Tillbaka till Norrbottensförfattare
© Norrländska Socialdemokraten. Fotograf okänd.
Geografisk anknytning
  1. Lannavaara
  2. Kiruna
  3. Lainiovuoma
  4. Övre Soppero
  5. Sápmi

Per Idivuoma

1914 1985

Då jag var tonåring var det omöjligt att ens tänka sig att få sin bärgning av någonting annat än av sitt fädersärvda yrke.

© Norrländska Socialdemokraten. Fotograf okänd.

Egen presentation

Ur Minnesbilder (1990)

Min barndom och skolgång

Jag föddes en vinterdag år 1914 i ett bondpörte i byn Övre-Soppero. Vi var en syskonskara på sju. Jag fick en kristen uppfostran och detta har satt prägel på mitt liv. Redan från tidiga barnsben fick jag en stark och fast livsåskådningsgrund, ett arv av min kristna uppfostran.

Den första kontakten med skolan fick jag våren 1922 i vårbeteslandet. Min första lärarinna var Margareta Svonni. Jag varvade skolgången med att valla renar vissa dygn. Skolan följde med oss under vår- och höstflyttningarna, till sommarlandet och tillbaka till höstlandet. Flyttningen skedde med klövjerajder.

Jag började vinterkursen i Lannavaara nomadskola år 1923. Den nya nomadskolereformen hade nyligen trätt i kraft med skolkåtor som bostad för eleverna. Dessa skolkåtor var ett monument på, hur man från samhällets sida såg på samebarnens undervisning. Den allmänna uppfattningen tycktes vara att man endast med en minimal undervisning kan bibehålla en levande samisk befolkningsgrupp med dess egenart och dess säregna kulturmönster. Rennäringen var så fysiskt pressande att samebarnen ej skulle få smak av bättre levnadsbetingelser. Tillåt man det, då skulle barnen lockas bort från denna näring.

Skolkåtorna var ett mellanting mellan ett vanligt bostadshus och en lappkåta. Uppvärmningen skedde med en vanlig vedspis och två gammaldags öppenspisar, dáhkki. På kvällarna var spisarna kokheta och under natten sjönk inomhustemperaturen under nollstrecket. Golvet var risat på bägge sidor om murstocken, som låg i mitten. Sängkläderna var typiskt samiska, renhudar och norska yllefiltar, s.k. ranor. Barnen sov i rad på bägge sidor om murstocken. Som föreståndarinnor under min skoltid tjänstgjorde äldre fruar i samebyarna, främst sådana som ägde ett mindre antal renar. Det att föreståndarinnan kände barnen sen förut hade vissa nackdelar därför att samtliga barns släkttavlor var alltför kända för henne. Många utav barnen fick lida av det då rådande synsättet, som var lika bland samer som hos den bofasta befolkningen, det att människorna värderades efter sina tillgångar.

[…]

Hela min skolgång varade från år 1923 till 1926. På dessa fyra terminer hade jag att gå igenom hela undervisningsplanen. Detta ger en bild av den bakgrund och den undervisning som blev vår lott.

[…]

Nu i mogen ålder och efter lång tids livserfarenhet ser jag klart hur storsamhället då menade att samerna skulle bli. De har i stort sett lyckats med att få de renskötande samerna till passiva åskådare av sin vardag och sina barns framtid. I samhällsplaneringen har det tydligt framgått att om man administrativt skall lyckas styra en folkgrupp, måste denna folkgrupp invaggas till passivitet. Tendenser till samhällskritisk granskning måste undertryckas i denna grupp och dolda begåvningsresurser måste underkuvas med mindervärdig skolunderbyggnad.

[…]

Efter att jag slutade skolan våren 1926 ägnade jag mig helt åt mitt intresse, nämligen renskötseln. Jag började arbeta i renskogen redan vid nio års ålder och vid elva års ålder vallade jag ensam renhjorden på vårarna i 24 timmars pass vart tredje dygn, i all slags väder.

Då jag var tonåring var det omöjligt att ens tänka sig att få sin bärgning av någonting annat än av sitt fädersärvda yrke. […]

År 1931 kom jag till konfirmationsläsningen.

[…] Min konfirmationslärare ville få mig att lämna min näring och börja studera. Jag visste med bestämdhet att mina föräldrar aldrig skulle ge sitt samtycke till detta och även för mig var det så motbjudande, att jag aldrig hade en tanke ditåt. Varken guld eller gröna skogar skulle locka mig att göra mot min egen och mina föräldrars vilja. När jag summerar mitt liv, där jag verkat aktivt i över femtio år, så blir ändå slutsatsen hur konstigt det än låter, att jag valde rätt den gången. Om jag ser tillbaka på min aktiva tid som renskötare, så måste jag ärligt erkänna att jag lyckats med mitt arbete. Visserligen var det fysiskt arbetssamt, men vad betydde det när man var fri som individ att bestämma själv sin arbetstakt. Detta har givit mig tillfredsställelse och arbetsglädje. Visserligen har jag förlorat hälsan, som jag aldrig får tillbaka, men min sjukdom är inte värre än att jag nästan kan leva ett normalt liv på ålderns dagar.

Om författaren

Per Idivuoma föddes 1914 i Övre Soppero, som är beläget 10 mil söder om Treriksröset, i nuvarande Kiruna kommun. Han och hans sex syskon fick en kristen uppfostran; ”detta har satt prägel på mitt liv”, berättar han i Minnesbilder (1990). Per Idivuoma gick fyra terminer i Lannavaara nomadskola under åren 1923-1926. Vid konfirmationsläsningen 1931 ville hans lärare att han skulle lämna rennäringen och börja studera, men för Per var detta aldrig något alternativ, det var renskötsel han ville ägna sig åt.

Och han började arbeta som renskötare redan vid 9 års ålder och bodde de första 40 åren av sitt liv huvudsakligen i tältkåta. Familjen skaffade sin första fasta bostad år 1949, men den användes bara några månader om året.

Politiskt aktiv

Per Idivuoma var bosatt i Lannavaara (15 km från Övre Soppero). Han var ordningsman i Lainiovuoma sameby under åren 1953–1973 och under samma tidsperiod även styrelseledamot i Svenska Samernas Riksförbund (SSR) och dess vice ordförande i 10 år. Han var ledamot i svensk-norska renbeteskommissionen 1964-68 och ordförande i Stiftelsen Råstojaure som förvaltar och driver en fiskecamp vid den kända rödingsjön.

Per Idivuoma jobbade politiskt även på det kommunala planet. Under sex år på 1950-talet ingick han i kommunfullmäktige i Karesuando som representant för Samernas väl.

Under tre decennier var Per Idivuoma en av de ledande samepolitikerna i Sverige och under hans ledning förverkligades tanken på ett samernas hus i Kiruna, invigt 1973. Minnen från sin politiska karriär har Per Idivuoma återgett i den postumt utgivna Minnesbilder, en bok som han arbetade med under åren 1978-1983.

Per Idivuomas modersmål var nordsamiska, hans andra språk finska och först som tredje språk kom svenska, det språk han skrev på. Om sitt förhållande till det svenska språket har han skrivit i ett brev som Bo Lundmark citerar i förordet till Sunnanvind::
”Jag brukar säga att jag inte skäms på något sätt för de att jag ej behärskar språkets uppbyggnad. Jag skriver ganska mycke till tidningar. Jag helt avsiktligt demonstrerar i de tysta mot storsamhället. Jag och många andra i min generation hade säkert haft begåvningsresurser. Men dåvarande samhälle med sin syn på samerna utestängde oss från allmän utbildning. Vi fick inte samma möjligheter som övriga svenska medborgare. Jag är helt enkelt en produkt av dåvarande samhällspolitiken. Lapp skall vara lapp och arbeta i sitt yrke på de sättet tjänar han bäst Gud och samhället.”

Per Idivuoma avled år 1985.

Om författarskapet

Ur Lars Thomasson: Med samernas egna röster… Ingår i: Svenska Turistföreningen 100 år. Årsskrift 1986, s. 271-289. Textutdraget publiceras med tillstånd av Lars Thomasson och STF.

” […] Om förfluten tid skrev också Per Idivuoma i sina romaner Rövarvind (1973) och Sunnanvind (1978), den förstnämnda också översatt till samiska, Rievvarbiegga (1980). Rövarvind handlar om livet kring ett par, tre samefamiljer i en avlägsen och isolerad bygd för ett halvsekel sedan, där arbetet med renarna och kampen för tillvaron upptar all tid och en årsring omärkligt läggs till en annan. Men under den till synes lugna ytan finns allt det andra också med, det som hör varje samhälle till hur litet det än är, att Nila för litet eller intet måste finna sig i många dagsverken bara för att hans ”renmakt” föröddes en ovädersnatt på fjället eller att handlanden i byn genom sin position kunde ekonomiskt utnyttja de okunniga samerna.

Där finns brytningen mellan två kulturer i Lailas kamp för utbildning och där finns lapptillsynsmannen som i missriktad nit inskrider mot Nila, när denne under vistelsen i Norge råkar sätta sin kåta något hundratal meter fel enligt renbeteskonventionens alla regler. Det tog Nila en hel arbetsvecka att flytta kåtan och han förlorade nog flera kaggar fisk på det som han annars skulle hunnit med att ta. Det gick nog att komma över. Men det konstiga var, tyckte Nila, ”att ingen tog hans parti mot lapptillsynsmannen”.

Sunnanvind handlar till stor del just om hur ”frigörelsen” från det gamla lappfogdeväldet växte fram, och här tar man inte miste på författarens indignation. Boken tar också upp förhållandena under andra världskriget. Samerna i Lainiovuoma (författarens sameby) hade sommarbetesland för renarna i Norge, och märkligt nog medförde den tyska ockupationen, att man från myndigheternas sida inte kunde hålla lika hårt på konventionsbestämmelserna, något som av samerna i Sunnanvind uppfattades som en lättnad i mer än ett avseende.

Per Idivuoma har skrivit på svenska, fastän svenskan egentligen först är hans tredje språk efter samiska och finska. Språket i romanerna är därför långt ifrån fulländat. Men Idivuoma tillhör den generation samer som inte fick någon undervisning i skolan i sitt modersmål, och som därför inte kan skriva samiska. Det var det pris han fick betala för en dåtida trångsynt skol- och kulturpolitik gentemot samerna. […]”

Per Idivuoma var en flitig medarbetare i tidskriften Samefolket och på länstidningarnas insändarsidor.

Kuriosa

I början av 1960-talet anordnade Expressen, Bonniers förlag och Svenska Samernas Riksförbund en litteraturpristävling om samernas förhållanden i modern tid, om deras ställning i det svenska samhället.

Inget av bidragen blev dock vare sig prisbelönt eller publicerat. Inget ansågs ha de rätta litterära kvaliteterna. Per Idivuoma var en av dem som sände in ett manus; det var i stort sett samma manus som några år senare blev romanen Rövarvind. Däremellan hade alltså kulturklimatet förändrats, Andreas Labba och Sara Ranta-Rönnlund hade framträtt som författare ”ur folkdjupet” och Maja Ekelöfs Rappport från en skurhink hade gjort stor succé.

Låna och läs

  1. Minnesbilder (1990)

    Språk Svenska
    Förlag Svenska samernas riksförb. (SSR)
    Serie Sápmi
    Delnummer 7
    ISBN
    1. 9188204006
  2. Rievvarbiegga (1980)

    Språk Nordsamiska
    Förlag Jårʹgalædʹdji
    ISBN
    1. 8272740125
  3. Rosvotuuli (1979)

    Undertitel romaani
    Språk Finska
    Förlag Pohjoinen
    ISBN
    1. 9519099999
  4. Sunnanvind (1978)

    Undertitel [roman]
    Språk Svenska
    Förlag Tiden
    ISBN
    1. 9155022448

    Provläs

    Ur Sunnanvind (1978)

    Morgonen därpå började den långa vandringen till fots, åtta mil till närmaste kommunikationer. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. Isarna hade lagt sig men de var så svaga att det inte gick att komma över större älvar på isen. Framför låg en stor älv som var ganska vattenrik. Vadställena hade nästan bottenfrusit vilket betyder att vattnet är som en issörja och mycket stritt. Alla dessa svårigheter efter vägen skulle övervinnas. Dessutom måste man övernatta under bar himmel i de kyliga höstnätterna. Men sådana svårigheter hade övervunnits tidigare, så det bekymrade inte Nicke. Det var helt andra bekymmer som tryckte honom. Hur skulle han nu klara detta sitt första förtroendeuppdrag. Han var ovan att uppträda offentligt inför främmande människor och särskilt på svenska språket. Visserligen kunde han på sitt sätt vardagsspråket, men det är någonting helt annat än det invecklade språk som man använder i tidningar och vid konferenser. Men hade han nu givit fan fingret, så fick han nog ge resten också.

  5. Dråparen. Novell (1976)

    Förlag Samefolket
    Kommentar Publicerad i tidskriften Samefolket 1976, nr 10, s.275-276, 298. Kontakta ditt bibliotek för att låna.
  6. Rövarvind [Roman] (1973)

    Förlag Bonnier
    ISBN
    1. 9100384143

    Provläs

    Ur Rövarvind (1973)

    Det var en kall vintermorgon, närmare fyrtio grader gissade mor Anna. Hon frös så hon skakade när hon steg upp för att göra eld. Visst hade hon gjort färdigt kvällen före och torkat riset från isen som hängde i träden sedan i november. Då var det en mild period i många veckor. Träden låg nu till marken av isens tyngd, den hängde som silversmycken. Det var mycket bekymmer för att få eld och extra arbete.

    Renbetet var dåligt, med isskorpa på marken. Det var en hård vinter som väntade, dessutom var det vargar, åtta stycken hade Anna hört, som förra natten hade angripit en annan sitas renhjord och dödat tjugo renar, fast det var bevakning dygnet runt. Att flytta till skogslandet, det hade man inga förutsättningar för. Betet där var ännu sämre, helt skare hade renuppköparen och handelsmannen från Ilmyren sagt, men likaväl hade lappväsendets tjänstemän kommit med ett föreläggande att flytta till skogslandet före ett visst datum.

    Med dessa är saker som inte angår mig, tänkte Anna, för vi har så få renar att det spelar inte så stor roll hur betet är, men kanske ändå, när Sigurt nu har blivit så stor att han duger till dräng. Farbror Jompa har lovat ge Sigurt en renkalv om våren om han sköter sig bra, hoppas han gör det, det betyder en mun mindre i familjen.