Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

1. 

   Jiekŋaoaggun (2019)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Northern Sami

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.series Tripp Trapp Träd

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors

   1. Sikku, Nils Henrik
   2. Berglund, Jessika

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9789178130405
2. 

   Pimpelfiske (2018)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.series Tripp, trapp, träd-biblioteket

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors

   1. Berglund, Jessika

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9789178130184
3. 

   Inte längre min (2018)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9789129710434
4. 

   Tio över ett [Ungdomsroman] (2016)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Rabén & Sjögren

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9789129698985
5. 

   Bromsgatan (2014)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9789163740282
6. 

   Hitta hem. [Ungdomsroman] (2012)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Rabén & Sjögren

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9129681979

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Ur Hitta hem (2012)

   Det fanns stunder då hon undrade varför hon alls oroat sig. Allt var egentligen självklart. Hon och Henrik var helt självklara.

   De satt på det övre trädäcket vid Huvudsta strand, intill fiket som var ett litet rött båthus med vågigt tak. På det nedre däcket låg folk och solade medan de själva svettades i t-shirt och shorts tätt intill varandra. De hade lyckats klämma in sig på en plats för två. Bänken var gråbrun och hade en inbyggd bricka mellan varje säte. Två getingar surrade runt deras läsk och Agnes kröp ihop närmare Henrik.

   Vattnet kluckade under däcket. På andra sidan sjön syntes Minneberg och Tranebergsbron. Bakom dem, på Huvudstabadet, var det knökfullt i bassängerna, vatten plaskade, barn ropade och ett lågt sorl av sommarlediga nådde dem.

   Henrik skuggade ögonen med handen för att titta på två vattenskotrar som gasade fram med vatten sprutande bakom sig.
   – Löjligt, jag kan köra över hela älven hemma med en vanlig skoter.
   Och hon log och snärtade till honom med ett fingerknäpp på armen. Han torkade en droppe svett från pannan, suckade, och gav upp. Slet av sig t-shirten och fläktade med den över bröst och mage.
   – Har du någonsin varit så här brun? Över hela kroppen, förtydligade hon och fnissade.
   – Helt onödigt att sola mer än armar och ansikte. Det är ingen som kommer att se det här sexpacket i alla fall, sa han och flinade
   Han pustade och sa att de måste gå snart, det gick inte att sitta stilla. Solen sken från en klarblå himmel, inga moln, ingen skugga.

   De gick mot Pampas, där husbåtarna låg längs de långa bryggorna. Henrik blev stående vid vattenbrynet och betraktade dem. Husen hade två våningar och runda fönster.
   – Som arkarna på Torneträsk, bara lite större.
   Hon höll med. Fast det var inte troligt att husen hade ett hål i golvet där ägarna satt och pimplade om våren. De skrattade åt tanken.

7. 

   Ingen annan är som du. [Ungdomsroman] (2011)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Rabén & Sjögren

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9129676517

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Ur Ingen annan är som du (2011)

   Ella stod på trappan och väntade. Kolten fladdrade till i vinden men den gamla vita sjalen med korta fransar låg platt på hennes magra bröst. Den nygamla broschen blänkte till i solen och Ella la sin hand beskyddande på smycket. Som för att känna efter om det satt kvar.
   – Jag försökte själv och lyckades, sa hon till Agnes.
   Sjalen var inte helt rak, men Agnes hade inte hjärta att säga det utan tog Ellas hand och hjälpte henne nerför trappan.

   – Fryser du? frågade hon men Ella skadade på huvudet.
   – Jag blir alltid varm i min kolt, vilken årstid det än är.
   Hennes gamla bröllopskolt var tunn men Agnes förstod precis vad hon menade. Det handlade inte om en fysisk värme
   De tog armkrok och Agnes tänkte på Jenny. Två världar men samma armkrok.

   Hon hörde skotern på vägen och ville inte tänka men hoppades. Ella klämde till om hennes arm, och det var bekräftelsen hon behövde. När de kom runt snövallen stod skotern, en blänkande ny blå Lynx, på tomgång utanför Henriks hus. Dörren till huset stod öppen och hon hörde svaga röster inifrån. En var Henriks. Hon ville skynda på stegen men ändå inte. Och Ella saktade in.
   – Min höft värker, sa hon och ljög helt uppenbart.

   I samma stund kom Henrik ut på trappan och blev stående mitt i steget. Kunde det vara mer än tjugo meter mellan dem? Ingen sa något. Förutom Ella.
   – Bures!
   Henrik ryckte till, som om han blivit väckt ur en dröm och sa hej tillbaka. Till Ella?
   Agnes sa hej, svagt med en röst hon inte kände igen.
   Henrik var brun i ansiktet, utom runt ögonen, där huden lyste vinterblek – ett spår efter skyddande solglasögon.
   Rädda mig Ella, tänkte hon. Jag får inte fram ett ord. Inte en tanke.

   – Glad påsk, sa Ella. Vi är på väg till Agnes áhkku för att äta påskmiddag. Har din bror kommit hem över påsken?
   – Ja, han kom igår, sa Henrik.
   Han pratade med Ella utan att släppa Agnes med blicken. De såg rakt in i varandras ögon men var alldeles hjälplös av tystnad.
   Det är som om vi inte kan nå varandra, tänkte Agnes. Fötterna var som fastfrusna i asfalten och Ellas arm var viktlös mot hennes.
   – Nå, vad fint, sa Ella. Då är hela familjen samlad. Hälsa. 

   Ella tog ett steg och Agnes snubblade med. Henrik gick nerför trappan till skotern. När och hur släppte de varandras blick? Agnes ville vända om, titta in i hans ögon och leta efter sanningen. Varför lämnade du mig? Varför lämnade du oss?
   Hon tittade snabbt över axeln och Henrik stod kvar vid skotern. Han tittade efter henne, men vad betydde det? Det handlade om sekunder, sen böjde han sig ner och lyfte upp bensindunken.

   – Ska jag prata med honom? Borde jag vända om?
   Agnes frågade Ella men önskade att det var Jenny som gick bredvid henne. Hon hörde det desperata i sin röst.
   – Nej, det är inte tid ännu, sa Ella och knep hårdare om Agnes armveck.
   – Vadå inte tid?
   Hon vågade inte vända sig om igen och stegen hon tog kändes som steg bort ifrån Henrik som aldrig gick att ta tillbaka. Han hade tittat på henne, tittat efter henne, det kanske var nu eller aldrig. Men Ella gav sig inte.
   – Kom nu, din áhkku vill inte vänta med maten.

   De kom fram till stora vägen och Agnes visste att det inte var någon idé att vända sig om. Huset syntes inte längre. Hon hörde en skoter gasa, det lät som en arg skoter.

8. 

   Hej vacker. [Ungdomsroman] (2010)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Rabén & Sjögren

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9789129690132

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Ur Hej vacker (2010)

   Agnes hade inte sett Laila på två dagar när hon träffade henne utanför kiosken i byn. Agnes skulle hämta en liter mjölk, och hon hade precis parkerat cykeln när hon tyckte sig höra Lailas röst. Henriks mamma stod runt hörnet om kiosken med en kvinna i korpsvart långt hår. Agnes tvekade, skulle hon säga hej? Men ingen av kvinnorna hade sett henne och hon såg sin chans att smita in. När hon hörde sitt namn stannade hon med handen på handtaget. Försiktigt tog hon ett steg mot rösterna för att höra bättre. De varvade samiska och svenska och hon uppfattade bara löstryckta ord. 

   – Agnes… Anna-Sara…same… Stockholm… Heaika…

   Laila lät upprörd och kvinnan verkade elda på hennes dåliga humör. Innan Agnes hann förstå hade de sagt hej då och Laila dök upp runt husknuten. Agnes stod stilla, som ett djur som försökte smälta in i omgivningen, göra sig osynlig för fienden.

   Laila stannade till lika tvärt som Agnes själv gjort några minuter tidigare. Hennes ögon smalnade och Agnes kunde inte göra annat än att säga hej.
   – Tjuvlyssnade du? sa Laila med sträv röst.
   Agnes skakade på huvudet.
   – Men det är klart, du förstår ju ingen samiska i alla fall, sa Laila.
   Agnes skakade på huvudet igen. Hon började svettas under armarna och kände sig ännu mer som ett djur, flyktberedd med alla sinnen på spänn.
   – Då kanske jag ska upplysa dig om vad vi sa. Vi pratade om dig, att du liksom din mamma inte kan samiska.
   – Mamma kan, sa Agnes knappt hörbart.
   – Jo, men det duger ju inte att prata, sa Laila.

   Hon inväntade inget svar utan fortsatte:
   – Du vet att Henrik ska bli renskötare? Eller han är det redan. Och du bor i Stockholm. Det var det jag sa. Jag sa också att ni är små ännu, inget allvarligt. Men så såg jag era händer när du åt middag hos oss och jag tänkte att det kanske är allvarligare än jag trodde. Jag hade inte tänkt prata med dig om det här, men du stod ju här och tjuvlyssnade, så nu får du höra.
   – Jag tjuvlyssnade inte, mumlade Agnes.
   – Henrik verkar tycka om dig, sa Laila och hennes röst mjuknade.
   Agnes svarade inte.
   – Jo, han verkar tycka om dig och du om honom, men jag säger det nu så har jag det sagt; du är inte rätt tjej för Henrik. Han ska bo kvar här i byn.

   Agnes ville springa därifrån. Hon tittade desperat ut mot vägen och hoppades att någon bekant skulle dyka upp, någon som kunde få Laila att sluta prata.
   – Ja, det var bara det vi pratade om. Ni kan ha kul en sommar, som vänner, inget mer. Ni är förresten för unga hur som helst, men jag säger det redan nu - Henrik är inte för dig.
   Sen var samtalet slut. Laila sa inte hej då utan vände sig bara om och travade över det knähöga gräset istället för att gå efter vägen. Hon gick med bestämda steg och försvann ur sikte.

   Agnes ville gråta, hon ville springa, men hon gjorde inget av det. Hon bara andades och tittade ut över Soppero. Så var det sagt öppet, hon var inte lika bra som andra samer. Hon var inte att räkna med. Hon var inte bra nog.

9. 

   Sms från Soppero. [Ungdomsroman] (2007)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Podium och Nordiska museets förlag

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9172215607

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Ur Sms från Soppero (2007)

   När Kristin klev in i huset hoppade Agnes genast upp ur soffan i vardagsrummet för att krama om henne. Kusinen var alltid en uppenbarelse, klädd i de trendigaste kläderna och så en lustig hundmössa på huvudet. Typ helt rätt men ändå en detalj som visar att hon går sin egen väg. Och smink det fanns inte, inte en vanlig dag i skogen i alla fall.  Kristin var allt Agnes ville vara, självsäker och så samisk, ja det gick inte att förklara det på något annat sätt. Hon var helt enkelt samisk.

   – Hej Agnes! Vad långt ditt hår har blivit. Kristin var minst lika förtjust i sin Stockholmskusin. Visst, hon var lite besviken över att Agnes inte pratade samiska. Men det fanns inget bättre än att chatta med Agnes om saker som hände i byn. Det var alltid skönt med en nära vän som visste det mesta men ändå var för långt borta för att veta för mycket.
   – Hej! Vad kul att se dig igen. Superfina kläder, du hittar alltid det snyggaste som finns på nätet, sa Agnes.

   Att shoppa i Kiruna var en sorglig historia, det hade Agnes fått höra av Kristin mer än en gång. Hur kul var det att gå på Vero Moda, köpa en tröja och mötas av tre andra i klassen i likadana tröjor?
   – Är vi på väg till gärdet på en gång? Fortsatte Agnes och Kristin log.
   – Ja, jag ska bara hem och byta om. Jag kom precis från skolan. Du har väl med dig täckisarna? Alltså din Stockholmsdialekt är ju för rolig. Liiidiiiingöööö.
   Kristin var sådan, hoppade från en tanke till en annan och ibland hann man inte svara innan hon kom med en ny.
   – Jag pratar faktiskt inte alls som de gör på Lidingö, sa Agnes men kunde inte låta bli att skratta med Kristin. Jojo, här var hennes dialekt ett skämt. Eller en provokation.  Men mamma hade lärt henne hur man skulle tampas med människor som inte gillade stockholmare. Beröm deras skoter och säg något snällt om gruvan.

   Idag parkerade Johan bilen ett par hundra meter från gärdet. Renarna var vana vid motorljud från skotrar, fyrhjulingar, motorcyklar och helikoptrar men Johan menade att det aldrig gick att vara nog försiktig i kalvningstider. Renarna får inte stressas i onödan och är extra känsliga för yttre påfrestningar.

   Agnes och Kristin gick bredvid varandra och prasslet från täckbyxorna var det enda som hördes. De behövde ju egentligen inte vara tysta men stunden kändes allvarlig. Kristin bekymrade sig för sin vaja och Agnes tyckte att allt var så högtidligt och känslosamt på något underligt sätt. Hon undrade om det fanns i hennes gener, en längtan till skogen, renarna och jojken. Det jojken gjorde med henne var så svårt att beskriva. Varje gång hon hörde en jojk blev hon både stolt och ledsen. Så stolt över att tillhöra det samiska men så ledsen över att något ändå saknades hos henne. Kunde hon någonsin fylla den där tomheten? Krävdes det verkligen att man levde här som Kristin och blev renskötare för att vara same? När hon var i Stockholm kände hon sig alltid stolt och pratade gärna om sitt ursprung men i renskogen blev det så tydligt att hon inte riktigt hörde hemma här.