Foto: Annika Marklund
Foto: Annika Marklund
Varför kriminalromaner? För gåtan och spänningen förstås, men framför allt vill jag gräva i det som är dolt under ytan, bakom fasaderna och bortom det vi tror oss veta. En kriminalroman är underhållning, men det hindrar inte att den också kan berätta stora historier om världen och livet och vad det är att vara människa.
Tove Alsterdal, april 2013.
2014: Svenska Deckarakademins pris för Bästa svenska kriminalroman, Låt mig ta din hand.
2017: Prix Balais D'or - bästa kriminalroman utgiven i Frankrike, I tystnaden begravd.
Mejl- och telefonintervjuer med författaren. Godkännande att publicera författarpresentationen.
Inläsning och texturval från romanerna Kvinnorna på stranden, I tystnaden begravd, Låt mig ta din hand, Vänd dig inte om och Blindtunnel.
Alex.se/ författarpresentationer och btj.se, artikelsök
Recensioner och artiklar
Allehanda 2012-11-12, Aftonbladet 2019-01-26, Borås Tidning 2009-04-09, DN 2009-10-28, 2009-11-05, 2012-01-30, 2012-11-09, 2019-02-02, Dast Magazine 2009-09-03, 2012-02-04, Gefle Dagblad 2009-09-27, 2012-04-04, Götebors-Posten 2009-12-11, 2012-02-24, Kristianstads-Bladet 2012-12-18, Nerikes Allehanda 2012-01-17, Norra Skåne 2019-01-31, Norrbottens-Kuriren 2009-09-04, 2012-01-21, 2012-01-26, 2019-01-12, NSD 2009-08-21, 2012-02-07, 2019-02-05, Svenska Dagbladet 2006-04-11, Sydsvenskan 2009-09-07, Tidningen Kulturen 2009-08-29, Västerbottens-Kuriren 2012-03-23, 2019-01-26, Östgöta Korrespondenten/Corren.se 2012-02-20 .
Gången var inte bredare än att jag kunde nå väggen på båda sidor, en lätt lutning neråt. Om den började svänga och dela sig skulle jag vända, annars var jag förlorad.
Så upphörde stenväggen till höger, försvann under min hand. Där var ett stort hål, en öppning, ett murat valv. Det är nu jag ska vända, tänkte jag, inte vika av. Jag böjde mig fram och sträckte ut armen för att öka lampans räckvidd så långt det var möjligt. En sidospår, ett rum? Jag fick en känsla av att tunneln inte ledde så långt in, luften tycktes något dämpad, mer koncentrerad. Ett par steg kunde jag ju ta.
Där låg några vinflaskor på golvet. Jag noterade att de var tomma. Taket var aningen högre här. Några mörka brädbitar invid väggen. Jag fick för mig att de kunde ha utgjort en brits. Det fick mig att tänka på fängelsehålor.
Något grått, kunde det vara säckväv, textilier? Längre in, där ljuset övergick i mörker anade jag något mer. Ett par meter till skulle inte föra mig vilse. Ljusstrålen klättrade sakta från golv till tak, trängde djupare in. Väggarna var oregelbundna, rundade, och några stenar sköt ut, en bänk eller hylla, ett skyddande tak över det som jag nätt och jämnt kunde urskilja. Ficklampan skakade i min hand.
Det slog mig att det kunde vara första gången som ett elektriskt ljus nådde hit ner. Jag föreställde mig flammande facklor, hur lågorna måste ha spelat längs väggarna. Sedan föll ljuskäglan på något längst in. Andningen fastnade i strupen. Jag tog ett steg närmare, kramade ficklampan hårt för att hålla den stilla.
Kroppen gick nätt och jämnt att urskilja. Huden smälte samman med stenarna i muren, med markens sand. Det var som att den hade antagit samma blekt gråbruna färg som bergrummet, kanske var den mer grå än jorden. Liten och tunn, hopkrupen i fosterställning.
Ett barn. Det måsta ha varit ett barn.
STOCKHOLM
2014
Vindrutetorkarna gick. Hon satt på parkeringsplatsen och tittade upp mot elfte våningen, räknade sig fram till det som hade varit sovrumsfönstret. Ljus som rörde sig från en tv, små fönsterlampor i orange. Charlie var bränd till aska, och någon annan hade redan flyttat in.
När regnet upphörde steg hon ur bilen och gick runt huset, in på gården. Det låg fortfarande några blommor vid Platsen, ljuslila syrenkvistar som hade fallit omkull invid staketet.
Helene böjde sig ner och rätade upp dem. Hon kände doften av vår som växte av regnet, hon hade alltid älskat syrener. Om hon bara hade väntat med begravningen tills syrenerna hade hunnit slå ut så hade den kanske blivit vackrare och ljusare.
”Kände du henne?”
Helen höll på att tappa balansen och satte ner handen rakt i en vattenpöl. Hon vände sig om. Där stod en medelålders kvinna i regnkappa med en liten valp i famnen. Det var en av de där riktigt små hundarna, med för stora ögon och spetsig nos.
”Jag tror inte vi har träffats.” Kvinnan lösgjorde handen från hundens rumpa och sträckte fram den. ”Lena Morberg. Bor du här?”
Helene skakade på huvudet och sa sitt namn. Hon kastade en blick upp längs alla våningarna och kände tydligt att hon inte längre orkade slingra sig och ljuga när det gällde Charlie.
”Hon var min syster.”
”Oj. Det måste vara svårt.”
Helene nickade och svalde.
”Jag bor däruppe", sa Lena Morberg. "På åttonde. Jag såg henne den natten.”
”När hon låg här?”
”Ja, det också. Jag tänker på det varje dag, och om nätterna ibland. Det har blivit som ett fängelse. Det var därför jag köpte Happy.” Hon gosade lite med näsan mot hunden. ”Man behöver något som distraherar. Och nu tar jag mig i alla fall ut.”
Helene strök bort håret. Det droppade fortfarande från det, rann ner under kragen.
”Förlåt att jag frågar”, fortsatte kvinnan, ”men vet du varför hon gjorde det?”
Helene tittade ner på syrenerna. Den mörka fläcken hade suddats ut, kanske var det vätan som gjorde det. Det steg fram på hennes tunga att berätta om hur Charlie hade det, de där pillren hon åt och sjukskrivningarna, att hon levde i gränslandet till det galna och det sjuka, men att Helene ändå hade sett upp till henne på något sätt, som man gjorde med en äldre syster, hon skulle så gärna vilja säga det till någon. Att hon saknade henne så mycket. Så ledsen hon var för att de inte kände varandra trots att de var systrar och borde dela minnen och erfarenheter och komma varandra närmare när åren gick och man mognade och slipade av kanterna. Det var för sent för det. Hon hade blivit lämnad ensam med sin barndom. Charlies död hade slagit ut en vägg inom henne, mot avgrunden, och nu gick hon omkring i en ständig känsla av att falla.
”Nej”, sa hon, ”jag vet faktiskt inte.”
Lena Morberg strök sakta hunden över huvudet.
”Det är så svårt att sluta tänka på det bara. Jag stod där på natten och oroade mig för min son, han gör inget annat än spelar dataspel. Och så får jag plötsligt hennes ansikte framför ögonen, rakt utanför mitt fönster på åttonde våningen.”
Det var eftermiddag när hon återvände från Haparanda. Tjugonio kilometer i vardera riktning och allt hon hade åstadkommit var inköpet av en flaska fotogen och en påse värmeljus. Hon steg ur bilen och lyfte ur kassen. Hade fått med sig en kastrull också, från Ikea.
Stora fotspår i snön fick henne att stanna upp. Tomas Haara, tänkte hon, han har säkert varit här för att kolla att jag sköter spjällen. Spiken var tom. Nyckeln var borta.
Vad fan nu då. Hon letade igenom fickor och väska, undersökte snön runt omkring. Ingen nyckel. Till slut gick hon upp på bron, kände på dörren. Den var öppen.
Katrine svor i tur och ordning över sig själv och Tomas Haara när hon drog igen ytterdörren bakom sig. Någon av dem måste ha glömt att låsa. Hon måste göra klart att det inte var okej att komma och gå hur som helst.
I nästa sekund skrek hon till.
Det stod en man i pörtet. Vid sekretären, och såg rakt på henne. Hon backade för att fly och slog axeln i dörren, hade glömt att den var stängd.
”Vem är du?” sa hon, rösten tunn och rädd, hon fick inte låta honom veta att hon var rädd. ”Vad fan gör du här?”
Hon trevade efter redskapen som hade stått i källarfarstun, men mindes att hon lyft in dem i sovrummet och mellan henne och sovrummet stod mannen. Lång, så han nästan slog huvudet i takbjälken, klädd i mörk kostym och vinterrock i ull med en lysande kleinblå sjal lindad runt halsen.
”I’m sorry.” Han ställde ner ett foto han hade hållit i handen, vad hade han med hennes bilder att göra? Hon var helt säker på att hon aldrig hade sett honom förut. Han var något äldre än hon, med stubbat mörkgrått hår, men färgen bedrog, han var inte direkt gammal, någonstans mellan fyrtio och femtio, med avlångt lite kantigt ansikte och intensivt guldbruna ögon som mötte hennes. ”Dörren var öppen så jag trodde att det var någon hemma.” Hans engelska var prydligt artikulerad, brittisk engelska med en brytning som sände kalla kårar längs ryggraden. Det var ryska, han bröt helt klart på ryska. Hon kramade handtaget på plastkassen, kastrullen, fotogenflaskan, det var ändå något att slå med.
”Jag hade låst”, fick hon fram. Tog ett steg åt sidan och såg i ögonvrån när hon flackade med blicken att nyckeln satt i dörren på insidan. Hade hon verkligen glömt att låsa?
Framför mig reste sig en svart ruin, en vålnad. Fönstren var hål rakt in i mörkret. Jag kunde se himlen tvärs igenom sjätte våningen där taket fallt ner och tagit väggen med sig. På tredje våningen stod skelettet av en utbränd säng. Lukten av brandrök fanns kvar som en elak retning i luften.
Det brann, tänkte jag och rädslan snörde åt mitt bröst. Det brann den natten. Patrick skrek något på franska i telefonen och sedan gav han sig av och det var här det brann. Och han kom inte tillbaka.
Jag gick sakta längs planket som hade rests kring brandplatsen. Det var redan nedklottrat med tags. Intill det utbrända huset fanns en ödetomt och åt andra hållet lutade det sig mot en lägre byggnad. På baksidan hade någon brutit upp en öppning i planket. Jag böjde mig ner och klev in. Allt blev stilla. Mitt på gården låg resterna av en barnvagn. Tyget var bortbränt, bara ställningen av förvridet och sotsvart stål fanns kvar. En länga med förråd eller småhus hade brunnit ner till grunden.
Jag fortsatte rakt in i hålet som hade varit en port, utan att bry mg om faran. Klev över glas och bråte. Stötte emot en vägg och blev svart på handen. Där låg en hög med påsar och kläder som hade kommit dit senare, de var för rena för att ha funnits där när det brann. Längs väggen hängde dubbla rader av brevlådor löst ner mot golvet, jag räknade dem en efter en. Tjugofyra. En för varje lägenhet som hade brunnit. Det stank av bränd plast och avfall, och jag drog upp kappan över mun och näsa, klev över bitar av trappan som rasat ner och tog mig ut genom porthålet på andra sidan.
I bottenvåningen mot gatan hade det legat en restaurang. Bardisken var nästan intakt, resten var kala svarta väggar. Skylten hade rasat ner utanför och låg på marken, till hälften dold i aska och skrot. Jag kunde urskilja de första bokstäverna: Resta…
Jag kontrollerade att marken var fri från glas. Sedan ställde jag mig försiktigt på knä och gned skylten med ärmen på kappan tills texten framträdde i sin helhet. Restaurant Hôtel Royal.
Och allt som hördes i huvudet var Patricks röst, igen och igen. ”Men vad är det som brinner … Men säg vad det är som händer, i Guds namn!”
”Nu har det hänt igen. Polisen har släppt ut en sexdåre. Han har våldtagit och mördat och nu går han fritt omkring igen”. Rykten färdas fort och som dömd brottsling är det svårt att bli kvitt sitt förflutna, särskilt när man bor i glesbygden. Tove Alsterdal har återigen skrivit en roman som håller mig fången från första till sista ordet.
Tove Alsterdals böcker är rena välgärningen för vår historielöshet – hon berättar det vi inte visste att vi ville veta.
Jag kommer aldrig härifrån tänker Eva när hon anländer till häktet Kronoberg på Kungsholmen misstänkt för mord på sin före detta man Svante.
I denna kombinerade deckare- och spänningsroman finns historik- och nutidspänning som relaterar några inte så kända händelser i Tornedalen. Bokens titel är klockren eftersom tystnaden i romanen är något som är genomgående.
Det är befriande att kunna tillgodose sitt behov av spänning utan förutsägbara kriminalgåtor och trötta poliser. Kvinnorna på stranden är i stället en thriller som placerar sig mitt i ett samtida drama.
Varför lämnar en kvinna man och barn för att kämpa med revolutionärer i Latinamerika? Och vad har det för samband med en kvinna som faller från en balkong många år senare?
