Om författaren
Lars Tyskling berättar:
Ibland går det som på räls. Det är utstakat, obevekligt. Andra gånger är vägen knagglig och går i krumbukter och man vet inte var den slutar. För mig var vägen till författarskapet en blandning av de båda ytterligheterna. Det var nog utstakat, men det tog tid för mig att inse det. Jag växte upp med böcker, berättelser och skrönor. Min pappa, vid sidan av allt annat han sysslade med, var centralombud för ett bokförlag. Han och min morbror krängde böcker till arbetarna på verkstadsindustrierna och bruken efter Kolbäcksån i Västmanland. För varje bok som kom ut på förlaget fick pappa ett gratisexemplar som jag kastade mig över. Bland favoriterna fanns Parling, Rosendahl, Twain och Harry Martinsson. Jag led med luffaren Bolle och jag drömde mig bort till Mississippis lummiga delta.
Men att skriva böcker var ju inget yrke på en industriort så det var ingenjör jag skulle bli, utbilda mig och komma tillbaka till hemorten för att göra lyckan bland ljusbågsugnar och valsar, uppfinna nya legeringar som fixar jobb och välstånd in i framtiden.
Så blev det inte. Istället for jag till Uppsala och läste litteraturhistoria, konstvetenskap, etnografi och informationsteknik. Ämnen som man garanterat inte får något jobb på.
Efter några år som kyrkogårdsarbetare, trädgårdsarbetare, chaufför, ölutkörare, väktare och ett inhopp som utredare, kom jag fram till det jag egentligen visste redan från början. Jag skulle skriva. Det blev journalisthögskolan i Göteborg och Stockholm. Och sedan 20 år i tidningsbranschen, i Stockholm, Gävle, Uppsala, Sandviken, Tierp och Luleå. Jag brukar säga att där har jag gjort allt som går att göra. Jag har varit hårdkokt nyhetsjägare, redigerare, fotograf, miljöreporter, lokalredaktör, nyhetschef, redaktionschef och ansvarig utgivare. Skrivit allt från ledare till kåserier. Men mest av allt har jag älskat reportaget, att få berätta en historia, gärna med anknytning till naturen. I avsaknad av Mississippi blev Nedre Dalälven min stora flod och inspiration. Där har jag paddlat i forsarna, där har jag fiskat öring och harr och där på en ö har jag käkat lunch med kungen.
Att skriva i en dagstidning är, brukar det heta, som att skriva i sanden. Det lever en stund och sedan är det borta. Det som inte finns digitalt eller inom hårda pärmar har nästan aldrig funnits. För mig gäller det flera decenniers produktion av bland annat kåserier, krönikor, sagor och berättelser.
År 1998 var ett viktigt år i mitt liv, då min familj lämnade Avesta och flyttade till Luleå. Jag var välbekant med Norrbotten sedan 70-talet och framåt, efter mina jakt- och fiskeresor i fjällvärlden och i norra Tornedalen, där jag har vänner. Det var i Luleå jag också bytte bransch från media till landstinget. Nu skriver vi februari 2013 och jag har just trappat ner mitt engagemang i landstinget och publicerat min första roman, Gula faran, som bygger på händelser och erfarenheter från min tid som student i Uppsala. Det tog tid, men jag tror att det var utstakat. Motorsågen, Räven från Krackberget och Vägen till Klockrike beseglade mitt öde.
