Nedanstående text om Elsa Forsgren, Modernisten från Vittangi, är del av Erik Jonssons essä i eProvins, publicerad 2010.
[…]
Som med en andfådd, likväl rungande, suck över femtiotalet manifesterar Elsa Forsgren olika sidor av sitt väsen. Hopen av ibland vassa, ibland vaga, men sällan likgiltiga aforismer och betraktelser flankeras av ett par novellistiska försök.* Resa mellan* ensamheter kan ses som en första inventering av resurser och krafttillgångar - en uppvisning av olika stilar, på sitt sätt en förövning, en brokig begynnelse som håller på att ta form.
Litterära experiment intresserar författaren mycket. Särskilda teman är viktigare än andra, snarare krav än pretentioner. En av dessa genomgående programpunkter är just ett Nog! Sedan att kvinnan ska bli ansedd i första hand som människa och därefter (om så behövs) såsom kvinna. Elsa Forsgren vill inte veta av någon sentimentalt överseende ton mot det kvinnliga könet. För sig och sina medsystrar fordrar hon upprättelse på alla plan. Denna kvinnliga emancipationssträvan har ingenting av komik över sig, det är absolut inte fråga om Ellen Keyska efterklanger; Elsa Forsgrens patos ligger på ett helt annat plan. Utgivningsåret följer precis på Simone de Beauvoirs Det andra könet och en ny medvetenhet ligger förvisso i sin linda. Ändå skulle det dröja tills man möttes av liknade ordflöden:
”jag vill inte jag vill inte jag vill inte: jag vill inte ha denna underlivskonstruktion som hindrar hjärnans utveckling och krokbenar den raka tanken jag vill inte bli uppskattad av Herr Denochden Kvinnouppskattare utan vara jag vill inte vara plogfåran som besås av Suverän Besittare jag vill inte vara gift med en diskbänk och en barnsäng jag vill inte heta fru för en mans skull jag vill inte klumpbenämnas som familjedel under ett mannanamn utan äga mitt eget jag vill inte kallas kvinnobarn (barn på grund av kvinna) barnlilla lillabarn jasefruntimmer annat än på skämt jag vill inte tillfredsställa den manliga överlägshysterin i tal och säng...”
Utlämnad som begåvad och fri kvinna
Att kunna skriva såsom man skriker är inget man lär sig i skrivarskolorna, det är en kunskap som förvärvas genom erfarenheter. Med detta att vara en begåvad, fri kvinna från Vittangi tillkommer att stå fullständigt utlämnad, ständigt sökande, att vara en resande mellan olika ensamheter. Skrivandet, det norrländska och kvinnligheten blir hållplatser på färden. Tillsammans utgör de en summering av vad det kunde innebära att vara en "kvinna och författare" utan äktenskapets, borgerlighetens och storstadens beskydd, att ständigt behöva stå till svars och förväntas ha ett svar. "Till alla stackars i världen" är boken ägnad, och efter saligprisningarnas förebild anropar hon den ena efter den andra... "Stackars du friska som ingenting att säga. Stackars du som har mycket att säga; du sjuka." Ingen kan tvivla på att Elsa Forsgren själv är mer släkt med de sistnämnda stackarna...
Viddernas vargvind
Detta är emellertid långt ifrån det enda innehållet i hennes bok, där finns också det som kan misstänkas bära rot ur den lappska myllan. Viddernas vargvind, de egensinniga lämlarna, snön och stjärnorna, liksom de våldsamma solsymbolerna, är personligt upplevda element. Alltsammans omfattas i en syntetisk helhetssyn. Den experimenterande yngre svenska prosan har inte haft många inslag som vittnat om kvinnoerfarenheter, i synnerhet inte några så norrländskt karga. Där fyller Resa mellan ensamheter en lucka. Med sitt eruptiva temperament och sin redan utpräglade förmåga att förvandla vardagsorden till konst har hon lämnat ett särpräglat minnesmärke.
Vissa partier gjuter sig verkligen fast. Exempelvis berättelsen Mörker, som ger ett avsnitt söckendag och söckennatt. Novellen har senare återtryckts i norrbottensantologin Litterärt i norr (1954) och är Elsa Forsgrens enda publicerade text efter debuten. Det är en suggestiv historia, framförd med en vild furia i hetsigt tempo. Språket är koncentrerat och ekonomiskt men låter likväl ana ovanliga resurser. Den handlar om en gammal lappmarksgumma, böjd under ålder och gikt. Hon trevar sig fram utefter väggarna, som stöttas upp av omgivningens fientligheter, efter de få glädjeämnen livet ännu har att erbjuda. Orden krälar så tätt intill denna människa, fångande varje doft, varje vilsen tanke, varje trevande åtbörd, att man tycker sig nästan fysiskt uppleva gummans misär. Hennes nuna är ett stycke barock eller expressionistisk träskulptur:
”Ansiktet är längst på tvären. Väldiga kindknotor hindrar plattan att bågna in. Runt ögonen är utskjutande stövalkar, alla slag drar de åt sig som sugmunnar. Där inne i hålornas heta mörker ligger ögonen undanlagda. Svarta, vidöppna, ofantliga, fyllda av vatten och ve. Det är den enda färgen på hela människan, dessa blodiga ögon. Ett gammalt värkande ärr går snett från ena näsvingen till andra hakspetsen, det är munnen. Omkring det gula ansiktet står en vit hårgloria ut som de vilda strålarna från en tovig måne.”
Armodet porlar genom ryggraden
Först här någonstans slår det en med häpnad... Gumman famlar inte bara i mörker, hon är fullständigt blind. Läsaren är inuti, men ändå utanför, ställd inför samma beundransvärda stillhet och berättartekniska genialitet som i exempelvis Kerstin Ekmans Hunden. På samma vis rör sig handlingen framåt genom sinnes- och känsloförnimmelser, filtrerade genom en karaktär som är osinnlig och främmande. Historien ter sig som en mindre melodisk, mer krass, men ändå mycket gripande variant av den "känslorealism" Erik Lindegren pläderade för under 40-tal och tidigt 50-tal. Hela ödsligheten och hela det andliga armodet i en avlägsen landsända porlar genom ens ryggrad!
På detta vis varvas korthuggen antydningsteknik, såsom i Mörker, med våldsamma jagutbrott. Den redan citerade fanfaren Den oefterrättliga: avslutas:
”Jag vill inte födas till flicka och långsamt inse min felkönighet jag vill inte tvingas att könshata jag vill inte behöva lära min dotter: att vara människa är svårt att kvinna omöjligt jag vill inte att lesbisism och pederasm skall bli strindbergeriets facit jag vill inte att mansjorden skall hetsa sina intelligenskvinnor sapfiska i årtusen räcker det inte snart jag vill inte denna dödssorg över könets obotligt kraftslukande ensamhet jag vill inte gå under på grund av kön: jag vill inte jag vill inte jag vill inte”
Så kvävs hennes klagan, och i den avslutande prosadikten "(Annons.)" återstår bara ett uppgivenhet. Här frambesvärjer Forsgren sina poetiska storasystrar, sådana som "brutit upp" frivilligt och sådana som härdat ut, för att delge en fråga som egentligen är retorisk:
”Finns det ingen som vill dela min ensamhet?
Virginia [Woolf] Victoria [Benedictsson] Karin [Boye]
Eva [Neander] hjälp mina självdöda systrar för
barmhärtighets skull rädda fräls mej undan Mej - min
värsta fiende. Katherine [Mansfield] Emily [Dickinson]
Edith [Södergran] ni uthärdade - värna mej [...]
Sapfo o moder lämna mej inte lämna mej inte ensam;
kosmos moder instinktliga insikt saliga sekund av allfattning lämna mej inte i mörker moder.
En enda gång är jag denna tidkorta livskvinna med djupblå tjärnögon framför dej, betänkt det, sedan kommer
blott de otaliga gånger då jag är kvar endast i dessa ord på bortglömt papper [...]
Så vandrar seklernas ättling i världen för att leva kort och dö länge. Finns det verkligen ingen - som vill dela
— min ensamhet –”
Kritikersuccé
Recensenterna såg Resa mellan ensamheter som ett tecken på att "en ny medvetenhet höll på att växa fram i den kvinnliga leden", även om en del, uteslutande manliga, kritiker reserverade sig för dess uttryck ("ibland omänskligt tillspetsad i ovilja mot det egna könets distraherande fysiologi och konsekvenser"). I särskilt god jord föll texten hos författaren Stig Carlson och litteraturhistorikern Margit Abenius som utan vidare förbehåll höjde upp Forsgren till den intressantaste prosadebutanten under 1950.
Tillropen får en onekligen att undra... Att denna kritikersuccé inte var tänkt att bli Forsgrens enda framgår av måhända av en liten opusbeteckning. "I 1948-1950"står att läsa på pärmens insida, men fler än "I" blev det aldrig. Vad hände? Genom många medier, kyrkoböcker, telefon och brev, når jag till sist Elsa, men inte i egen person. Däremot bjuds jag den information jag behöver och mer därtill. Elsa Forsgren tycks ha färdats vidare mellan ensamheter, faktiskt aktivt sökt sig till dem. Det är en resa som har gått från det litterära strålkastarljuset till fysisk och mental avskärmning. Kanske fanns inte mer att säga, eller så sades något ord för mycket?
Undansopat författarskap
89 år gammal är hon ointresserad av att diskutera sitt författarskap. Ändå är det just genom självvald isolering och en ständig tillström litteratur som hon funnit harmoni. Ett talande exempel på sådan är den katolska tidskriften Karmel som hon läst flitigt. Paralleller mellan hennes avskilda leverne och nunnelivet kan dras, varpå ett nytt slags systerskap framträder. En gemensam strävan mot ett lugnets plattform, där allt är möjligt men ingenting är nödvändigt. Rättare sagt, möjligheten att betacka sig för det man kan vilja slippa - dödssorg över könets obotligt kraftslukande ensamhet. I ett utländskt forskningsarkiv återfinns ytterligare några spillror - en 40 år gammal korrespondens mellan Elsa och författaren Kai Söderhielm. "Ge bara inte upp", ber han Elsa när hon säger sig vilja "lämna Sverige för alltid". Elsa Forsgren lyssnade bara halvhjärtat på uppmaningen och gick därefter i exil, från det kvävande litterära och publika rummet.
Att kvinnokvoten på parnassen aldrig har stått i proportion till antalet författare vet vi, liksom att man kan komma att marginaliseras helt enkelt för att man betraktas som regional eller hemlös. Likväl är det underligt hur en gränsströvande styrkemanifestation som en gång nämndes i jämnbredd med Karin Boyes kommit att undansopas så till den grad att varken Nordisk kvinnolitteraturhistoria eller Norrländsk uppslagsbok lyckats ta notis om den. Kanske är Boye i just det fallet en del av problemet, att hennes odiskutabla storhet och exempel har kommit att överskugga generationskamraten?
Kanske är det tvärtom Elsa Forsgrens närhet till alla de stora och berömda männen som haft förödande inverkan på hennes eftermäle? Eller är kanske Elsa Forsgren bara en som vill lämnas ensam?
Text: Erik Jonsson, för eProvins år 2010.
