Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Pressbild: Verbum & Cordia. Foto: Eja Dunder
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Stockholm
  2. Luleå

Ann-Katrin Tideström

1941 Stockholm

– Jag vill övertyga unga blivande journalister om att det är möjligt att göra långa, samtalande program och om att det är de som måste ändra på det som inte är bra, säger Ann-Katrin Tideström.

Pressbild: Verbum & Cordia. Foto: Eja Dunder

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.author-presentation

Abcdefghijklmnopqrstuvxyzåäö

Större plats tar inte alfabetet. Men det räcker till mig och till alla andra som skriver och har skrivit och kommer att skriva. 28 krumelurer som vi kan flytta runt i det oändliga. Göra artiklar, dikter, berättelser av. Jag hänförs och förskräcks - mer och mer ju mer jag håller på.

Länge jobbade jag med radio. Det var roligt att fånga människors röster och ord via en mikrofon. Jag lärde mig att lyssna och att komprimera. Nu är det penna och mitt anteckningsblock som gäller. Vilken magi - tanken som går från huvudet, via handen ut på pappret. Utan omvägen genom en bandspelare.
Jag gillar att lyfta fram orden och skapandet också ur andra, de som tror att de inte har något att berätta, att deras ord inte duger.
Pedagogen från UR-tiden går nog aldrig ur.

I lyckliga stunder finns också det lekande barnet kvar:
Å orden orden orden
Jag älskar hela horden
Och gräver dem ur jorden

Och pussar dem på magen
Och lyfter dem i kragen

Och putsar dem så käckt
Och knådar dem helt fräckt

Och hämtar dem ur dyn
Och hissar dem i skyn

Och ser vad det kan bli
När jag är vild och fri.

Ann-Katrin Tideström, oktober 2010

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Nedanstående artikel är skriven av Kerstin Anttila och publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) 2000-12-07.

När jag hör namnet Ann-Katrin Tideström så tänker jag på ljuvliga, nära, ibland magiska, radioprogram med ”vanliga” människor.
Hon har jobbat med vanliga människor i hela sitt radioliv.
Hon har fått norrbottningarna att berätta om sina liv i tal och i skrift – att tro på att deras liv är värda att berätta om och att de kan berätta.
– I början sa, inte minst kvinnorna, att ”inte är det något att berätta”, säger Ann-Katrin Tideström.

Ann-Katrin Tideström är stockholmstjej från början. Hon blev journalist i kårhusockupationens och almstridens tidevarv, närmare bestämt 1969. Då fick hon anställning på TRU (Television- och Radioutbildningar) i Stockholm för att producera kurser i matematik, geografi och psykologi. Människor skulle ges möjlighet att skaffa gymnasiekompetens i dessa ämnen.

– Efter en veckas radioutbildning var jag i gång och intervjuade psykologer! Det blev väldigt teoretiskt. Jag föreslog att vi skulle prata mer om människor än om råttexperiment som var moderna då. Men det var svårt att argumentera med psykologer, berättar Ann-Katrin Tideström.

Väckte intresse

Snart kom Ann-Katrin Tideström in på folkbildningsområdet, att producera material till studiecirklar. Hon diskuterade fram allmänbildande saker tillsammans med studieförbund och folkhögskolor och hamnade först i Västerbotten för att göra kursen Turistpraktika. Länsborna skulle via radio kunna utbilda sig inom turism, lära sig att kombinera jordbruk med turism. De kunde till exempel bli turistvärdar, ha stugby eller slöjda alster att sälja till turister.

Ann-Katrin Tideström producerade kurslitteratur och radioprogram där västerbottningarna själva var med och diskuterade.
– Det väckte ett väldigt intresse. Tidningarna följde upp vartenda program, säger hon.

Svår uppgift

Efter ett och ett halvt års pendlande mellan Stockholm och Västerbotten kom Ann-Katrin Tideström i början av 70-talet till Luleå för att göra en Turistpraktika för Norrbotten. Det visade sig blir en mycket svårare uppgift här. Det fanns ingen drivande person motsvarande den turistintendent som hade funnits i Västerbotten. Inte heller fanns här samma småskalighet lämplig för kombinationsturism.
– Här fanns stora basindustrier och stora turistanläggningar.

Kursen Bygd i förvandling blev Ann-Katrin Tideströms stora genombrott i Norrbotten. Med den skrevs industrialismens historia, berättelserna om när gruvbrytningen påbörjades, fackföreningar bildades och vägar byggdes. Den dokumentationen upphörde i Dalarna. Nu skrevs den norrbottniska historien.

Framtidsdiskussion

Ann-Katrin Tideström producerade studielitteratur och radioprogram.
– Jag hade samlat ihop folk från studieförbunden och andra kloka människor för att dra upp riktlinjerna.
Bygd i förvandling innehöll två huvudfrågor: Hur har det varit i Norrbotten? Hur ska det bli?
– Det var väldigt viktigt att få med framtidsdiskussionen, säger Ann-Katrin Tideström.

Över 5 000 norrbottningar gick studiecirkeln Bygd i förvandling. De forskade i sin egen och sin bygds historia. Boken Norrbotten Berättar 1 kom till.
– Boken är ett urval ur 3 000 manussidor som studiecirkeldeltagare och enskilda lämnade till TRU och Norrbottens Bildningsförbund.

Såg aldrig hinder

Jag bläddrar i Norrbotten Berättar. Inledningen är undertecknad av Ann-Katrin Tideström och den legendariske folkbildaren, Norrbottens Bildningsförbunds dåvarande konsulent, Bengt Andersson.

De två folkbildarna fann varandra också bortanför historieskrivandet. De fick två barn tillsammans. Nå, nog om det nu. Det här är ett utdrag ur en berättelse i Norrbotten berättar av studiecirkeldeltagare Harriet Westerberg i Alviksträsk: ”Min mormor var en liten rund gumma, otroligt rivande och energisk. Hon såg aldrig ett hinder som inte kunde övervinnas eller en motgång som inte kunde vändas i medgång. Jag minns henne alltid sittande med en stickstrumpa i fotogenlampans sken och ofta berättade hon då för mej vad hon varit med om som barn och vuxen. För hon tog hand om mej och fostrade upp mej när min mor blev sjuk, jag var då bara tre månader gammal. Mormor var då redan femtiosex år och hade varit änka i åtta år...

Vintern 1922 arbetade morfar med att köra grus på vägen Bälinge-Gäddvik. Det blev ett ras i grustäkten och han fick det över sej och omkom. Då stod min mormor där med åtta barn att ensam försörja och fostra. Fyra var minderåriga, en av flickorna var obotligt sjuk. Det var en tung plikt som lades på henne, med tanke på vad som fanns av pengar. Hon fick en liten s k livränta efter sin man och så det som kunde fås av ladugårdens tre kor och häst och några får.

Att goda förbindelser med omvärlden saknades, det hindrade henne inte att bryta isoleringen. Hon tog ut sin häst och spände för släden, åkte till Avan och handlade varor och hälsade på bekanta.”

Kvinnornas röst

Ann-Katrin Tideström berättar om hur hon kuskade runt Norrbotten med sin bandspelare. Hon hade köpt en bil för 1 000 kronor och blev stående med den redan på sin första resa – från Luleå till Piteå. En annan gång, en vinterdag med 30-gradig kyla, kom hon farande till Karesuando på sommardäck!
– Då fick jag rekommendationen att åka tillbaka dit där jag hör hemma, säger Ann-Katrin skrattande.
Hon hade emellertid lärt sig att älska Norrbotten och hade ingen tanke på att åtlyda uppmaningen.
Hon fortsatte med folkbildningen. En viktig sak för henne blev att få med de norrbottniska kvinnornas röst i etern, att försöka stärka dem att våga berätta sin historia.

Oerhört meningsfullt

Ann-Katrin Tideström berättar om ett brandtal i Piteå med budskapet att om Norrbottens historia ska kunna skrivas så måste kvinnorna vara med.
– Då klappade de kvinnor som fanns på plats i händerna!
– Gubbarna inom folkbildningen började kalla mig för ”TRUs lilla rödstrumpa”. Men det gjorde mig inget, jag blev stolt.

Skrivarkurs för Norrbotten blev nästa stora projekt för Ann-Katrin Tideström. Grunden till den var kursen Skapande svenska med Sven Nyberg och Britt Söderholm som dåvarande Tekniska högskolan i Luleå körde. Ann-Katrin följde upp alla möten där med radioprogram och sedan gjorde Sven, Britt och hon ett studiematerial. Det blev en massa skrivarcirklar i länet.
– Det kändes oerhört meningsfullt. Människor skrev sin egen historia. Men det blir ju besvärligt för samhället när många människor kan formulera sig, säger Ann-Katrin Tideström.

Om att vara kvinna

Efter skrivarkursen följde ett speciellt kvinnolivsprojekt. Ann-Katrin Tideström samlade ihop en kvinna från varje studieförbund och andra kloka kvinnor för att diskutera uppläggningen och gjorde sedan ett studiematerial.
– Jag inbjöd 15 kvinnor. 22 kom, säger hon med ett gott skratt.
Kvinnorna skulle inte bara diskutera sin historia utan också om detta att vara kvinna.
Ann-Katrin berättar att kvinnorna i kvinnolivscirklarna alla ville bygga monument över sina mor- och farmödrar innan de kom in på sig själva.
– De förklarade det med att de ju var de sista som kunde berätta om dem.
– Efter mormors och farmors historia kunde de börja berätta om hur det kändes att vara ensam på en gård med åtta barn och en väntande födsel till våren. Många män var i skogsarbete över veckorna. Några hade rest till Ryssland, säger Ann-Katrin.

Om kärlek och sorg

Ann-Katrin Tideström fick också kvinnorna att berätta om kärleken och sorgen – till exempel den barnlösas sorg.

Någon berättade om den stora sorgen över att inte ha fått studera vidare samtidigt som brodern med sämre läshuvud fick det. Det var en självklarhet för fadern i familjen att skolor inte var för flickor.
– Kvinnan som inte fick studera ville verkligen se till att hennes egna döttrar gjorde det och hon sa att när hon såg sina barnbarn så insåg hon att hennes kamp hade gett resultat.

Efter kvinnolivscirklarna gjorde Ann-Katrin Tideström program med invandrarkvinnor.
– Det var fantastiskt roligt! Deras berättelser hade stora likheter med de norrbottniska kvinnornas berättelser. Vi hade olika teman för samtalen. Det var födelse, död, längtan, modersmål och annat. Väldigt personligt, säger hon.

Hisnande

TRU blev UR (Utbildningsradion) med åren. Ann-Katrin fortsatte på sin inslagna väg. Det senaste som hon har gjort är ett nytt studiematerial omkring språk som heter Skriv och berätta! Berätta och skriv! Till jul slutar hon på Utbildningsradion. Hon ser tacksamt tillbaka på sina radioår i Norrbotten. Hon säger:
– Jag har alltid fått gott om tid för mina program och jag har kunnat åka ut till människor. Det är något helt annat än att ringa upp eller göra program i studion. Människor har en sådan trygghet i sin egen miljö.
Hon säger att det känns hisnande och jättehärligt att sluta.
– Jag skulle gärna vilja skriva lite grann själv nu och undervisa i radio och skrivande.
– Jag vill övertyga unga blivande journalister om att det är möjligt att göra långa, samtalande program och om att det är de som måste ändra på det som inte är bra, säger Ann-Katrin Tideström.

KERSTIN ANTTILA

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "tideström, ann-katrin" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.awards

2017 får Ann-Katrin Tideström Region Norrbottens Heders- och förtjänststipendium för sin mångåriga insats för kulturlivet i Norrbotten.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.trivia

Sök ordblindhetsintyg!!!!! - stod det alltid skrivet med ilsken rödpenna och många utropstecken efter mina uppsatser. Uppsatts är för övrigt ett av de ord som jag fortfarande inte kan stava till.
Trots det är favoritspelet Alfapet.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Som vi skrattat där i bönhuset (2013)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Black Island Books
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789186115555
  2. Inga på Plattan (2010)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789152633236

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Inga på Plattan

    Che hjälpte oss att be
    Bönen har blivit navet i vårt arbete. Jag tror att Gud såg och vägledde oss in i bönen så att vi skulle orka. Han sände en kvinna från Korea till oss. Hon hette Che.
    När jag började i Klara kom det bara en liten skara till gudstjänsterna. Personalen bestod av Carl-Erik Sehlberg, mig, en organist och ett par vaktmästare. Där fanns nästan inga volontärer. När vi sökte oss ut från kyrkan, till Plattan, till värmestugan som Korskyrkan hade utanför Kulturhuset och till Malmskillnadsgatan kom fler och fler människor och ville hjälpa till. Fler och fler kunde vi välkomna till kyrkan.
    En dag berättade Carl-Erik om en kvinna från Korea som ville komma och arbeta med oss över sommaren. Vi behövde bara förse henne med mat och husrum. Resan skulle hennes församling betala.

    -         Tycker du att vi ska ta emot henne, frågade han

    -         Jaa, sa jag, vi måste ta emot alla som vill hjälpa till. Vi behöver   människor. Vi är så få.

    Så kom hon, Che. En späd, tjusig kvinna i dräkt och höga klackar, säkert inte mer än 25 år gammal. Redan samma dag ville hon prata allvar med Carl-Erik och mig. Vi hade inte tid. Vi hade ju så mycket att göra. Folk kom hela tiden och bad oss om än det ena, än det andra. Men på eftermiddagen satte vi oss ändå med henne. Hon var mycket bestämd. Hon sa

    -         Jag har funnit att ni ber för lite.

    Vi blev helt ställda. Hur kunde hon veta det? Hon hade ju nyss kommit. Och vi tyckte verkligen att vi bad mycket. Men vi var medvetna om att vi inte hade någon struktur på vårt böneliv.

    -         Hur tycker du vi ska göra då, frågade vi.

    -         Ni ska göra som vi gör hemma i Korea. Ni ska be två timmar om    dagen. En timme på morgonen och en timme på eftermiddagen.

    Vi tyckte inte hon var riktigt klok. Hon hade ju inte förstått hur mycket vi hade att göra. Hur skulle vi ha tid med det? Och förresten, vem skulle komma på de bönerna?
    Carl-Erik och jag konfererade lite viskande med varandra på svenska. Skulle vi skicka hem henne? Komma där och hitta på saker som vi inte ville! Men så kom vi på att vi väl kunde ställa upp så länge hon var där. Det var ändå bara över sommaren.
    Carl-Erik sa med auktoritet:

    -         Jag samlar folket till bön på måndag.

    Det var dråpligt. Vi var ju så få.

    -         På måndag, sa Che. Varför inte imorgon?

    Vad skulle vi göra? Hon var mycket bestämd. Vi blev ändå några som möttes redan nästa dag. Och vi har ännu inte slutat.
    På morgonen är det bara vi som arbetar i Klara kyrka som möts. Och vi kan ju inte bara sitta och kallbe. Man måste också lägga fram sitt eget inre. Vad jag brottas med. Vad jag kommit till korta med. Vad jag drömmer om. Vad jag längtar efter. Man vet med tiden mycket om varandra. I en sådan bön föds en omsorg.
    Juliana kom till oss när hon förlorade sitt barn och sitt barnbarn i tsunamikatastrofen. Hon var sjukpensionär och blev volontär i Klara. Hon kommer varje dag till morgonbönen. Ibland är hon så fylld av sorg över det svåra som drabbat henne att hon bara gråter. Så ber hon. De som sitter närmast håller om henne. De delar hennes sorg.
    Så gör vi med många som kommer hit. Delar deras smärta. Så gjorde vi när kriget i Irak var som värst. Människor därifrån fick rapporter. Vi stod vid deras sida och grät.
    Che gjorde ett enormt jobb ute bland missbrukarna. Och hon hade gett sig den på att hon skulle bli vän med ett gäng punkare som verkligen var i riskzonen. Hon lyckades. I början spottade de på henne. Hon bad för dem varje dag. När hon for hem till Korea efter sommaren fick hon en vas av dem. Jag minns att jag undrade var de hade snott den.

    Vi slutade inte med bönen när Che lämnade oss. Men det har inte alltid varit lätt. Bönen på eftermiddagen är öppen för alla. Människorna som är satta åt sidan har sällan någon som lyssnar på dem. Inte heller i kyrkorna brukar de få utrymme. Hit kommer folk som är påtända och berusade. De står upp och de pratar och pratar. De eldar upp sig och vill inte sluta. Nu när de äntligen har ett forum. Det blev rörigt och det var verkligen inte roligt alla gånger. Vi var modfällda och funderade till slut att lägga ner eftermiddagsbönen.
    Men då på telefonsvararen. Efter sju år: en röst som vi nästan glömt bort. En röst från Korea. Helt otroligt, Che!

    -         Hur går det med ert arbete?

    Och ett par dagar senare kom ett brev från henne. För mig blev det en hälsning via Che, ett tilltal från Gud.
    Så vi fortsatte. Vi hittade mer strukturer, en tydlig ansvarig ledare varje gång, mer sång och spel och personliga förböner som många vill ha.
    Det är bönen som hållit oss levande. Det är därifrån vi får kraft. Det är när man stillar sig som visionerna föds. Gud lägger sina planer och drömmar i våra hjärtan.

  3. Tre vägar - från Norrfjärden - till Afrika (2005)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9197504734

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Tre vägar från Norrfjärden till Afrika

    Jag hade ju vägledning – Annie Hellström
    Hettan i Sudan
    […]
    I januari 1979 landade Annie i Khartoum. Hettan var obeskrivlig. Den håller sig kring 44 grader på dagarna men kan gå upp till 50 ibland. På natten är det sällan svalare än plus 35.
    – Jag var så tacksam att jag inte behövde ha nattjour, berättar Annie.
    Jag arbetade som medicinsk koordinator så jag fick sova på nätterna.
    Men hettan gjorde mig alldeles dimmig. Det var som om hjärnan smälte.
    Vid ett tillfälle fick jag åter uppleva att Herren tog över helt och hållet.
    Jag skulle ha ansvar för klinikerna på tio olika platser. Jag besökte dem regelbundet och kallades dit vid speciella problem. Nu satt jag på ett lastbilsflak på väg till ett nytt läger.
    Solen gassade och medresenärerna hade hjälpt mig att göra slut på dricksvattnet.
    När vi efter tolv timmars resa mot aftonen kom fram var jag alldeles slut.
    Man satte ut en brits för mig under ett träd. Där somnade jag.
    Så snart personalen hörde att jag kommit samlades man runt min brits. Alla var ivriga. De pratade i mun på varandra och jag orkade inte höra på. Jag bad Herren lyssna på dem och svara dem. De satt och diskuterade. Jag halvsov. Efter en stund märkte jag att det blev en annan ton på rösterna och helt plötsligt reste de sig.
    Vi kunde vänta med att träffas till nästa dag, sa de. De hade kommit på hur problemet skulle lösas. De var så tacksamma – allt hade blivit så bra.
    […]

  4. Solvarv med Dans i Nord (2003)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Meyer
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Karlsson, Inga-Lisa
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9171111298
  5. Norrbottens hus (1996)

    Undertitel ett studiematerial
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publish-location Luleå
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher UR
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Tideström, Ann-Katrin
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 912696418X

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Norrbottens Hus : ett studiematerial

    I trappuppgången

    Det knastrar grus, det luktar stekt strömming och
    starkt kaffe.
    En trehjuling, några barnvagnar, snöskovel, en boll.
    Hyresgästföreningens anslag om gårdsstädning.
    Pianoklink och en unge som gnyr.
    Brevlådor med namn i ärrade dörrar. Sopnedkast.

    Jag sniffar in trappuppgångens alla dofter.
    Måste vissla lite i det stenkalla ekot.
    Tycker om att vara här igen. Fönster som tänds, rör som susar.
    Källargångar, balkonger, piskställning.
    Unghopar som drar mellan gårdarna. Arga grannar och goda.
    För mig är det hyreshuset som gäller.
    Ett halvår kved jag i det fina radhuset.

    Barndomens gavellägenhet med utsikt över skog och sjö.
    Mormors med den minimala kokvrån.
    Rivningskåkar med tredjehandskontrakt.
    Nybyggda förortstreor med frys,
    sånt sätter sina spår i oss lägenhetsungar.

    Våra rottrådar borrar sig ner genom höghus och barnrike-
    hus, genom fuskbyggen och miljonprogram
    ner genom trapphus och hisstrummor
    från vindsförråd och källarprång och når jorden genom
    betong och asfalt.

    Vi förstår inte dessa eviga frågor om när vi skall skaffa villa.
    Vi längtar till badhusets fullproppade bastu och tvättstugans
    oväntade möten.
    Vi blir arga när hyreshusbarnen stoppas in i eget problemfack.

    Och nu när vi märker att det är inne och status att flytta
    till lägenhet
    då blinkar vi till varandra mellan balkongerna.

  6. Endast Textprov: NorrbottensKuriren 20100309 ()

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur NorrbottensKuriren 20100309

    Psalmsång i tiden
    Blott en dag ett ögonblick i sänder
    Vilken kick med allt som jag kan få
    Alla stålar genom mina händer
    Blir till ting som jag kan titta på

    För jag köper, köper och jag handlar
    Bygger till och bygger nytt och om
    Jag har fallskärmar som mjukt mig landar
    Mänskor kommer när jag säger kom

    Själv man är ju alltid själv sig närmast
    För var särskild dag med särskild vinst
    Guld med list och täljknivar man skär vasst
    När ens skatter är som allra minst

    Morgondagens omsorg får jag spara
    Jag har kompisar i varje bank
    Advokaten säger ingen fara
    Pappren håller. Du blir aldrig pank.

    Jag kan vila trygg men aldrig stilla
    måste samla allt som jag kan få
    Skaffa allt en människa kan vilja
    Nå så högt en människa kan nå

    Hjälp mig öde att vad helst som händer
    Öka vinsten på mitt kapital
    Sprida riskerna i nya länder
    Utan tjafs med fack och fria val.

  7. Endast Textprov: Förord till boken Inga på Plattan ()

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Förord till boken Inga på Plattan

    Skriva en bok om en diakon i Stockholm som jag aldrig hört talas om? Jag var tveksam. Ville jag lämna Luleälven, mitt vackra arbetsrum på Kulturakuten, skridskoisarna, vårljuset? Tillbringa en massa tid i mörker och misär på Plattan och krokarna kring Klara kyrka? Kyrkogården hade jag ju ofta sneddat över under åren på Utbildningsradion och då och då förundrad tittat in i kyrkan. Men Inga Pagréus hade jag inte mött. När jag väl gjorde det förstod jag att kring henne fanns all Plattans och Malmskillnadsgatans mörker och misär. Men också så mycket ljus. Inget mänskligt tycktes vara främmande för Inga. En krass realism och ett stråk av himlen. Nog ville jag skriva om henne.

    Inga hade också varit tveksam. En bok om mig? Varför det? Vad har jag att berätta? Så många i mitt journalistliv jag mött som sagt så. Ofta de som verkligen har något att säga. Ofta kvinnor. Jag har blivit bra på att övertala dem.