Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: © Sven-Olof Ahlgren
Geografisk anknytning
  1. Älvsbyn

Uno Westerlund

1942 Älvsbyn

– Jag har papper på att jag är ”mindre bemedlad med utmärkt studiebegåvning”, skämtar författaren.

Foto: © Sven-Olof Ahlgren

Egen presentation

Bilden av mig under ”Om författaren” har jag inget att invända mot, bortsett från att den är anpassad till Uppsala Nya Tidnings läsekrets.

I Piteå-Tidningen skulle det kanske ha stått att jag och hustru Monica numera tillbringar omkring tre månader per år i hemgården i Manjärv, att jag ingår i byns älgjaktlag, att jag låg bakom ”världspremiären” i Manjärv år 2008 av skådespelet Kampen om skogen (med invigning av landshövdingen), att jag då var ordförande i byaföreningen vars hemsida www.manjarv.com jag är pappa till och vårdare av, och att jag inför Älvsby kyrkas 200-årsjibileum 2013 håller på att avsluta en bok om bygdens historia.

Kanske vill jag också tona ned det där med ”författare”, för då måste man ju kunna hitta på. Det jag håller på med är det rakt motsatta.

Uno Westerlund, maj 2012

Om författaren

Följande artikel publicerades i Uppsala Nya Tidning 2012-04-08. Tidningen och författaren Anna Bill har vänligen gett oss tillstånd att återge den här.

Sedan Uno Westerlund gick i pension 2002 har han känt sig sysslolös vid bara två tillfällen, och då en halvtimme åt gången. När vi träffar honom har han just avslutat första frösådden av grönsaker, och vi slår oss ner i matrummet med fönster åt tre håll, medan aprilsolen lyser på den ännu sovande trädgården.

Född i Älvsbyn

Uno Westerlund är född i Älvsby församling i Pite älvdal. Hans pappa var skogsarbetare och kolare, och drev ett mindre jordbruk. Uno Westerlund har inget minne av lek och fritid; han och syskonen fick hjälpa till på gården när de var lediga. Han var duktig i skolan och fick stipendium för att gå Humanistiska läroverket i Sigtuna.

– Jag har papper på att jag är ”mindre bemedlad med utmärkt studiebegåvning”, skämtar han. Till Sigtuna kom han 1958, men den förväntade kulturkrocken blev inte så stor.

– 20 procent var frielever, så jag kände mig inte totalt udda. Och alla de andra var som vanliga människor. Jag trivdes mycket bra, säger Uno Westerlund som började på Humanistiska läroverket året före kungen.

– Prinsessan Sibylla yttrade i samtal med skolans rektor att kronprinsen skulle komma att ge skolan status. Då replikerade rektorn: ”Ers kunglig höghet, denna skola behöver ingen reklam”.

Extrajobbade på biblioteket

Under Sigtunaåren utvecklade han sitt intresse för naturen, fotografering och idrott, och engagerade sig i skoltidningen.

Efter reallinjen stod han inför valet att läsa vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) eller bli lärare i svenska och historia. Husfar på elevhemmet påverkade i historisk riktning, så han kompletterade studentlatinet och flyttade till Uppsala för att läsa nordiska språk, historia, statskunskap och pedagogik. Han arbetade extra på Carolina med att lämna ut böcker. Där lärde han sig bland annat att professor Ingemar Hedenius var en person till vilken man inte fick säga ”Och hur var namnet?”.

Uno Westerlund fick en trebetygsuppsats publicerad i Historisk tidskrift, och började tycka att forskning var skojigt. 1973 disputerade han på borgarsamhället i Nyköping på 1800-talet.

– Jag erbjöds ett extra lektorat men tackade nej. Det kändes osäkert att med familj ha arbete bara en termin i taget.

Diplomattjänst i Bonn

Efter att ha jobbat en tid på universitetsförvaltningen i Umeå fick han en tjänst som utredare på TCO i Stockholm, och flyttade med familjen till Knivsta. På TCO jobbade han med utbildnings- och forskningspolitik. Några år senare fick han en diplomattjänst, ett uppdrag som arbetsmarknadsråd på svenska ambassaden i Bonn, dåvarande Västtyskland.

– Jag kom dit 1988, då världen fortfarande var sig lik. Men våren 1989 började saker hända, och då vaknade min historikersjäl. Det ledde till boken Tyskland mitt i Europa. Med den försöker jag skapa en ökad förståelse av Tyskland. Jag vill förklara hur saker hänger ihop. Först nu kan man förvänta sig att Tysklands gränser blir bestående. Han anser att det finns många schablonbilder av tyskar, och nämner som exempel de många hemmafruarna i Tyskland i förhållande till likartade länder.

– Det har att göra med kriget. Då fick kvinnor göra allt från att sköta vapenfabriker till att dra fram tegelstenar ur ruinerna flera år efter kriget. I fredstid skulle de inte behöva slita längre, resonerade man.

Historiskt perspektiv

1993 fick han en tjänst som internationell sekreterare på TCO, där han jobbade fram till pensioneringen 2002. Samtidigt engagerade han sig starkt i Östersjösamarbetet, givetvis med historiskt perspektiv.

Uno Westerlund är initiativtagare till Baltic Sea Trade Union Network, där han fick en ledande roll. Fram till 2004 var han en av Sveriges ledamöter i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. I fjol skrev han tjänstemannarörelsens historia, i boken En glansfull framtid – Ur TCO:s historia 1944–2010.

Men mest har han efter pensioneringen ägnat sig åt hembygdshistorisk forskning. Tegelstenen En svensk historia från periferin kom ut 2009, och nu skriver han på Älvsby församlings historia. I Eriksberg leder han en studiecirkel om stadsdelen:

– Vi är intresserade av alla tänkbara berättelser och bilder från Eriksberg som vi kan lägga in i ett digitalt arkiv kopplat till hemsidan gamlaeriksberg.se.

Av: Anna Bill.

Om författarskapet

Uno Westerlund står för en rik produktion av facklitteratur. Efter sin doktorsavhandling (1973) har han skrivit tidnings- och tidskriftsartiklar och böcker om Tyskland, där han verkade som arbetsmarknadsråd vid svenska ambassaden i Bonn på 1990-talet. Han har även skrivit om fackliga frågor, om EU, om utbildningsfrågor med mera. På senare år har Uno Westerlund gjort en andlig resa tillbaka till födelsebyn Manjärv i Pite älvdal och publicerat flera böcker om bygden av stort intresse för lokalhistoriker och släktforskare.

En av hans mest omtalade böcker är En svensk historia från periferin. Med Pite älvdal, Älvsbyns kommun och byn Manjärv i centrum som kom ut 2009. Här har Uno Westerlund tagit det originella greppet att presentera Sveriges historia utifrån ett Pite älvdals-perspektiv, med Manjärv i särskilt fokus.

Spänstig och välmatad

I Rig 2010, nummer 3, sidorna 185-188 recenseras boken av Bert Mårald, tidigare docent vid Luleå tekniska universitet. Han skriver: ”Med sin lättsamma stil bjuder Westerlund på nöjsam läsning. Resultatet har blivit en spänstigt skriven, välmatad populär svensk historiebok på behändiga 600 sidor, utan några spektakulära luckor. Förutom översikt och analys rymmer texten en myckenhet kuriosa, plus en och annan skröna. […] Det här är populär historia i full potens.

Westerlund knyter an till Alf Henrikssons vällovliga ambition att rädda det anekdotiska kulturarvet åt eftervärlden. Självfallet får även regimförändringarna och paradigmskiften tillbörligt utrymme. Generellt gäller dock att ur läsarsynpunkt mindre roande strukturella faktorer fått stryka på foten.”

Maktens centrum

Mauritz Nyström kallar boken ett ”mästarprov” i Norrbottens-Kuriren den 10 juli 2009: ”Inte oväntat har han [Uno Westerlund] sin härstamning från Manjärv. Bakgrunden märks i den djupa förståelse han visar för människors liv och ansträngningar i Pite älvdal under skilda epoker. Många infallsvinklar i framställningen kommer inte i första hand ur böckernas värld utan ur samlad och återberättad livserfarenhet. Detta ger boken ett särskilt värde. Westerlund har också förtrogenhet med "maktens centrum", eftersom han rört sig i detta centrum en stor del av sitt yrkesliv. Efter studier i Uppsala och forskarutbildning i historia har han verkat inom den fackliga tjänstemannarörelsen och i statsförvaltningen, bland annat med utrikestjänstgöring.

Uno Westerlund har alltså de breda erfarenheter som gör honom väl skickad att hantera den grannlaga uppgiften att skriva En svensk historia från periferin. Som helhet kan man konstatera att han lyckats väl, ett antal röda trådar löper genom hela verket och håller det samman. I detaljer kan man uttrycka kritik, så behandlas till exempel demokratiseringen och framväxten av folkrörelser under det tidiga 1900-talet utan att de kristna församlingarna ges sin beskärda del. Dock förbleknar kritiken när man ser på boken som helhet, den är helt enkelt ett mästarprov.”

Om författarskapet: Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "westerlund, uno" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Kuriosa

Engagemang: Framtiden. Naturligt för en historiker.

Intressen: Naturen, historia, fågelskådning, fotografering, trädgårdsskötsel, kanotpaddling.

Om sig själv: Uthållig, nyfiken, optimistisk. Jag tror väl om alla, och hittills har det fungerat bra.

Uppskattar hos andra: Självdistans och humor.

Motto: Då jag högt åt andra skrattar, jag åt mig själv i tysthet ler (Johan Henrik Kellgren).

Låna och läs

  1. Älvsbybygdens historia (2012)

    Undertitel kyrkan 200 år
    Språk Svenska
    Förlag Firma Uno Westerlund
    ISBN
    1. 9789197658423
  2. En svensk historia från periferin (2009)

    Undertitel med Pite älvdal, Älvsbyns kommun och byn Manjärv i centrum
    Språk Svenska
    ISBN
    1. 9789173312394

    Provläs

    Ur En svensk historia från periferin (2009)

    Om perspektiv
    Byn Manjärv i Älvsbyns kommun är centrum i denna bok. På kartan finner du den i nuvarande södra Norrbotten, åtta mil från kusten och en dryg mil nedom Storforsen i Piteälven. Norrbotten uppstod 1810  då det gamla Västerbottens län delades. Under flera hundra år låg byn ”högst å skogsbygden mot Lappmarken” som det står på en karta från början av 1700-talet. Byns själva identitet var, och är till stor del fortfarande, läget i periferin. Manjärv är sålunda en lämplig utkikspunkt för en svensk historia från periferin. Att författaren råkar vara född där gör inte valet sämre, hoppas jag.

    Tanken bakom titeln ”En svensk historia” är att det finns lika många ”svensk historia” som det finns tänkbara perspektiv. Vad som är tänkbart ändrar sig naturligtvis med tiden och är beroende av vem skribenten är. Till exempel utbildade jag mig till historiker i en tid då man skulle undvika att skriva om kungar, men det behöver man inte längre, så det gör jag. Men framför allt skriver jag om hur de styrande, kungar och andra, påverkade villkoren för de så kallade enkla människorna, mina förfäder i Manjärv, Älvsbytrakten och Pite älvdal. Att jag därför ibland tillåter mig att vara en smula personlig ber jag om överseende med.

    Historiska källor för Piteå älvdal finns först från början av 1300-talet. Då hade centralmakten i Sverige uppnått kraft nog att börja intressera sig för de stora vidderna i norr och nordost. Områdets i egentlig mening svenska historia börjar sålunda en bra bit in i medeltiden. Den återkommer vi till. Nu är det dags vända blicken mot den långa förhistoriska tiden, forntiden, då det inte fanns något Sverige men väl ett Manjärv, fast det hette förstås något annat på ett språk som vi inte vet något om.

  3. Våra föräldrar (2005)

    Språk Svenska
    Förlag Firma Uno Westerlund
    ISBN
    1. 9163156431
  4. Manjärv 500 år (2004)

    Språk Svenska
    Förlag Manjärv byaförening
    Medarbetare
    1. Westerlund, Uno
    ISBN
    1. 9163150506

    Provläs

    Ur Manjärv 500 år (2004)

    Historien
    […]
    Manjärv by är minst 500 år gammal. Den är en av de fem ursprungliga byarna i nuvarande Älvsby kommun. Tillsammans med Muskus, Vistträsk, Korsträsk och Byn (Älvsbyn) finns Manjärv upptaget i den första jordeboken för detta område, den från 1543. De fem byarna var då väl etablerade, men när bosättningen skett vet vi inte. Att de tillkommit genom att folk dragit sig upp efter Pite älvdal i takt med att befolkningen ökade är dock givet.
    […]
    Ända fram till sekelskiftet 1800 var Manjärv den sista utposten för fast bosättning. Läget ”högst å skogsbygden mot lappmarken”, som det står på kartan från 1715 […], var under mer än 300 år byns självklara identitet. Hur livligt utbytet med den samiska kulturen var är svårt att säga, men man får anta att det var tämligen friktionsfritt eftersom det inte tycks ha lett till rättstvister. Att man konkurrerade med samerna om fisket framgår av texten på just 1715 års karta. Men man hade säkerligen också glädje av varandra. Ett tecken på samarbete är att förhållandevis många ”lappmän” och ”lappkvinnor” noterades som avlidna i Manjärv i dödsböckerna fast ingen tas upp i andra kyrkoböcker eller i den officiella statistiken. Mellan 1800 och 1848 handlade det om en på sex som dog. Förklaringen bör vara att samerna hyrde in sina gamla och sjuka under tak hos bönderna. Att den sista bokfördes 1848 beror nog på att fast bebyggelse då kommit till på många platser längre upp efter älven. Ett konkret minne från den tiden då Manjärv ännu låg ”högst å skogsbygden” är antagligen ortnamnet ”Lappgärdan” norr om den gamla byn och vid södra stranden av Kvarnforsen, vilket återfinns även på moderna kartor.