Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
© Arvidsjaurs Fotoarkiv. Fotograf okänd.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.pseudonym Steve Hammer, Bo Lagevi
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.earlier-names Sture Andersson
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Arvidsjaur
  2. Mellösa
  3. Skåne
  4. Malmö

Sture Hammenskog

1932 Mellösa – 1988 Malmö

Sture Hammenskogs insiktsfulla och orädda kritik gav upphov till en landsomfattande pressetisk debatt.

© Arvidsjaurs Fotoarkiv. Fotograf okänd.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Sture Andersson föddes 1932 i Mellösa, Sörmland, men bodde i Arvidsjaur under sin uppväxttid, åren 1939 – 1951. Han flyttade tidigt hemifrån och försörjde sig som författare och journalist. Från 1960-talet var han yrkesverksam i Skåne där han tog sig namnet Hammenskog.

Debuten kom 1965 med den originella romanen Farmarna, som har karaktäriserats som en ”piratiskt fabulerad glesbygdspikaresk”. Sture Hammenskog arbetade bland annat på Norrländska Socialdemokraten (NSD), Arbetet, Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet och Riksradion. Sina journalistiska erfarenheter lät han ligga till grund för sin andra roman Självmordet (1969), som är ett fränt angrepp på dagstidningarna, främst kvällspressen, för dess hänsynslösa sensationsmakeri och förlorade heder. Sture Hammenskogs insiktsfulla och orädda kritik gav upphov till en landsomfattande pressetisk debatt.

Deckarpseudonymer

Under 1970-talet skrev han deckare under pseudonymen Steve Hammer och ingick också i den författargrupp som skrev deckare under pseudonymen Bo Lagevi.

Han gifte sig med Solweig Häggström från Luleå och fick fyra barn.

Sture Hammenskog avled i cancer 1988.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Nedanstående artikel är skriven av Erik Jonsson och publicerades i Norrbottens-Kuriren 2010-04-16.

Med beatniktempo i ett litet Norrlandssamhälle

Farmarna (1965) är en verklighetsbaserad historia. Boken beskriver ett märkligt gäng som kallades just Farmare. I 1940-50-talets Arvidsjaur, som var uppburet av plikt och arbetsmoral, gick deras tid åt till att göra just ingenting. Enligt sägnen var deras ambition blott att överleva till nästa dag och då och då få sig en rejäl rundsmörjning och tillmötesgående kvinnligt sällskap. Sorglösare än liljorna på marken framlevde de sina liv; försvann en dag en Farmare så kommer det strax en ny. Kvar fanns alltid gruppen med sitt suveräna förakt för ordnad livsföring och omsorger om morgondagen.

Bokens då debuterande upphovsman Sture Hammenskog växte upp i bygden och var en hang around till gänget. Hans berättande är handfast, humoristiskt och märkbart präglat av sin tid och omgivning. Emellanåt rasar nio rader långa meningar i amerikanskt beatniktempo, bara för att i nästa porla ut i lakoniska och slössamt korthuggna funderingar.

Historien tar sin början hos Gösta "Falinken" Sörlind (1922-2005), kallad "Farajten" i boken. Farajten är på god väg mot toppen och börjar räknas till det tidiga 40-talets svenska jazzelit, men medan de andra grabbarna går mot berömmelse och fetare gager är Gävle-sonen mest intresserad av att fly undan sitt ankdammsborgerliga förflutna. "Och så kom den dagen när han bara hoppade av tåget i det lilla Norrlandssamhället"... Farajten trivs, blir kvar och runt honom tar farmarkretsen form.

Fristående kapitel

De vinddrivna karaktärerna presenteras en efter en i ett tiotal nästan fristående kapitel. Det är kanske för mycket sagt att de framställs som ett gäng fina och bra människor men de verkar trots tragedier och rotlöshet vara lyckliga och känner på något grumligt vis att de med farmarlivet fått människovärde och självaktning. Här framkommer också att Farmarna drack mycket och kunde bete sig allmänt chauvinistiskt och svinigt, även om de inte var sådana som gick på trycket för jämnan. En ordentlig fylla med inte alltför långa mellanrum tyckte de hörde till en sund och riktig livsföring - och rent allmänt ansåg man fruntimmer vara ett njutningsmedel som borde brukas med måtta precis som brännvin. Sedan kunde de förstås levandegöra begreppet jazz:
 "När det var som bäst var det ren jam session på estraden och killarna spelade som i trance och var långt bortom tid och rum och svetten rann av dom så råttorna drunknade i källarn och dom öste på så takpappen lossnade i stora sjok och rutorna stod som strutar ur fönsterbågarna. Och ungdomarna jazzade så vilt att spikarna hoppade ur golvplankorna och väggarna gick i vågor och taklamporna svängde som spärrballonger i full orkan och hela kåken skakade så seismografen i Uppsala var nära att ge utslag. Det finns fortfarande dom som var med på den tiden och som på fullaste allvar hävdar att samhället dom åren Farajtens band hade sin glansperiod var ett svenskt New Orleans och Chicago på en gång".

Författaren själv

Sture Hammenskog själv ryms i bipersonen Henrik som, precis som författaren, aldrig var mer än en svans till den innersta farmarkretsen. Frånsett att han var för ung för att följa med på de värsta upptågen så var han även son till Arvidsjaurs predikant och store nykterhetsman. I efterhand har han försökt lämna mer sanningstrogna vittnesmål från sin barndom, men då har det ofta överskuggats om hur farmarmyten fått fäste i Arvidsjaur. Hur han till sin förvåning upptäckt att man i Arvidsjaur tror på boken om Farmarna som på Den heliga skrift. Att allt Hammenskog har skrivit ska ha inträffat i verkligheten, och att hans försäkringar att det mesta är uppdiktat, påhittat, rena fantasier, avfärdas med överseende småleenden.

Hammenskog hann vara runt på ett tiotal tidningar (bland annat Norrbottens-Kuriren) före sin död 1988. Cancer i utsidan av lungorna tog honom i förtid. Men det sägs ha glatt honom, att det var just på utsidan, "eftersom det alltså inte hade med rökningen att göra". I Arvidsjaur är hans Farmarna en kultklassiker och ett stycke kulturhistoria även om den är hopplöst svår att få tag på. På flera bibliotek har den rent av stulits. Ännu är det dock ingen fara. Falinken, Farmarna, Ritz café och det gamla dans- och Föreningshuset lever fortfarande - liksom hela epoken boken beskriver - i Arvidsjaursbornas medvetande.

Erik Jonsson

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Självmordet (1969)

    Undertitel en roman
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Självmordet

    När han inte kom ner i köket för att dricka morgonkaffe blev Märta Jonasson orolig.
    De hade varit gifta i 22 år och han hade alltid passat tiden. Det var som hade han ett urverk inom sej som styrde honom. Han klickade aldrig.
    Kaffet var klart, bordet dukat.
    Men mannen kom inte.
    Det rubbade henne ur den invanda rutinen. Hon visste inte vad hon skulle ta sej till.
    Hon gick uppför trappan till hans rum på gaveln. Det var tomt. Sängen var obäddad som vanligt.
    I rummet intill höll sonen på att klä sej. Nej, han hade inte sett fadern.
    Dottern sov fortfarande.
    Märta Jonasson sökte igenom alla rummen. Mannen fanns ingenstans.
    Hon blev stående i köket, villrådig. Bilen stod ute på gården. Skinnrocken och hatten hängde ute i tamburen.
    Det var underligt.
    Mest för att ta sej någonting för gick hon ner i källaren.

    Hennes ansikte var alldeles uttryckslöst när hon kom in i köket igen. Sven-Erik, sonen, hade just brett en smörgås och hällt upp kaffe.
    Modern såg rakt på honom när hon sa:
    — Pappa är nere i pannrummet. Du får gå dit ner.
    Hennes röst uttryckte ingentingannat än fakta.
    Sonen tog smörgåsen ur munnen just innan han hunnit bita första tuggan.
    — I pannrummet? Va gör han där?
    Modern upprepade:
    — Du får gå dit ner.
    Sonen handlade oreflekterat. Han lade ner smörgåsen på bordet och reste sej. Med ens slog honom det ovanliga i situationen. Han tittade till på modern.
    — Va ä de, mamma? Har det hänt nåt?
    Modern gick fram till bordets kortända och satte sej på stolen, på sin vanliga plats. Hon tittade rakt fram ut genom fönstret.
    — Gå ner i pannrummet.
    Sonen lydde. Han tog några långa steg ut i tamburen och svängde runt källardörren som stod öppen. Hans steg dundrade i trätrappan.

    Hon satt i exakt samma ställning när han kom in i köket igen. Han rörde sej långsamt, tyst. Han var blek.
    Han stannade alldeles innanfördörren och såg på henne.
    Köksurets tickande var det enda som hördes.
    Sonen sa tyst, tafatt:
    — Vi får väl ringa. Polisen.
    Modern svarade inte.
    Köksuret tickade iväg sekunder. Sonen harklade sej, tog liksom sats.
    — Mamma, vi får ringa polisen.
    Hon vände på huvudet. Hennes ögon var utan uttryck.
    — Vi måste ringa och. Anmäla.
    Sonens röst slog över. Han tog ett steg framåt men stannade mitt i nästa.
    — Mamma, förstår du inte att vi måste. Pappa är ju död!
    Han nästan skrek fram de sista orden. Fast han inte ville det trängde tårarna fram.

    Modern vände blicken ut genom fönstret igen. Med samma röst som förut sa hon:
    — Skynda dej och drick kaffet. Du kommer för sent annars.
    Sonen sjönk ner på sin stol. Han sträckte ut handen och tog tag i moderns arm, ovanför handleden. Han skakade den.
    — Mamma. Du måste väl fatta att. Han är.
    Han kunde inte säja mer. Han släppte taget om moderns arm och böjde ner huvudet och grät, tyst. Tårarna satte mörka fläckar på hans blå jeans.
    Modern såg fortfarande ut genom fönstret.
    — Skynda dej och drick kaffet nu. Du får inte komma för sent.

  2. Farmarna (1965)

    Undertitel en roman
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Farmarna (1965)

    Tidsänkning

    Att göra ingenting kallades på farmarsnack att sänka tid eller tidsänkning och en som ägnades sej åt sånt var alltså tidsänkare. Tidsänkning var farmarnas favoritsysselsättning inte därför att dom egentligen var arbetsskygga eller lata eller slöa eller oföretagsamma utan därför att dom tyckte att så ytterst få saker här i livet var värda att ägna intresse och tid och energi. Tidsänkning blev därför ett naturligt sätt för en farmare att fördriva tiden i intervallerna mellan sånt som var värt att syssla med.

    Farmarna sänkte tid framför allt på stamfiket som låg centralt och bra till och i vars miljö dom kunde trivas och känna sig hemma och faktum var ju att stamfiket för många av dom var det verkliga hemmet där dom gjorde allt utom sov. Det var ett rätt stort fik, ganska nybyggt och modernt med stora perspektivfönster och sittriktiga möbler. Lokalen gick i vinkel och från hörnet i vinkeln gick en spaljé med dammiga blommor ut och avdelade hela lokalen så att det på det viset blev nästan två separata rum. Borden och stolarna stod placerade så som dom brukar stå på ett fik. Farmarnas fasta plats var i det yttre rummet, det första man kom in i, för där fanns ett runt bord med fyra fåtöljer och i nån av dom fåtöljerna satt alltid nån farmare.

    Dom andra

    När folk sa farmarna menade dom förstås inte bara Farajten och Huliganen och Spöket och Nazz och Skepparn och Grefven utan hela bunten och det var ju rätt många fast precis hur många visste ingen för dom hade ju aldrig haft nån anledning att räkna sej.

    Dom var en samling män som levde fritt och oreflekterat och naturligt och deras mesta tid och kraft gick åt till att göra just ingenting. Deras enda ambition var att överleva till nästa dag och att då och då få en rejäl fylla och ett fruntimmer. Samhället och dess lagar gav dom fullständigt fan i men dom var egentligen inte kriminella utan bara praktiska.

    Ett utmärkande drag hos dom var att dom helst av allt tillbringade sin tid i sällskap med varann och oftast kunde man hitta dom på stamfiket som ju var deras samlingsplats framför andra.
    […]
    Fruntimmer var förstås en hobby som kunde ta ganska mycket av deras tid i anspråk och en annan var att göra brännvin men sånt sysslade dom inte med så ofta för det fanns tillräckligt med hembrännare i trakten utan att dom skulle behöva fuska i facket själva. Men ibland utnyttjade dem den gamla hederliga metoden att använda svagdricka som bas och tillsätta socker och jäst och låta det stå en tid och puttra och när det var färdigt och om det velat sej väl var det ett kanondricka vars verkningar ingen behövde klaga på även om smaken inte var så ädel. Det var lite förrädiskt förstås för man kunde sitta en hel kväll och häva i sej och knappast märka nåt alls utan känna sej helt klar i skallen men när man reste sej upp kände man desto mer för alltihop hade satt sej i benen så det kunde vara ett jävla besvär att manövrera utan grundkänningar.

    Orkestern

    Men ingen människa kommer nånsin mer att få uppleva den alldeles speciella känslan och atmosfären då killarna spelade på hemma plan och inför sin egen publik i nån av dom två gamla halvruttna ruiner samhället hade att erbjuda som danslokaler för då handlade det inte om vanlig sliskig dansmusik utan om renodlad jazz. När det var som bäst var det ren jam session på estraden och killarna spelade som i trance och var långt bortom tid och rum och svetten rann av dom så råttorna drunknade i källarn och dom öste på så takpappen lossnade i stora sjok och rutorna stod som strutar ur fönsterbågarna. Och ungdomarna jazzade så vilt att spikarna hoppade ur golvplankorna och väggarna gick i vågor och taklamporna svängde som spärrballonger i full orkan och hela kåken skakade så seismografen i Uppsala var nära att ge utslag. Det finns fortfarande dom som var med på den tiden och som på fullaste allvar hävdar att samhället dom åren Farajtens band hade sin glansperiod var ett svenskt New Orleans och Chicago på en gång…

    Jobb

    Farmarnas inställning till arbete var kanske lite olika men allmänt ansåg dom att ett stadigt knog var inte precis vad dom menade med livets högsta lycka. Livet tyckte dom hade betydligt viktigare och intressantare och roligare saker att erbjuda än arbete från morron till kväll och för dom allra flesta var frihet och oberoende så väsentliga faktorer i tillvaron att dom bara inte kunde klara ett arbete för det innebar ju att dom måste passa tider och dom kom i beroendeställning och dom tvingades ta ansvar. I motsats till andra ansåg farmarna att man skulle inte leva för att arbeta utan tvärtom och eftersom dom nu levde väldigt enkelt behövde dom heller inte jobba så mycket, krångligare var det inte.