfarande att fascinera nya läsare med sina korta bildrika dikter av en egendomlig, litet skrämmande skönhet.
Debuten blev den enda diktsamling Margareta själv gav ut. I tidskriften Artes publicerade hon enstaka dikter, men måleriet tog över.
Knyckiga dikter
2001 gav Raster förlag ut boken Margareta Renberg där ett 40-tal målningar återges; boken innehåller också ett antal dikter, såväl nyskrivna som tidigare publicerade.
Margareta Renberg dog 2005 i lungcancer, 60 år gammal.
Efter hennes död utkom diktsamlingen Tröst för ett tigerhjärta. Efterlämnade dikter (2009), i urval och sammanställning av Gunnar Harding. Här ingår debutsamlingen i sin helhet och material från 70-talet, som skulle ha blivit hennes andra diktsamling med just namnet Tröst för ett tigerhjärta och slutligen dikter skrivna under 90-talet.
I Dagens Nyheter (2010-01-14) avslutar Anna Hallberg sin uppskattande recension med orden:
”Margareta Renbergs dikter är knyckiga och egensinniga, brant störtande i mörkret ena stunden och i nästa andetag som förströdda eller ironiskt blinkande. Runt omkring dem finns en air av sjuttiotal som känns ganska vild, på ett bra sätt. Tillsammans med Willy Granqvist och Eva Runefelt bildar Margareta Renbergs poesi en generationslänk över till åttiotalet och fram till i dag. Gunnar Hardings sammanställning av ”Tröst för ett tigerhjärta” är framför allt en hyllning till Margareta Renbergs särskilda författarskap, men det är också en litteraturhistorisk insats som kommer att ha betydelse när nya generationer ska göra sina sammanfattningar av de senaste decenniernas svenska poesi. Då kommer Margareta Renberg att finnas med.”
