Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: © Astrid Hedpalm
Geografisk anknytning
  1. Pajala

Kerstin Tuomas Larsson

1945 Pajala –
Foto: © Astrid Hedpalm

Egen presentation

Är idag pensionär, vid sidan av skrivandet så är jag med i Kvinnojouren i Pajala,  STR-T (Svenska tornedalingars riksförbund, tornionlaaksolaiset),  Föreningen Norden och Rädda Barnen. Därtill så är jag mor till en dotter som har tre härliga barn som det är roligt att få umgås med.

Kerstin Tuomas Larsson, augusti 2012

Om författaren

Kerstin Tuomas Larsson berättar:

”Brukar säga att jag är född och uppväxt på kyrkogården i Pajala och det är här jag fortfarande håller till. Mina föräldrar ligger bara ca fyrtio meter från huset. Mina närstående pratade bara svenska till oss barn och till hunden som också fanns inomhus, men i ladugården var det finskan som gällde. Sinsemellan pratade de vuxna alltid finska med varandra. Anledningen till detta var nog att de som barn varit på språkresor längre söderut för att få lära sig ”riktig” svenska. (1920 var försvenskningen i de tornedalska skolorna helt genomförd.)

Som barn var jag mycket en iakttagare och registrerare som tyckte om att lyssna till vuxnas samtal som fördes på finska. När jag började i realskolan fick jag två klasskamrater som alltid pratade finska under rasterna och för att de inte skulle tycka att jag var högfärdig så övergick jag också till finskan, än idag kan jag komma ihåg hur jobbigt det var att byta språk även om jag inte hade några problem med förståelsen. (Namnet meänkieli har inte kommit förrän på 80-talet.) I vuxen ålder har jag läst både finska och meänkieli. Lärarexamen 1975 och några år senare fil kand i beteendevetenskapliga ämnen. Arbetat på alla stadier i skolan, senast på gymnasiet. Har eget företag: KTL-konsult – kulturarbetare, kulttuurityöntekijä (kulturföreläsare, författare, sananikkari).”

Om författarskapet

Kerstin Tuomas Larsson har publicerat två diktsamlingar på Kaamos förlag, båda skrivna på meänkieli.

Den första, Ääni kirkonmaan juurelta, kom ut 2002 och fick ett fint mottagande. Marita Mattsson Barsk skriver i MET-aviisi nr 3/2002: ”Dikterna är stramt hållna med ett fint språk. Det är roligt att läsa meänkieli när språket flyter så lätt som det gör här, författaren lämnar därmed möjlighet för läsaren att tolka innehållet i sitt eget inre beroende på sina egna erfarenheter. Och tornedalingen känner igen sig. Boken rymmer vardag, sorg och humor. Naturen är levande, älven är lika livgivande som kyrkogården med sina berättelser om vila, ro och tröst. Dikten som gett samlingen dess titel väcker tankar om livets skiftningar med all dess innehåll av sorg, kamp, rädsla och dess motsatser livsvilja och tillit.  Kerstin Tuomas Larsson hyllar också den tornedalska kvinnan och hennes eviga vandring mellan ladugård och pörte, hennes omsorg om och återhållna kärlek till de många barnen. I en av dikterna står föräldern, så som många föräldrar gjort, på farstubron och vinkar av sitt yngsta barn på dess resa ner till södra Sverige. Ensam står hon kvar i en stillhet som för inte så länge sedan var fylld av plikter. I dikterna uppmanas läsaren även att vid sidan av tillbakablickarna ta till vara nuet."

Blommorna är redan plockade

Fyra år senare kom den andra diktsamlingen, Elämän aalot. Marita Mattsson Barsk skriver om boken för denna webbsida: ”Det är en resa i tid och rum som Kerstin Tuomas Larsson presenterar. ´polultani oon kukat koottu,´ ´På min stig är blommorna redan plockade´, skriver hon. Känslan av utanförskap, av att behöva vara på sin vakt och att behöva vakta sin tunga är återkommande teman. Där finns sorg, skuld och skam över att Tornedalens barn inte fick tillgång till meänkieli för när man lärde sig svenskan så talade man inte meänkieli ens av misstag och sen blev det för sent. Det finns en befrielse i modet att våga släppa taget, kanske släcka sin livstörst och stilla ro mot den andra sidan där många bekanta ansikten betraktar en. I barndomens trauman strömmar också lite ljus in genom dörrspringan i farstun för även ordlösheten har känslor. En diktsamling med stora djup.”

Kuriosa

Från att inte ha tagit någon större plats till att våga börja skriva och säga vad jag tycker och tänker har vägen varit lång, mycket lång. Jag har inte känt mig tillräckligt bra, ”not good enough”, kanske det är en anledning till att jag i skolan jobbat med personlig utveckling, livskunskap och psykologi. Har skrivit till flera skolministrar för att försöka påverka dem till att göra personlig utveckling, livskunskap till ett obligatoriskt ämne. (På 90-talet var Ingegerd Wärnersson inne på den linjen. Hon efterträddes av Tomas Östros som hade en annan uppfattning i frågan.)

Låna och läs

  1. Elämyyksiä. Runoja [Dikter på meänkieli] (2014)

    Förlag Barents
    ISBN
    1. 9789189144989

  2. Janne, Jönne ja vielä Jösseki. Illustrationer: Josefin Ruotimaa. [Bilderbok] (2014)

    Förlag Barents
    ISBN
    1. 9789187899003

  3. Anna peilaa itteä. Illustrationer: Isabella Jakobsson. [Bilderbok] (2014)

    Förlag Barents
    ISBN
    1. 9789189144972

  4. Ennen aikhaan. Illustrationer: Isabella Jakobsson. [Bilderbok] (2014)

    Förlag Barents
    ISBN
    1. 9789187899010

  5. Elämän aalot [Dikter på meänkieli] (2006)

    Förlag Kaamos
    ISBN
    1. 918741029X

    Provläs

    Ur Elämän aalot

    Lapsuuen muistot ei pleekainu
    pölkö net hengissä pittää
    Sanoja, nauruja syvähmeen sattu
    vattalaukun kimmeli veti

    Lapsuuen traumat oon raskhaat kantaa
    ko sanoja ei käyttää saanu; eikä aina ollu
    ei tuntheista puhua, ei nimiä  niile antaa

    Kuitenki olet oppinut pärjähmään
    ovenraosta valoa sait

  6. Ääni kirkonmaan juurelta [Dikter på meänkieli] (2002)

    Förlag Kaamos
    ISBN
    1. 9187410273

    Provläs

    Ur Ääni kirkonmaan juurelta

    Puhuin iloisia asioita
    mukavia mulle
    näin kasvoissasi katheuen

    • silmien kylmän

    Puhuin ikäviä asioita
    raskhaita mulle
    näin kasvoissasi nautinon

    • syämen ilon

    En puhu ennä surusta
    enkä ilosta
    jos puhun, puhun ilmasta
    ja mailman menosta