Sture Hammenskog

Låna och läs

1. 

   Självmordet (1969)

   Undertitel en roman

   Språk Svenska

   Förlag Bonnier

   Provläs

   Ur Självmordet

   När han inte kom ner i köket för att dricka morgonkaffe blev Märta Jonasson orolig.
   De hade varit gifta i 22 år och han hade alltid passat tiden. Det var som hade han ett urverk inom sej som styrde honom. Han klickade aldrig.
   Kaffet var klart, bordet dukat.
   Men mannen kom inte.
   Det rubbade henne ur den invanda rutinen. Hon visste inte vad hon skulle ta sej till.
   Hon gick uppför trappan till hans rum på gaveln. Det var tomt. Sängen var obäddad som vanligt.
   I rummet intill höll sonen på att klä sej. Nej, han hade inte sett fadern.
   Dottern sov fortfarande.
   Märta Jonasson sökte igenom alla rummen. Mannen fanns ingenstans.
   Hon blev stående i köket, villrådig. Bilen stod ute på gården. Skinnrocken och hatten hängde ute i tamburen.
   Det var underligt.
   Mest för att ta sej någonting för gick hon ner i källaren.

   Hennes ansikte var alldeles uttryckslöst när hon kom in i köket igen. Sven-Erik, sonen, hade just brett en smörgås och hällt upp kaffe.
   Modern såg rakt på honom när hon sa:
   — Pappa är nere i pannrummet. Du får gå dit ner.
   Hennes röst uttryckte ingentingannat än fakta.
   Sonen tog smörgåsen ur munnen just innan han hunnit bita första tuggan.
   — I pannrummet? Va gör han där?
   Modern upprepade:
   — Du får gå dit ner.
   Sonen handlade oreflekterat. Han lade ner smörgåsen på bordet och reste sej. Med ens slog honom det ovanliga i situationen. Han tittade till på modern.
   — Va ä de, mamma? Har det hänt nåt?
   Modern gick fram till bordets kortända och satte sej på stolen, på sin vanliga plats. Hon tittade rakt fram ut genom fönstret.
   — Gå ner i pannrummet.
   Sonen lydde. Han tog några långa steg ut i tamburen och svängde runt källardörren som stod öppen. Hans steg dundrade i trätrappan.

   Hon satt i exakt samma ställning när han kom in i köket igen. Han rörde sej långsamt, tyst. Han var blek.
   Han stannade alldeles innanfördörren och såg på henne.
   Köksurets tickande var det enda som hördes.
   Sonen sa tyst, tafatt:
   — Vi får väl ringa. Polisen.
   Modern svarade inte.
   Köksuret tickade iväg sekunder. Sonen harklade sej, tog liksom sats.
   — Mamma, vi får ringa polisen.
   Hon vände på huvudet. Hennes ögon var utan uttryck.
   — Vi måste ringa och. Anmäla.
   Sonens röst slog över. Han tog ett steg framåt men stannade mitt i nästa.
   — Mamma, förstår du inte att vi måste. Pappa är ju död!
   Han nästan skrek fram de sista orden. Fast han inte ville det trängde tårarna fram.

   Modern vände blicken ut genom fönstret igen. Med samma röst som förut sa hon:
   — Skynda dej och drick kaffet. Du kommer för sent annars.
   Sonen sjönk ner på sin stol. Han sträckte ut handen och tog tag i moderns arm, ovanför handleden. Han skakade den.
   — Mamma. Du måste väl fatta att. Han är.
   Han kunde inte säja mer. Han släppte taget om moderns arm och böjde ner huvudet och grät, tyst. Tårarna satte mörka fläckar på hans blå jeans.
   Modern såg fortfarande ut genom fönstret.
   — Skynda dej och drick kaffet nu. Du får inte komma för sent.

2. 

   Farmarna (1965)

   Undertitel en roman

   Språk Svenska

   Förlag Bonnier

   Provläs

   Ur Farmarna (1965)

   Tidsänkning

   Att göra ingenting kallades på farmarsnack att sänka tid eller tidsänkning och en som ägnades sej åt sånt var alltså tidsänkare. Tidsänkning var farmarnas favoritsysselsättning inte därför att dom egentligen var arbetsskygga eller lata eller slöa eller oföretagsamma utan därför att dom tyckte att så ytterst få saker här i livet var värda att ägna intresse och tid och energi. Tidsänkning blev därför ett naturligt sätt för en farmare att fördriva tiden i intervallerna mellan sånt som var värt att syssla med.

   Farmarna sänkte tid framför allt på stamfiket som låg centralt och bra till och i vars miljö dom kunde trivas och känna sig hemma och faktum var ju att stamfiket för många av dom var det verkliga hemmet där dom gjorde allt utom sov. Det var ett rätt stort fik, ganska nybyggt och modernt med stora perspektivfönster och sittriktiga möbler. Lokalen gick i vinkel och från hörnet i vinkeln gick en spaljé med dammiga blommor ut och avdelade hela lokalen så att det på det viset blev nästan två separata rum. Borden och stolarna stod placerade så som dom brukar stå på ett fik. Farmarnas fasta plats var i det yttre rummet, det första man kom in i, för där fanns ett runt bord med fyra fåtöljer och i nån av dom fåtöljerna satt alltid nån farmare.

   Dom andra

   När folk sa farmarna menade dom förstås inte bara Farajten och Huliganen och Spöket och Nazz och Skepparn och Grefven utan hela bunten och det var ju rätt många fast precis hur många visste ingen för dom hade ju aldrig haft nån anledning att räkna sej.

   Dom var en samling män som levde fritt och oreflekterat och naturligt och deras mesta tid och kraft gick åt till att göra just ingenting. Deras enda ambition var att överleva till nästa dag och att då och då få en rejäl fylla och ett fruntimmer. Samhället och dess lagar gav dom fullständigt fan i men dom var egentligen inte kriminella utan bara praktiska.

   Ett utmärkande drag hos dom var att dom helst av allt tillbringade sin tid i sällskap med varann och oftast kunde man hitta dom på stamfiket som ju var deras samlingsplats framför andra.
   […]
   Fruntimmer var förstås en hobby som kunde ta ganska mycket av deras tid i anspråk och en annan var att göra brännvin men sånt sysslade dom inte med så ofta för det fanns tillräckligt med hembrännare i trakten utan att dom skulle behöva fuska i facket själva. Men ibland utnyttjade dem den gamla hederliga metoden att använda svagdricka som bas och tillsätta socker och jäst och låta det stå en tid och puttra och när det var färdigt och om det velat sej väl var det ett kanondricka vars verkningar ingen behövde klaga på även om smaken inte var så ädel. Det var lite förrädiskt förstås för man kunde sitta en hel kväll och häva i sej och knappast märka nåt alls utan känna sej helt klar i skallen men när man reste sej upp kände man desto mer för alltihop hade satt sej i benen så det kunde vara ett jävla besvär att manövrera utan grundkänningar.

   Orkestern

   Men ingen människa kommer nånsin mer att få uppleva den alldeles speciella känslan och atmosfären då killarna spelade på hemma plan och inför sin egen publik i nån av dom två gamla halvruttna ruiner samhället hade att erbjuda som danslokaler för då handlade det inte om vanlig sliskig dansmusik utan om renodlad jazz. När det var som bäst var det ren jam session på estraden och killarna spelade som i trance och var långt bortom tid och rum och svetten rann av dom så råttorna drunknade i källarn och dom öste på så takpappen lossnade i stora sjok och rutorna stod som strutar ur fönsterbågarna. Och ungdomarna jazzade så vilt att spikarna hoppade ur golvplankorna och väggarna gick i vågor och taklamporna svängde som spärrballonger i full orkan och hela kåken skakade så seismografen i Uppsala var nära att ge utslag. Det finns fortfarande dom som var med på den tiden och som på fullaste allvar hävdar att samhället dom åren Farajtens band hade sin glansperiod var ett svenskt New Orleans och Chicago på en gång…

   Jobb

   Farmarnas inställning till arbete var kanske lite olika men allmänt ansåg dom att ett stadigt knog var inte precis vad dom menade med livets högsta lycka. Livet tyckte dom hade betydligt viktigare och intressantare och roligare saker att erbjuda än arbete från morron till kväll och för dom allra flesta var frihet och oberoende så väsentliga faktorer i tillvaron att dom bara inte kunde klara ett arbete för det innebar ju att dom måste passa tider och dom kom i beroendeställning och dom tvingades ta ansvar. I motsats till andra ansåg farmarna att man skulle inte leva för att arbeta utan tvärtom och eftersom dom nu levde väldigt enkelt behövde dom heller inte jobba så mycket, krångligare var det inte.