Kerstin Tuomas Larsson har publicerat två diktsamlingar på
Kaamos förlag, båda skrivna på meänkieli.
Den första, Ääni kirkonmaan juurelta, kom ut 2002 och fick ett fint mottagande. Marita Mattsson Barsk skriver i MET-aviisi nr 3/2002: ”Dikterna är stramt hållna med ett fint språk. Det är roligt att läsa meänkieli när språket flyter så lätt som det gör här, författaren lämnar
därmed möjlighet för läsaren att tolka innehållet i sitt eget inre beroende på sina egna erfarenheter. Och tornedalingen känner igen sig. Boken rymmer vardag, sorg och humor. Naturen är levande, älven är lika livgivande som kyrkogården med sina berättelser om vila, ro och tröst. Dikten som gett samlingen dess titel väcker tankar om livets skiftningar med all dess innehåll av sorg, kamp, rädsla och dess motsatser livsvilja och tillit. Kerstin Tuomas Larsson hyllar också den tornedalska kvinnan och hennes eviga vandring mellan ladugård och pörte, hennes omsorg om och återhållna kärlek till de många barnen. I en av dikterna står
föräldern, så som många föräldrar gjort, på farstubron och vinkar av sitt
yngsta barn på dess resa ner till södra Sverige. Ensam står hon kvar i en
stillhet som för inte så länge sedan var fylld av plikter. I dikterna uppmanas läsaren även att vid sidan av tillbakablickarna ta till vara nuet."
Blommorna är redan plockade
Fyra år senare kom den andra diktsamlingen, Elämän aalot. Marita Mattsson Barsk skriver om boken för denna webbsida: ”Det är en resa i tid och rum som Kerstin Tuomas Larsson presenterar. ´polultani oon kukat koottu,´ ´På min stig är blommorna redan plockade´, skriver hon. Känslan av utanförskap, av att behöva vara på sin vakt och att behöva vakta sin tunga är återkommande teman. Där finns sorg, skuld och skam över att Tornedalens barn inte fick tillgång till meänkieli för när man lärde sig svenskan så talade man inte meänkieli ens av misstag och sen blev det för sent. Det finns en befrielse i modet att våga släppa taget, kanske släcka sin livstörst och stilla ro mot den andra sidan där många bekanta ansikten betraktar en. I barndomens trauman strömmar också lite ljus in genom dörrspringan i farstun för även ordlösheten har känslor. En diktsamling med stora djup.”