Tillbaka till Norrbottensförfattare
Geografisk anknytning
  1. Pajala
  2. Tornedalen
  3. Boden

Bengt Kostenius

1945 Saitanniemi, Kardis

"Det är nästan omöjligt att reda ut vilket som är det ´rätta spåret´ i Bengt Kostenius filosoferande prosa. Kanske är det heller inte meningen. På det sättet kan man bilda sig en egen uppfattning om vad existens egentligen är.” (Ida Folkesson)

Egen presentation

Jag är född 1945 hemma i kammaren i Saitanniemi, Kardis, Pajala kommun, det var på den tiden då barnmorskan fortfarande kom hem till barnaföderskan. Redan nästa unge i barnaskaran, min broder Gösta, förlöstes på Pajala sjukhus. Språket hemma var meänkieli även om mamma försökte lära svenska åt oss barn. När jag började skolan förstod jag det mesta av det som fröken sade, men från min sida var de första åren stumma. Jag svarade med så få ord som möjligt på de frågor som hon ställde. På rasterna däremot var det full svada och på meänkieli förstås. Det var förbjudet att prata finska, som det kallades, men det struntade vi i, även om vi då och då fick sitta i arresten för det. Att meänkieli betraktades som en undermålig dialekt av finska i lärarnas och ”de höga herrarnas” ögon eller snarare öron färgade även mig så mycket att jag inte lärde mina barn meänkieli. Det dör ändå ut snart och vi ska väl ändå prata svenska då vi bor i Sverige, fick man höra ganska allmänt. Med ett liknande resonemang skulle vi idag kunna säga att vi ska sluta lära barnen att prata svenska och gå in för engelska istället. Vi bor ju i Europa. Intresset för meänkieli har jag alltid burit med mig och även försökt skriva på språket, i början med svensk stavning. Det insåg jag direkt att det var omöjligt. Även om stavningen är lik finskans har meänkieli numera ett alldeles eget stavningssätt som passar till språket.

Bengt Kostenius, februari 2011

Om författaren

Bengt Kostenius är född och uppvuxen i Kardis, Pajala, men numera bosatt i Sävast, Boden. Han tog realexamen i Pajala 1963, ingenjörsexamen med byggnadsteknisk inriktning i Kiruna 1967 och läste matematik och fysik på Stockholms Universitet 1972-73. Han har arbetat som gruvmätare, arbetsledare på byggen, energisparrådgivare, lärare på byggnadsteknisk inriktning på gymnasiet och på Lernia, och framförallt som armerare på olika byggföretag. Han är gift sedan 1967 med Hjördis, har två döttrar och sju barnbarn. På sin fritid skriver han böcker och teatermanus, mest på meänkieli, men även en roman på svenska har lämnat hans dator.

Bengt Kostenius tilldelades Bengt Pohjanens minoritetspris 2007 "För en romankonst som bidragit till utvecklingen av meänkieli till skriftspråk, för en berättarkonst som likt en rokkafågel lyfter stora ämnen och för en äkta tornedalsk berättarglädje." Motiveringen lyder på meänkieli: ”Romanikonstista, joka oon vaikittannu meänkielen kehityksheen omaksi kieleksi, kertomakonstista, joka aivanko rokkalintu nostaa suuria asioita ja oikeasta tornionlaakson selittämäilosta.”

Om författarskapet

Bengt Kostenius berättar: ”I början på 80-talet fick jag för mig att jag skulle skriva om en ylijopattu Aysyyria (en Ayrshir-ko som smugglades över älven), och samtidigt minnas min barndom, på det språk som jag hade upplevt det på. Genast stötte jag på problem. Språket vi talade då, och fortfarande talar, hade jag aldrig sett i nedskriven form. Någon grammatikbok fanns inte till hands då för tiden att söka ledning i. Helt handfallen behövde jag ändå inte vara. Med inspiration från finskan beslöt jag att skriva enligt principen: Varje ljud får en och endast en bokstav. Låter ljudet långt dubbeltecknas bokstaven. Däremot, i motsats till finskan, tyckte jag att vi inte behövde b, c, d, g, q, ü, w, x, z eller å, eftersom vi redan använde p, s, t, k, k igen, y, v, äks, s igen och o till motsvarande ljud. Det klassiska exemplet är Boden och Pajala, där B och P i dessa orter uttalas likadant av oss som behärskar meänkieli. Vi pratar om Puutin pee och Pajalan pee. (På svenska låter det nästan som Bodens be och Bajalas be.) Jag ville i möjligaste mån skriva så ljudhärmande som möjligt. Det betyder också att när man hör ett ord ska man inte behöva undra om man ska använda b eller p, d eller t och så vidare. Senare när Bengt Pohjanen och Matti Kenttä gav ut sin Meänkielen kramatiikki såg jag att den principen hade ett namn. Meänkieli är fonematiskt.

Skriva på meänkieli

När man skriver meänkieli fonematiskt betyder det inte att man inte råkar på svårigheter. Vissa ljud är halvlånga, på gränsen till långa. I ordet puu (träd) är det inga tveksamheter, men i hopussa (ha bråttom) låter u nästan som i puussa (i trädet). Följaktligen skrev jag hopuussa i mitt manus. Samma princip använde jag i ord med liknade halvlånga ljud. Resultatet blev många onödigt långa ord. Matti Kenttä lärde mig senare höra skillnaden. Även om jag fortfarande förmodligen gör fel ibland, så skriver jag för det mesta till exempel alamaa (lågland) i stället för alaamaa.

Problemet var låneorden från svenskan. Hur skulle man stava dem? Skulle jag skriva sommarstuga eller sommarstyyka? Naturligtvis det senare. Jag hade ju redan bestämt att g inte skulle användas i meänkieli och att det svenska långa u-ljudet skulle betecknas med två y, det vill säga yy. Jag var ju van att se sommarstuga skrivas på det svenska sättet, men beslöt att det bara var lathet på kort sikt att inte använda de stavningsregler jag just kommit på. På lång sikt skulle jag annars behöva vara väldigt flitig, eftersom jag skulle bli tvungen att komma ihåg vilka ord som stavades med svenska stavningsregler och vilka inte.”

Debut

Resultatet blev Bengt Kostenius debutbok, Aysyyrialehmän päivä [Ayrshirkossans dag], 1986. Det är en berättelse om en dag i en välmjölkande aysyyria-kos liv. Det är en varm och vacker sommardag i Tornedalen som ingen kommer att glömma. Kon smugglas med båt över älven till byn och trots olika säkerhetsåtgärder upptäcker tullaren Silversträng i sin kikare att något är på gång ute på älven. Han gör eftersökningar, men byborna lyckas gömma kon i en humoristisk kurragömmalek. Läsaren får ta del av den händelserika dagen genom den oskuldsfulla 5-årige Pärttilis ögon

Bengts andra bok på meänkieli kom 1997: Hurstipiili tullee Det är en kärlekshistoria med övernaturliga inslag mellan två väldigt speciella människor, Peeta och Hursti-Hyyku. Hyyku har en benägenhet att alltid rimma och Peeta väntar barn som inte finns. En humoristisk berättelse om vad språksvårigheter kan medföra, ursprungligen skriven som en pjäs, som uppfördes av Tornedalsteatern i Pajala 1996.

Kuolema karhuunpesässä! Kertomus Meänmaasta [Döden i björnidet! En berättelse från Meänmaa] utkom 2008. Romanen handlar om Pärttili, som strax efter att hustrun lämnat honom och tagit barnen med sig, kryper in i ett övergivet björnide där någon väntar på honom. I idet hamnar han i ett dvallikt tillstånd under en längre tid och gör sin livsresa. Hans tillvaro fylls av detaljerade drömmar och mardrömmar från barndomen. Mellan dröm och verklighet lotsar hans döda morfar honom mellan olika dimensioner och tidszoner. Med lätthet färdas de i de levandes och i de dödas världar. Boken är skriven med värme och humor och innehåller många undertoner om livet och döden, oftast sett med en 5-årings ögon.

Roman på svenska

2009 kom Bengt ut med sin första roman på svenska, Döden sover

Huvudpersonen Bertil kryper in i ett björnide och förflyttas till sin barndom då morfar dör i hjärtinfarkt. Trots att morfar är död ser han tillsammans med Bertil hur hans eget lik rymmer från begravningen. Och isarna rymmer från älven, MinnaSelim från ålderdomshemmet, Frito från gruvan i Kiruna och Visku från Finland med fickorna fulla av tusenlappar. Efter Fritos andra revolution flyr Bertil, hans fru Lena och morfar upp i universum med Skarpsvärds kombinerade person- och mjölkbuss. Där uppenbaras hur Vietaskuppen gick till, liksom Palmemordet och det bestialiska mordet i Fritos bastu. Genom att Lena ökar bussens fart till ljustes hastighet åstadkoms ett svart hål där Bertil slinker tillbaka in i idet och reinkarneras från de döda till ett fortsatt liv.

I sin recension i Norrländska Socialdemokraten (2009-11-28) skriver Ida Folkesson: ”Döden sover... är inte bara en fantasifull skröna, det är också en djuplodande filosofisk diskussion som rör sig mellan existensens dimensioner, mellan trosföreställningar, liv och död - och där historier hakar i varandra tills man inte vet vad som är sanning, vad som är dåtid och vad som är nutid. Och över allt vilar ett slags mänskligt gemensamt medvetande - en världssjäl om man så vill.
Det är nästan omöjligt att reda ut vilket som är det ´rätta spåret´ i Bengt Kostenius filosoferande prosa. Kanske är det heller inte meningen. På det sättet kan man bilda sig en egen uppfattning om vad existens egentligen är.”

Och Bibliotekstjänsts recensent Lars Rask har läst ”en fantastisk berättelse präglad av äkta tornedalsk berättarglädje” (Btj-häfte; häftepost 10104607).

Priser/stipendier

Bengt Kostenius tilldelades Bengt Pohjanens minoritetspris 2007 "För en romankonst som bidragit till utvecklingen av meänkieli till skriftspråk, för en berättarkonst som likt en rokkafågel lyfter stora ämnen och för en äkta tornedalsk berättarglädje." Motiveringen lyder på meänkieli: ”Romanikonstista, joka oon vaikittannu meänkielen kehityksheen omaksi kieleksi, kertomakonstista, joka aivanko rokkalintu nostaa suuria asioita ja oikeasta tornionlaakson selittämäilosta.”

Kuriosa

När Bengt fick se sitt första luciatåg, tyckte han att lucian, Göta, var mycket vacker, men han förstod inte mycket av vad hon och tärnorna sjöng. ”Natten går tunga fjät” var för honom alldeles obegripligt, men när de sjöng Staffansvisan förstod han plötsligt allt. ”Ingen tager Sunes säng, vi tackom nu så gärna” lät väldigt bra. Hans pappa hette Sune, jobbade i skogen, blev trött och behövde verkligen sin säng. Bengt föll in i tacksägelserna. När han senare fick veta att de sjöng ”ingen dager synes än”, blev han något besviken.

Låna och läs

  1. Aysyyrialehmän päivä (1986)

    Språk Meänkieli
  2. Hurstipiili tullee (1997)

    Språk Meänkieli
    ISBN
    1. 9187410206

    Provläs

    Ur Hurstipiili tullee (1997)

    På frågan varför Hursti-Hyyku förblivit ungkarl ända in i hög ålder, svarar han på rim förstås, eftersom han alltid talar så:

    Paras olla poikamies,
    sen jo kyllä pappa ties,
    sano mulle tällä laila,
    yksin et oo mithään vaila.
    Älä vain nyt naista kittää,
    Komeata et saa pittää,
    ruma sinut pannee pölkhään,
    suuri antaa sulle sölkhään,
    pieni vaimo sänkhyyn hukkuu,
    paras ette yksin nukkuu.

    I svensk översättning ungefär så här:

    Ensam bli och ungkarl var,
    rådde mig min käre far,
    gälda annars dyra priset,
    kvinnan är på detta viset.
    Nog kan hon ge nytta från sig,
    men om vacker, går hon från dig,
    är hon ful, hon barnen skrämmer,
    är hon stor, hon illa klämmer,
    liten i din säng försvinner,
    är hon snabb, du inte hinner.
    Nödgas jag då mer förklara,
    bäst det är att ensam vara.

  3. Kuolema karhuunpesässä! (2008)

    Undertitel kertomus Meänmaasta
    Språk Meänkieli
    ISBN
    1. 9789189144453
  4. Döden sover (2009)

    Språk Svenska
    Förlag SyGry
    ISBN
    1. 9789197672528

    Provläs

    Ur Döden sover...

    **

    Bertil såg dem första gången redan tidigt på våren. Han satt vid köksbordet och drack morgonkaffe. En förnimmelse i ögonvrån fick honom att vända blicken mot det bortom fönstret och gårdsplanen liggande skogsbrynet. Han blev så förskräckt att han hällde kaffet i famnen. Hettan brände till intensivt, och han kunde inte hålla tillbaka ett skrik, ett vrål av smärta, förvåning och rädsla, som han snabbt lyckades tämja ner till ett jämrande.

    Björnen lystrade till, steg upp på bakbenen, lyfte upp ramarna till skydd mot morgonsolen och kisade under dem mot huset. Den såg mager ut trots sin tjocka bruna päls, men mycket större än Bertil hade föreställt sig att björnar var. Den sträckte sig nästan två meter över marken, och ändå var bakbenen relativt korta. Fastän lurvig föreföll den honom mänsklig där den spanade mellan två tallar med armarna upphöjda som om den höll en kikare framför ögonen.

    Automatiskt hukade sig Bertil ner bakom den röda pelargonian, den enda blomma han hade lyckats hålla vid liv sedan Lena for iväg. Han kikade mellan de halvskrumpna blekgröna bladen och höll på att storkna, tills han kom på att björnen inte hade någon möjlighet att höra honom andas. Den stod orörlig kvar i skogsbrynet med femtio meter och bara två tunna fönsterglas mellan dem.

    Gastkramad av spänning kröp Bertil baklänges längs bordet, hukande med huvudet strax ovanför fönsterbrädan, tills han kunde dra sig i skydd från blickfånget in bakom fönsterkarmens skugga. Han skyndade sig på tå in i hallen där han tog ner bössan från älgkronan. Inne i kammaren fick han med nervösa darriga fingrar fram några patroner ur chiffonjén och lyckades tack vare livslång erfarenhet mata in dem i magasinet. Handen fumlade med skrivklaffen när han skulle stänga den, och den föll ner och slog mot bösskolven med, som Bertil tyckte, ett öronbedövande brak. Han lät klaffen ligga nere och skyndade så ljudlöst som möjligt tillbaka in i köket.

    Björnen hade gått ner på alla fyra och hade förflyttat sig till gaveln av vedboden, där den nosade och bökade bland resterna av ett får från gårdagens slakt.

    Med en katts smygande försiktighet gläntade Bertil på fönstret och stack ut pipan glidande längs kanten på mittenkarmen ett par decimeter genom springan. Han stödde baksidan av vänsterhanden mot fönsterbrädan och sänkte högerknäet mot golvet medan han sökte sikte mot björnens huvud. Stressen och spänningen fick honom att andas ansträngt och stötvis, och han kunde inte förhindra skälvningar i musklerna att fortplanta sig vidare genom armarna till geväret. Några lugnande, riktigt djupa andetag fick honom att slappna av en smula. Han skakade lätt på armarna, en i taget, samtidigt som han höll bössan på plats på fönsterbrädan med den andra.

    Då Bertil fick den rätta punkten mellan ögat och örat in i kornet igen var han relativt nöjd med stadgan. Pekfingret hade redan börjat krama åt avtryckaren då han såg den lilla ungen kika fram bakom vedboden. Han drog tillbaka pipan från springan, lade kolven mot golvet och lutade bössan mot väggen bredvid elementet.

    Björnhonan vände sig mot sin avkomma, och som om hon hade gett den klartecken rusade den genast fram tätt följd av en till. De två björnungarna var små som lapphundar men var rundare och hade kortare och kraftigare ben. De slet en stund i inälvorna men blev strax oense om en bit och började slåss. Rullande runt i det grönskiftande bruna fjolårsgräset brottades de så att tuvorna flög omkring. Bertil var som förhäxad av synen. Lena och barnen hade kommit tillbaka.

    Långt efter att björnarna hade lämnat gården satt Bertil och mindes. Nästan snyftande saknade han Lena och barnen. Det var som om de för en stund befunnit sig här igen. Ungarna hade jagat och tumlat om varandra och brottats. Med jämna mellanrum hade de varit till sin mamma, där hon hade kalasat på inälvorna, och slickat henne om nosen. Slutligen när de små hade börjat söka efter hennes spenar hade björnhonan avlägsnat sig in i skogen med sitt svårhanterliga följe.