Ur Ingen annan är som du (2011)
Ella stod på trappan och väntade. Kolten fladdrade till i vinden men den gamla vita sjalen med korta fransar låg platt på hennes magra bröst. Den nygamla broschen blänkte till i solen och Ella la sin hand beskyddande på smycket. Som för att känna efter om det satt kvar.
– Jag försökte själv och lyckades, sa hon till Agnes.
Sjalen var inte helt rak, men Agnes hade inte hjärta att säga det utan tog Ellas hand och hjälpte henne nerför trappan.
– Fryser du? frågade hon men Ella skadade på huvudet.
– Jag blir alltid varm i min kolt, vilken årstid det än är.
Hennes gamla bröllopskolt var tunn men Agnes förstod precis vad hon menade. Det handlade inte om en fysisk värme
De tog armkrok och Agnes tänkte på Jenny. Två världar men samma armkrok.
Hon hörde skotern på vägen och ville inte tänka men hoppades. Ella klämde till om hennes arm, och det var bekräftelsen hon behövde. När de kom runt snövallen stod skotern, en blänkande ny blå Lynx, på tomgång utanför Henriks hus. Dörren till huset stod öppen och hon hörde svaga röster inifrån. En var Henriks. Hon ville skynda på stegen men ändå inte. Och Ella saktade in.
– Min höft värker, sa hon och ljög helt uppenbart.
I samma stund kom Henrik ut på trappan och blev stående mitt i steget. Kunde det vara mer än tjugo meter mellan dem? Ingen sa något. Förutom Ella.
– Bures!
Henrik ryckte till, som om han blivit väckt ur en dröm och sa hej tillbaka. Till Ella?
Agnes sa hej, svagt med en röst hon inte kände igen.
Henrik var brun i ansiktet, utom runt ögonen, där huden lyste vinterblek – ett spår efter skyddande solglasögon.
Rädda mig Ella, tänkte hon. Jag får inte fram ett ord. Inte en tanke.
– Glad påsk, sa Ella. Vi är på väg till Agnes áhkku för att äta påskmiddag. Har din bror kommit hem över påsken?
– Ja, han kom igår, sa Henrik.
Han pratade med Ella utan att släppa Agnes med blicken. De såg rakt in i varandras ögon men var alldeles hjälplös av tystnad.
Det är som om vi inte kan nå varandra, tänkte Agnes. Fötterna var som fastfrusna i asfalten och Ellas arm var viktlös mot hennes.
– Nå, vad fint, sa Ella. Då är hela familjen samlad. Hälsa.
Ella tog ett steg och Agnes snubblade med. Henrik gick nerför trappan till skotern. När och hur släppte de varandras blick? Agnes ville vända om, titta in i hans ögon och leta efter sanningen. Varför lämnade du mig? Varför lämnade du oss?
Hon tittade snabbt över axeln och Henrik stod kvar vid skotern. Han tittade efter henne, men vad betydde det? Det handlade om sekunder, sen böjde han sig ner och lyfte upp bensindunken.
– Ska jag prata med honom? Borde jag vända om?
Agnes frågade Ella men önskade att det var Jenny som gick bredvid henne. Hon hörde det desperata i sin röst.
– Nej, det är inte tid ännu, sa Ella och knep hårdare om Agnes armveck.
– Vadå inte tid?
Hon vågade inte vända sig om igen och stegen hon tog kändes som steg bort ifrån Henrik som aldrig gick att ta tillbaka. Han hade tittat på henne, tittat efter henne, det kanske var nu eller aldrig. Men Ella gav sig inte.
– Kom nu, din áhkku vill inte vänta med maten.
De kom fram till stora vägen och Agnes visste att det inte var någon idé att vända sig om. Huset syntes inte längre. Hon hörde en skoter gasa, det lät som en arg skoter.