Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

1. 

   Minsta lilla liv har sin jojk (2014)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher DAT

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors

   1. Utsi, John Erling
   2. Utsi, Kristina

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9788290625769

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Ur Minsta lilla liv har en jojk (2014)

   När jag ser renar som är bångstyriga, då vill jag jojka en sådan jojk, som får dem att vänja sig vid människorna / Riá Niillas, Nils Blind

   [...] Jag jojkar alltid. Jojken har varit till nytta har jag erfarit. Den har betytt mycket för mig när jag har varit med renarna. Om det är skygga renar, som varit utan tillsyn och inte sett människor på hela sommaren, då går jag inte fram till dem på en gång. Jag sätter mig och jojkar. Och renflockarna som varit utan uppsikt kommer fram till en, när man jojkar. De kanske undrar. De går inte iväg utan betar runt omkring, fast de ska vara så skygga. Går man fram helt tyst, då kommer man inte ens nära. Renen beter sig så för att den är rädd för rovdjur. Den vill se vad det är. Är det en människa, eller vad? Om den hör människorösten, då blir den inte rädd. Den kommer till dig. Vissa, som jojkar, gör det för hårt. Det gillar inte renen. Man ska jojka mjukt. Inte hojta för högt, då blir renen rädd. Renen är väldigt nogräknad. Om man gömmer sig och försöker smygande komma närmare, då kommer man inte ens i närheten av den. Men inte vet jag om dagens människor förstår något av det.

   Jojken är ett hjälpmedel. Jag minns när jag brukade gå med ryggsäcken. I flera dygn kunde jag gå, jojka och gå. Det är så lätt. Det lättar sinnet. Man blir mycket gladare. Jag brukar ta den jojk som kommer i sinnet. Ibland kan jag jojka tio jojkar i rad utan att vara medveten om det. De kommer av sig Jag brukar jojka personer, renar, bäckar, vatten, havet, båtar, allt. Det är bara bilar jag inte brukar jojka. Inte vet jag. Bilar verkar inte riktigt passa. Men ångbåtar, som vi färdats och flyttat med i Norge, har jag alltid jojkat. Min mor brukade lyssna när jag jojkade. När jag jojkade något hon aldrig hade hört förut sa hon: ”Hur kommer det sig att du kan den?” Några av jojkarna hade ingen någonsin hört. Jag hade inte ens själv hört dem, men jag jojkade dem ändå. Jag vet nämligen inte varifrån de kommit. De bara fanns där. Som inlagda på en dator. Jag minns allt. Minnet är som en dator.

2. 

   Luondu juoiggaha (2005)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Northern Sami

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher DAT

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors

   1. Utsi, Thomas

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 8290625502

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Ur Luondu juoiggaha (2005)

   Go mon oainnán diekkár bohccuid, mat leat araheamit, de mon siđan juoigat dakkár luođi, mii daid seatnada / Riá Niillas/Nils Blind

   [...] Mon lávan goit juoigat álo. Gal mon fal dan dieđán, juoigamis lea áhpu leamaš. Lea mearkkahan munnje olu, go mon bohccuidluhtte lean. Jus leat veaiddalis bohccot, diekkárat mat eai leat olbmuid geasset oaidnán, mon in mana daid lusa njuolga. Mon čohkkehan ja juoiggan. Ja boazočorragat, veaiddočorragat, go olbmo gullet juoigame, dat bohtet lusa. Dáidet imaštallat vaikko. Eaige dat vuolgge eret. Das dat guhtot birra, vaikko nu árggit maid galget. Muhto jus fal jávohaga manat, it fal beasa gal lahka gal. Dat lea diekkár luondu bohccos, meahcceeallis dat ballá. Das dat dal lea váldán dan juo, ahte dan galgá geahččat mii dat lea. Leago dat olmmoš vai mii? Go dat gullá olbmo jiena, dat ii bala. Dat boahtá lusa. Muhtin olmmoš juoigá, muhto dat juoigá ilá garrasit. Dasa ii boazu liiko. Galgá siivvun juoiggadit. Ii galgga ilá garrasit álgit huikit, de dat ballá.

   Boazu lea hirbmat ránto. Jus fal čiehkahalat ja glaggat njáhkamiin beassat lagabui, it beasa gal lahkage. Muhto in mon dieđe, dán áigásaš olbmot ipmirditgo dat das maidege.

   Juoigan lea dego veahkki. Mon dieđán go mon láven vázzit lávkkain. Jándoriid, mon máhtán vázzit, juoigat ja vázzit. Dat lea nu geahpas. Dat luonddu lokte. Olmmos šaddá mihá movttegeabbu. Mon láven rohttet akta man luođi, mii ain boahtá. Mon láven muhtimin máhttit juoigat logi luođi maŋŋálaga, inge mon iešge dieđe, ovdal go lean geargan. Ieža dat bohtet.

   Mon láven juoigat olbmuid, mon láven juoigat bohccuid, mon láven juoigat jogaid, čáziid, mearaid, dámppaid, gait. Dušše biilla mon in láve juoigat. In mon dieđe. Ii dat biila heiven riekta. Muhto dámppaid, maiguin olmmoš lea johtán, Norjjas johtán, daid leat álo juoigan. Eidde lávii guldalit gal, go mon juoiggan. Muhtin luđiid son ii lean goassege gullan. "Got don dan máhtát?" Duođain muhtin luđiid ii leat gullan aktage. In mon leat gullan iešge, muhto mon lean daid juoigan liikká. Go in dieđe gos dat bohtet. Dat gávdnojit dušše. Na nugo dáhtás, dekčon dohko. Muittán gaitdin. Dat lea dego dáhtor.