Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Foto: Vecko-Journalen nr 9/1951
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Vittangi
  2. Kiruna
  3. Uppsala

Elsa Forsgren

1920 Vittangi – 2012

jag vill inte vara gift med en diskbänk och en barnsäng jag vill inte heta fru för en mans skull jag vill inte klumpbenämnas som familjedel under ett mannanamn utan äga mitt eget …

Foto: Vecko-Journalen nr 9/1951

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Elsa Forsgren föddes i Vittangi, Kiruna kommun den 10 januari 1920. Hon tog studenten i Haparanda 1940 och avlade en fil.kand.examen i Uppsala. Elsa Forsgren avled den 19 juni 2012.

Nedanstående text om Elsa Forsgren, Modernisten från Vittangi, är del av Erik Jonssons essä i eProvins, publicerad 2010.

[…]
Uppväxt i Tornedalen minns Elsa Forsgren hur en beundrad folkskolelärare inkarnerade allt som var ståtligt och värdefullt och oåtkomligt i tillvaron - att vara man nämligen - hur alla framstående personer i historieböckerna var karlar och en liten spädlemmad Elsa med febersviter i kroppen skidade sig till hjärtfel för att en gång vara främst i spåret och duktigare än pojkarna på deras områden.

Barndomshistorierna kommer inte ur romanen, utan från ett 50 år gammalt nummer av Vecko-Journalen (nr 9/1951). I ett hemma-hos-reportage lockar författaren och sedermera politikern Kerstin Anér ur Forsgren historia efter historia. Tillsammans bygger de ett livsmönster av prestationer och besvikelser. Elsa fick naturligtvis beröm för sina ansträngningar, men att till exempel kallas för "en kvinnlig kvinna, med ett manligt intellekt", som de välvilliga studiekamraterna i Uppsala sedan kunde säga, var inte det erkännande hon sökte. Inte att för sitt köns skull vara förutbestämd till sekreterare i gymnasiets litteraturförening, där en pojke, som antingen var mer begåvad eller också mindre, var lika predestinerad till ordförande.

Modell i Jukkasjärvitriptyken

I Uppsala kom Elsa, som konststudent, att sammanstråla med Bror Hjorth (1894-1968) och som begåvad scenpoet, med den modernistiska portalfiguren Bernt Erikson (1921-2009). Båda tog sig an Elsa. Åtminstone en av dem kan personligen erkänna att det hade lika mycket att göra med hennes "outsägliga yttre skönhet som hennes enorma, djuriska utflöden".

Vittnesmålen går snabbt att samla in, men de är uteslutande manliga och befläckade av det jordiska. Poeten Folke Isaksson skickar mig utan åthävor en lunta returnerade kärleksbrev som han inte förmått sig slänga eftersom att de varit ett genombrott för hans eget diktande och själsliga tillblivelse medan Bernt Erikson glatt pekar mig i riktning mot hans tidiga böcker, egentligen vilken som helst - "de flesta berör på något vis Elsa Forsgren". Det mest frapperande provet på manlig musamystik finner jag ändå på egen väg, i Hans-Olof Boströms Bror Hjorth-biografi från 1994 (Bror Hjorth 1894 – 1968). Mitt i Hjorths lystna levnadshistoria skjuts Forsgrens in, som en liten tändsticka i en slarvigt staplad vedhög:

”Förhållandet till Margareta Adde var ännu oklart och komplicerades av att Bror Hjorth innan han träffade henne hade förälskat sig i en litterärt begåvad studentska, som 1950 debuterat med en roman. Hon figurerar i flera av hans verk, bl a i de första utkasten till Näckens polska [1967], i träreliefen Skaldinnan [1951] och i Jukkasjärvitriptyken [1958], där hon fått stå modell för Maria från Åsele.”

Boström källhänvisar sedan till hustrun Margareta Hjorth, som i sin biografi vittnat om denna "starka känsloupplevelse, genom vilken [Bror Hjorth] vaknade till konstnärligt liv", precis som i fallen Erikson och Isaksson.

Som en poetisk syn?

Tanken svindlar! Vi har inte särskilt många avbildade norrlandsförfattare, i synnerhet inte som står staty. Huruvida det är just Elsa Forsgren som dansar med näcken framför Uppsala centralstation kan kanske inte avgöras med blotta ögat, men med ett gammal tidningsfoto i hand och fotokopior av jämnåriga brev kan ändå somligt konstateras. Att Forsgren stått modell för den Lilla skaldinnan (framställd som den livgivande Peiven Neita, Soldottern, ur den samiska mytologin) kan jag enkelt föreställa mig, liksom att just hennes ögon skärskådar en i Stående kvinna (en av Hjorths blyertsteckningar från samma år). Därom råder små tvivel. Mest intressant är dock Jukkasjärvitriptykens Elsa Forsgren. Flera av kyrkoutsmycknadens träkaraktärer sägs ju ha modellerats efter prominenta författare, som Artur Lundkvist och Stina Aronson. Tyngd av såväl lokal- som nationalhistoria och badandes i färg ger konstverket ett mäktigt intryck. Och visst, på dess högra avdelning, iklädd samedräkt och med en solgloria runt det sorgsna huvudet står någon som verkligen liknar Vittangiskalden.

Elsa Forsgren gör en högst tvetydig Mariagestalt, varm men samtidigt med den kalla ensligheten bevarad. Det vill säga, helt i överensstämmelse med hur Hjorths manliga bohemsjälar förmått att uppfatta henne. Som en poetisk syn. Men nog nu om träsnideriet, nog om de trassliga uppväxtåren, nog om männen! Vad som fäster hos Forsgren, kommer det att visa sig, är inte detta yttre - förhärligat till tröttsamhet och nu kanske också slutligen förborgat genom konsten. Jag har också läst romanen. Den bryter på bernteriska och tageaurelliska och andra suggestiva läten, men lyssnar man till det som faktiskt sägs framträder eget, bildskapande och rent språk.

Text: Erik Jonsson, för eProvins år 2010.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Nedanstående text om Elsa Forsgren, Modernisten från Vittangi, är del av Erik Jonssons essä i eProvins, publicerad 2010.

[…]
Som med en andfådd, likväl rungande, suck över femtiotalet manifesterar Elsa Forsgren olika sidor av sitt väsen. Hopen av ibland vassa, ibland vaga, men sällan likgiltiga aforismer och betraktelser flankeras av ett par novellistiska försök. Resa mellan ensamheter kan ses som en första inventering av resurser och krafttillgångar - en uppvisning av olika stilar, på sitt sätt en förövning, en brokig begynnelse som håller på att ta form.

Litterära experiment intresserar författaren mycket. Särskilda teman är viktigare än andra, snarare krav än pretentioner. En av dessa genomgående programpunkter är just ett Nog! Sedan att kvinnan ska bli ansedd i första hand som människa och därefter (om så behövs) såsom kvinna. Elsa Forsgren vill inte veta av någon sentimentalt överseende ton mot det kvinnliga könet. För sig och sina medsystrar fordrar hon upprättelse på alla plan. Denna kvinnliga emancipationssträvan har ingenting av komik över sig, det är absolut inte fråga om Ellen Keyska efterklanger; Elsa Forsgrens patos ligger på ett helt annat plan. Utgivningsåret följer precis på Simone de Beauvoirs Det andra könet och en ny medvetenhet ligger förvisso i sin linda. Ändå skulle det dröja tills man möttes av liknade ordflöden:

”jag vill inte jag vill inte jag vill inte: jag vill inte ha denna underlivskonstruktion som hindrar hjärnans utveckling och krokbenar den raka tanken jag vill inte bli uppskattad av Herr Denochden Kvinnouppskattare utan vara jag vill inte vara plogfåran som besås av Suverän Besittare jag vill inte vara gift med en diskbänk och en barnsäng jag vill inte heta fru för en mans skull jag vill inte klumpbenämnas som familjedel under ett mannanamn utan äga mitt eget jag vill inte kallas kvinnobarn (barn på grund av kvinna) barnlilla lillabarn jasefruntimmer annat än på skämt jag vill inte tillfredsställa den manliga överlägshysterin i tal och säng...”

Utlämnad som begåvad och fri kvinna

Att kunna skriva såsom man skriker är inget man lär sig i skrivarskolorna, det är en kunskap som förvärvas genom erfarenheter. Med detta att vara en begåvad, fri kvinna från Vittangi tillkommer att stå fullständigt utlämnad, ständigt sökande, att vara en resande mellan olika ensamheter. Skrivandet, det norrländska och kvinnligheten blir hållplatser på färden. Tillsammans utgör de en summering av vad det kunde innebära att vara en "kvinna och författare" utan äktenskapets, borgerlighetens och storstadens beskydd, att ständigt behöva stå till svars och förväntas ha ett svar. "Till alla stackars i världen" är boken ägnad, och efter saligprisningarnas förebild anropar hon den ena efter den andra... "Stackars du friska som ingenting att säga. Stackars du som har mycket att säga; du sjuka." Ingen kan tvivla på att Elsa Forsgren själv är mer släkt med de sistnämnda stackarna...

Viddernas vargvind

Detta är emellertid långt ifrån det enda innehållet i hennes bok, där finns också det som kan misstänkas bära rot ur den lappska myllan. Viddernas vargvind, de egensinniga lämlarna, snön och stjärnorna, liksom de våldsamma solsymbolerna, är personligt upplevda element. Alltsammans omfattas i en syntetisk helhetssyn. Den experimenterande yngre svenska prosan har inte haft många inslag som vittnat om kvinnoerfarenheter, i synnerhet inte några så norrländskt karga. Där fyller Resa mellan ensamheter en lucka. Med sitt eruptiva temperament och sin redan utpräglade förmåga att förvandla vardagsorden till konst har hon lämnat ett särpräglat minnesmärke.

Vissa partier gjuter sig verkligen fast. Exempelvis berättelsen Mörker, som ger ett avsnitt söckendag och söckennatt. Novellen har senare återtryckts i norrbottensantologin Litterärt i norr (1954) och är Elsa Forsgrens enda publicerade text efter debuten. Det är en suggestiv historia, framförd med en vild furia i hetsigt tempo. Språket är koncentrerat och ekonomiskt men låter likväl ana ovanliga resurser. Den handlar om en gammal lappmarksgumma, böjd under ålder och gikt. Hon trevar sig fram utefter väggarna, som stöttas upp av omgivningens fientligheter, efter de få glädjeämnen livet ännu har att erbjuda. Orden krälar så tätt intill denna människa, fångande varje doft, varje vilsen tanke, varje trevande åtbörd, att man tycker sig nästan fysiskt uppleva gummans misär. Hennes nuna är ett stycke barock eller expressionistisk träskulptur:

”Ansiktet är längst på tvären. Väldiga kindknotor hindrar plattan att bågna in. Runt ögonen är utskjutande stövalkar, alla slag drar de åt sig som sugmunnar. Där inne i hålornas heta mörker ligger ögonen undanlagda. Svarta, vidöppna, ofantliga, fyllda av vatten och ve. Det är den enda färgen på hela människan, dessa blodiga ögon. Ett gammalt värkande ärr går snett från ena näsvingen till andra hakspetsen, det är munnen. Omkring det gula ansiktet står en vit hårgloria ut som de vilda strålarna från en tovig måne.”

Armodet porlar genom ryggraden

Först här någonstans slår det en med häpnad... Gumman famlar inte bara i mörker, hon är fullständigt blind. Läsaren är inuti, men ändå utanför, ställd inför samma beundransvärda stillhet och berättartekniska genialitet som i exempelvis Kerstin Ekmans Hunden. På samma vis rör sig handlingen framåt genom sinnes- och känsloförnimmelser, filtrerade genom en karaktär som är osinnlig och främmande. Historien ter sig som en mindre melodisk, mer krass, men ändå mycket gripande variant av den "känslorealism" Erik Lindegren pläderade för under 40-tal och tidigt 50-tal. Hela ödsligheten och hela det andliga armodet i en avlägsen landsända porlar genom ens ryggrad!

På detta vis varvas korthuggen antydningsteknik, såsom i Mörker, med våldsamma jagutbrott. Den redan citerade fanfaren Den oefterrättliga: avslutas:

”Jag vill inte födas till flicka och långsamt inse min felkönighet jag vill inte tvingas att könshata jag vill inte behöva lära min dotter: att vara människa är svårt att kvinna omöjligt jag vill inte att lesbisism och pederasm skall bli strindbergeriets facit jag vill inte att mansjorden skall hetsa sina intelligenskvinnor sapfiska i årtusen räcker det inte snart jag vill inte denna dödssorg över könets obotligt kraftslukande ensamhet jag vill inte gå under på grund av kön: jag vill inte jag vill inte jag vill inte”

Så kvävs hennes klagan, och i den avslutande prosadikten "(Annons.)" återstår bara ett uppgivenhet. Här frambesvärjer Forsgren sina poetiska storasystrar, sådana som "brutit upp" frivilligt och sådana som härdat ut, för att delge en fråga som egentligen är retorisk:

”Finns det ingen som vill dela min ensamhet?
 Virginia [Woolf] Victoria [Benedictsson] Karin [Boye]
 Eva [Neander] hjälp mina självdöda systrar för
 barmhärtighets skull rädda fräls mej undan Mej - min
 värsta fiende. Katherine [Mansfield] Emily [Dickinson]
 Edith [Södergran] ni uthärdade - värna mej [...]
 Sapfo o moder lämna mej inte lämna mej inte ensam;
 kosmos moder instinktliga insikt saliga sekund av allfattning lämna mej inte i mörker moder.
En enda gång är jag denna tidkorta livskvinna med djupblå tjärnögon framför dej, betänkt det, sedan kommer
 blott de otaliga gånger då jag är kvar endast i dessa ord på bortglömt papper [...]
 Så vandrar seklernas ättling i världen för att leva kort och dö länge. Finns det verkligen ingen - som vill dela
— min ensamhet –”

Kritikersuccé

Recensenterna såg Resa mellan ensamheter som ett tecken på att "en ny medvetenhet höll på att växa fram i den kvinnliga leden", även om en del, uteslutande manliga, kritiker reserverade sig för dess uttryck ("ibland omänskligt tillspetsad i ovilja mot det egna könets distraherande fysiologi och konsekvenser"). I särskilt god jord föll texten hos författaren Stig Carlson och litteraturhistorikern Margit Abenius som utan vidare förbehåll höjde upp Forsgren till den intressantaste prosadebutanten under 1950.

Tillropen får en onekligen att undra... Att denna kritikersuccé inte var tänkt att bli Forsgrens enda framgår av måhända av en liten opusbeteckning. "I 1948-1950"står att läsa på pärmens insida, men fler än "I" blev det aldrig. Vad hände? Genom många medier, kyrkoböcker, telefon och brev, når jag till sist Elsa, men inte i egen person. Däremot bjuds jag den information jag behöver och mer därtill. Elsa Forsgren tycks ha färdats vidare mellan ensamheter, faktiskt aktivt sökt sig till dem. Det är en resa som har gått från det litterära strålkastarljuset till fysisk och mental avskärmning. Kanske fanns inte mer att säga, eller så sades något ord för mycket?

Undansopat författarskap

89 år gammal är hon ointresserad av att diskutera sitt författarskap. Ändå är det just genom självvald isolering och en ständig tillström litteratur som hon funnit harmoni. Ett talande exempel på sådan är den katolska tidskriften Karmel som hon läst flitigt. Paralleller mellan hennes avskilda leverne och nunnelivet kan dras, varpå ett nytt slags systerskap framträder. En gemensam strävan mot ett lugnets plattform, där allt är möjligt men ingenting är nödvändigt. Rättare sagt, möjligheten att betacka sig för det man kan vilja slippa - dödssorg över könets obotligt kraftslukande ensamhet. I ett utländskt forskningsarkiv återfinns ytterligare några spillror - en 40 år gammal korrespondens mellan Elsa och författaren Kai Söderhielm. "Ge bara inte upp", ber han Elsa när hon säger sig vilja "lämna Sverige för alltid". Elsa Forsgren lyssnade bara halvhjärtat på uppmaningen och gick därefter i exil, från det kvävande litterära och publika rummet.

Att kvinnokvoten på parnassen aldrig har stått i proportion till antalet författare vet vi, liksom att man kan komma att marginaliseras helt enkelt för att man betraktas som regional eller hemlös. Likväl är det underligt hur en gränsströvande styrkemanifestation som en gång nämndes i jämnbredd med Karin Boyes kommit att undansopas så till den grad att varken Nordisk kvinnolitteraturhistoria eller Norrländsk uppslagsbok lyckats ta notis om den. Kanske är Boye i just det fallet en del av problemet, att hennes odiskutabla storhet och exempel har kommit att överskugga generationskamraten?

Kanske är det tvärtom Elsa Forsgrens närhet till alla de stora och berömda männen som haft förödande inverkan på hennes eftermäle? Eller är kanske Elsa Forsgren bara en som vill lämnas ensam?

Text: Erik Jonsson, för eProvins år 2010.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.sources

Modernisten från Vittangi skriven av Erik Jonsson, essä i eProvins, publicerad 2010.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Resa mellan ensamheter (1950)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Resa mellan ensamheter (1950)

    2 texter.

    Elva års flickskap

    Ragna Röök, Jorden, Världen det är jag och jag är elva år på det tolfte. Det är inget annat fel på mej än att jag är flicka. Flickor kan aldrig bli något och jag vill bli något det är det som är felet med mej.

    Det finns ingen plats här för flickor. De får göra de tråkigaste och sämsta arbetena, sådant som Andra inte vill. De äger inte ens sitt namn. De får låna sin ägares. De måste ha två beteckningar på sej: om de är ägda (av en man) eller inte (av en far). De civilståndsdömda att kallas kviga eller ko. Men mannens svendom frågar ingen efter.

    Det är ingen som behöver flickor här. Pojkar föraktar flickor, män föraktar kvinnor, flickor och kvinnor föraktar sej själva och varann och hatfruktar männen. Män är artiga mot kvinnor, det är föraktets tröstenapp för att hålla vid gott mod. Kamrater är man inte artig mot.

    Här finns ingen plats för flickor. Historieboken berättar om Karl XII och Napoleon men aldrig om en flicka. Pojkar kan bli hjältar. Flickor kan bara bli mammor. Jag hatar att bli mamma. Jag vill bli Verkligt Betydande, jag vill bli hjälte. – Lars & Matts & Per var ute & fiska i en liten å, Kajsa fick se på. – Kajsa får alltid se på. Kajsa behövs inte här.

    Vad hjälper mej begåvning när jag är flicka. Min kraft går till att hävda mej som kön, en hopplös sak. Pojkar är Betydande utan begåvning.

    Jag är elva år. Snart tolv. Jag har genomskådat att här inte finns förlåtelse för flickor. – Flickorna är anställda i världen utav männen. Jag ville bli Någon Annan. Det var ett stort misstag av mej att bli flicka och inte går det att ändra genom operation, jag har frågat en läkare.

    Jag har länge haft en förskärare som hemlig älskare. Akta er när ni drar ut den för den är nyslipad.

    Elva års oavbrutet flickskap var alldeles nog.

    Sökte döden på grund av fel kön i världen.

    — Min lilla kisse ska ni vara snälla mot.

    ......

    Den oefterrättliga:

    jag vill inte jag vill inte jag vill inte: jag vill inte ha denna underlivskonstruktion som hindrar hjärnans utveckling och krokbenar den raka tanken jag vill inte bli uppskattad av Herr Denochden Kvinnouppskattare utan vara jag vill inte vara plogfåran som besås av Suverän Besittare jag vill inte vara gift med en diskbänk och en barnsäng jag vill inte heta fru för en mans skull jag vill inte klumpbenämnas som familjedel under ett mannanamn utan äga mitt eget jag jag vill inte kallas kvinnobarn (barn på grund av kvinna) barnlilla lillabarn jasefruntimmer annat än på skämt jag vill inte tillfredsställa den manliga överlägeshysterin i tal och säng jag vill inte kallas intelligent för att vara kvinna jag vill inte att mina (och alla människors) positiva egenskaper konsekvent skall benämnas manliga och de negativa ännu konsekventare kvinnliga jag vill inte att sinsemellan filosoferande män ofelbart övergår till flört när jag kommer i närheten (för guds skull ser ni inte att jag är människa) jag vill inte behöva störta längs gatorna för att inte bli tagen som självutbjuderska jag vill gå lugnt som männen (med sin gatägarmin) jag vill inte när aftonvädret är gott även för en kvinna ideligen skymfas på det stinkigaste av främmande penisägare (fröken knulla är skönt jag är kåt är inte fröken) jag vill inte till slut önska att med egna händer och en sax beröva dem upphovet till deras säkerhet och råhet jag vill inte behöva råka i detta kallhatande raseri som plötsligt slungar en näve i ansiktet på en av dessa stackare […]

  2. Endast Textprov: Resa mellan ensamheter. Den oefterrättliga (1950)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Resa mellan ensamheter.

    Den oefterrättliga:

    jag vill inte jag vill inte jag vill inte: jag vill inte ha denna underlivskonstruktion som hindrar hjärnans utveckling och krokbenar den raka tanken jag vill inte bli uppskattad av Herr Denochden Kvinnouppskattare utan vara jag vill inte vara plogfåran som besås av Suverän Besittare jag vill inte vara gift med en diskbänk och en barnsäng jag vill inte heta fru för en mans skull jag vill inte klumpbenämnas som familjedel under ett mannanamn utan äga mitt eget jag jag vill inte kallas kvinnobarn (barn på grund av kvinna) barnlilla lillabarn jasefruntimmer annat än på skämt jag vill inte tillfredsställa den manliga överlägeshysterin i tal och säng jag vill inte kallas intelligent för att vara kvinna jag vill inte att mina (och alla människors) positiva egenskaper konsekvent skall benämnas manliga och de negativa ännu konsekventare kvinnliga jag vill inte att sinsemellan filosoferande män ofelbart övergår till flört när jag kommer i närheten (för guds skull ser ni inte att jag är människa) jag vill inte behöva störta längs gatorna för att inte bli tagen som självutbjuderska jag vill gå lugnt som männen (med sin gatägarmin) jag vill inte när aftonvädret är gott även för en kvinna ideligen skymfas på det stinkigaste av främmande penisägare (fröken knulla är skönt jag är kåt är inte fröken) jag vill inte till slut önska att med egna händer och en sax beröva dem upphovet till deras säkerhet och råhet jag vill inte behöva råka i detta kallhatande raseri som plötsligt slungar en näve i ansiktet på en av dessa stackare […]

  3. Endast Textprov: Resa mellan ensamheter. Stackars... (1950)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Resa mellan ensamheter.

    [Stackars…]

    Stackars du förståndiga mänsklighet när den stora Sagan slår ner i byn och ingen är beredd och inget larm är tutat. Snabbt skall du då förlora ditt förstånd.

    Stackars du istergravide späckdirektör du vet mycket om inkomst och uppkomst föga om utkomst och nedkomst.

    Stackars du älskare av pilsner och tobakspladder intill stängningsdags under näsans vemodiga rosen potatis: diodals tricka gobba igged dutta gobba bara bissa.

    Stackars du marterade julgran dödsblommande röda kärlekskottar ensam och meningslöst mördad i fängelsehetta.

    Stackars du träd som faller för yxa det är sannerligen inte ditt livs mening som därmed fullbordas.
    […]
    Stackars du lilla kutande sekt i guds barskåp troende att gud gillar de enfaldige. Sannerligen: de ointelligenta har han i en flaska med dödskalle på. Du skall aldrig med i hans gudomliga cocktailblandare.

    Stackars du gud vars stora trotjänarstab består av de dumme på jorden du gud vars olyckliga kärlek ständigt smeker de varmt vise de som bland annat också är barn på grund av sitt glittrande förstånd.
    […]
    Stackars du som tror dej vara en Snäll Människa bara för att du saknar temperament.

    Stackars du vars hårdhet kommer av ondska och ej av förtvivlan.

    Stackars du nyss navelklippta ditt liv har redan börjat flyta bort.

    Stackars du barnlösa ensling som har en mångårig torkad apelsin sparad som byråprydnad och inte märker att den är en bild av dej själv.

    Stackars du som är så Praktisk att du saknar handlag med ditt enda Liv.
    […]