Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: Hans Sternlund
Geografisk anknytning
  1. Jokkmokk
  2. Basté
  3. Gällivare
  4. Luleå
  5. Sápmi

Maj Lis Skaltje

1940 Basté sameby –

"Jojken når bortom orden, för samman och enar släkten, kamrater och generationer. Den når även de personer som redan befinner sig i den andra världen.".

Foto: Hans Sternlund

Om författaren

Maj Lis Skaltje är en samisk-svensk journalist, författare och konstnär. Hon växte upp i en renskötarfamilj i Báste sameby, som ligger nära tågmötesstationen Harrå i norra delen av Gällivare kommun. Efter nomadskoleåren gick Maj Lis Skaltje via läroverket i Malmberget till universitetsstudier och en pol. mag.-examen i Uppsala 1966. Hon har senare utbildade sig i måleri på Bildkonstakademin i Helsingfors i fyra år. Hon har också studerat samiska språk och samisk kultur vid Universitetet i Oslo och vid Uleåborgs universitet.

Maj Lis Skaltje har under hela sitt verksamma yrkesliv arbetat med att främja den samiska kulturen och det samiska språket. Hon har arbetat som journalist och  producent i närmare 30 år för de samiska programmen vid Sveriges Radio och  på SVT:s samiska redaktion. Hon har även varit sektionsledare för språk och kultur vid Nordiskt-samiskt institut i Kautokeino.

Röster från norr

Till Sveriges Radio i Luleå kom hon 1966 och verkade där fram till 1989. Maj Lis Skaltje har producerat mer än 15 kortare och längre filmreportage som visats i SVT om samisk pedagogik, samiska rätts- och samhällsfrågor, religion, jojk och också en film om Johan Turi, den första publicerade samiska författaren.

Maj Lis Skaltje har arbetat med dokumentering av jojk, bland annat i egenskap av jojkintendent på Ájtte fjäll- och samemuseum i Jokkmokk. Hennes många intervjuer med samer om deras syn på jojk resulterade i boken Luondu juoiggaha, som gavs ut på förlaget DAT 2005. Boken kom ut på samma förlag i en svensk version är 2014: Minsta lilla liv har sin jojk.

Hennes intresse för jojk har också resulterat i en dubbel-cd, Dávvi Jienat (Röster från norr), med totalt 29 jojkare från hela Sápmi och i en dokumentärfilm Juoigan/Jojk. Dokumentärfilmen visades i SVT i december 2013, i januari 2014 på Tromsö internationella filmfestival, på Skábmagovat filmfestival (Finland) och i november samma år vid Murmansk filmfestival.

Om författarskapet

I början av 1990-talet intervjuade Maj Lis Skaltje närmare femtio samer från Karesuando i norr till Arjeplog i söder om deras syn på och erfarenheter och upplevelser av jojken. Hon gjorde detta på uppdrag av Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Den ursprungliga tanken sträckte sig inte längre än till att dokumentera vilken betydelse jojken har haft - och har - för de äldre generationerna, men under arbetets gång insåg Maj Lis Skaltje att materialet förtjänade en vidare spridning och därmed var bokprocessen i gång. 2005 var materialet klart för en nordsamisk utgåva, Luondu juoiggaha, och 2014 utkom översättningen till svenska, Minsta lilla liv har sin jojk.

Jojkens betydelse

För en icke-same kan det vara svårt att riktigt förstå vidden av jojkens betydelse för samerna. Skaltje ger denna koncisa sammanfattning: "Jojken når bortom orden, för samman och enar släkten, kamrater och generationer. Den når även de personer som redan befinner sig i den andra världen."

Bokens informanter är födda mellan åren 1912 och 1954, merparten före 1930. Många kan berätta om tidigare generationers förhållande till jojken, inte bara om sitt eget och sina barns. Vi får alltså vittnesmål om jojken från sent 1800-tal till slutet av 1900-talet. Boken är ett historiskt dokument, en "ögonvittnesskildring".

"Allt" jojkades - och jojkas alltjämt, till och med myggan har sin jojk. Därav bokens titel. Men utöver människan är det naturligtvis renen, såväl de enskilda renarna som renhjordarna, som står i centrum. Jojken är en del av renskötarkonsten, ett kommunikationsmedel mellan människor och mellan människor och djur. Ursprungligen var jojken också en viktig del i samernas religion; när man bad de högre makterna om hjälp, jojkade man; jojken öppnade för direktkontakt mellan människorna och andemakterna.

Brändes på bål

De berättelser som Maj Lis Skaltje har nedtecknat utgår från jojken, men berättarna sätter in jojken i sina olika sammanhang och beskriver vilken roll den spelar i renskötseln, för sammanhållningen, för de olika släktenas historia, för förståelsen och respekten för naturen, för kunskapsförmedlingen...

På så sätt blir boken en samernas microhistoria. En microhistoria som kompletteras av en historisk exposé över jojken där Maj Lis Skaltje bland annat beskriver hur samerna (tvångs-)kristnades på 1500-talet och att det då gällde för kyrkan och staten att krossa den religion som samerna utövade. I den processen var det viktigt att tysta såväl shamaner som trummor och jojk. Shamaner och trummor brändes på bål. Jojken fick syndastämpel, men man lyckades aldrig utrota den helt. Jojken är en alltför integrerad del i samernas liv och kultur för att låta sig utplånas.

Fortfarande kan jojk förknippas med synd och ogudaktighet, men det är undantag snarare än regel. Det händer till och med att de kristnas Gud jojkas, i synnerhet sedan prästen Johan Märak jojkade i kyrkan med ärkebiskop Gunnar Wemans välsignelse.

För det stora flertalet av de intervjuade, oavsett ålder, är jojken samernas genuina musikform. Däremot ifrågasätts introduktionen av musikinstrument, den moderna jojken, av de äldre generationerna. Också musiketnologer kan vara tveksamma till om Mari Boines konstform kan kallas jojk. Att samerna inte har någon egentlig instrumenttradition utöver trumman, som hade ett brett användningsområde, beror enligt Maj Lis Skaltje på den nomadiserande livsstilen, där det inte fanns plats för "onödiga musikinstrument". Det var från naturens ljud som jojken, rösten, hämtade sina influenser.

Priser/stipendier

2012 tilldelades Maj Lis Skaltje Johan Nordlander-sällskapets kulturpris "för sitt mångåriga, intensiva och mycket engagerade arbete att lyfta fram den samiska kulturens centrala betydelse inom det nordliga rummet. Detta arbete har bedrivits i tal och skrift, och ackompanjeras inte minst av ett fascinerande konstnärskap".

2014 fick Maj Lis Skaltje Ubmejen Biejvieh´s, Samiska veckans, hederspris för sina mångåriga insatser och sitt bildande och produktiva arbete inom kultur, språk och medieområdet. Umeå sameförening skriver i sin motivering: ”Hennes tålmodiga arbete att dokumentera jojkens traditionella uttryck och uppmärksamma viktiga kulturbärare är mycket värdefulla för kommande generationer i det samiska samhället och omvärldens förståelse av den samiska kulturen. Maj Lis har med känslighet och klokskap bidragit till att tillvarata och fördjupa kunskapen om det samiska kulturarvet och samhället.”

2015 fick Maj Lis Skaltje Samiska rådet i Svenska Kyrkans kulturstipendium.

2016 fick Maj Lis Skaltje Svenska Samernas Riksförbunds hederspris för "hennes mångåriga och enträgna arbete för att synliggöra och dokumentera den samiska jojktraditionen både i ord och bild.".

Låna och läs

  1. Minsta lilla liv har sin jojk (2014)

    Språk Svenska
    Förlag DAT
    Medarbetare
    1. Utsi, John Erling
    2. Utsi, Kristina
    ISBN
    1. 9788290625769

    Provläs

    Ur Minsta lilla liv har en jojk (2014)

    När jag ser renar som är bångstyriga, då vill jag jojka en sådan jojk, som får dem att vänja sig vid människorna / Riá Niillas, Nils Blind

    [...] Jag jojkar alltid. Jojken har varit till nytta har jag erfarit. Den har betytt mycket för mig när jag har varit med renarna. Om det är skygga renar, som varit utan tillsyn och inte sett människor på hela sommaren, då går jag inte fram till dem på en gång. Jag sätter mig och jojkar. Och renflockarna som varit utan uppsikt kommer fram till en, när man jojkar. De kanske undrar. De går inte iväg utan betar runt omkring, fast de ska vara så skygga. Går man fram helt tyst, då kommer man inte ens nära. Renen beter sig så för att den är rädd för rovdjur. Den vill se vad det är. Är det en människa, eller vad? Om den hör människorösten, då blir den inte rädd. Den kommer till dig. Vissa, som jojkar, gör det för hårt. Det gillar inte renen. Man ska jojka mjukt. Inte hojta för högt, då blir renen rädd. Renen är väldigt nogräknad. Om man gömmer sig och försöker smygande komma närmare, då kommer man inte ens i närheten av den. Men inte vet jag om dagens människor förstår något av det.

    Jojken är ett hjälpmedel. Jag minns när jag brukade gå med ryggsäcken. I flera dygn kunde jag gå, jojka och gå. Det är så lätt. Det lättar sinnet. Man blir mycket gladare. Jag brukar ta den jojk som kommer i sinnet. Ibland kan jag jojka tio jojkar i rad utan att vara medveten om det. De kommer av sig Jag brukar jojka personer, renar, bäckar, vatten, havet, båtar, allt. Det är bara bilar jag inte brukar jojka. Inte vet jag. Bilar verkar inte riktigt passa. Men ångbåtar, som vi färdats och flyttat med i Norge, har jag alltid jojkat. Min mor brukade lyssna när jag jojkade. När jag jojkade något hon aldrig hade hört förut sa hon: ”Hur kommer det sig att du kan den?” Några av jojkarna hade ingen någonsin hört. Jag hade inte ens själv hört dem, men jag jojkade dem ändå. Jag vet nämligen inte varifrån de kommit. De bara fanns där. Som inlagda på en dator. Jag minns allt. Minnet är som en dator.

  2. Luondu juoiggaha (2005)

    Språk Nordsamiska
    Förlag DAT
    Medarbetare
    1. Utsi, Thomas
    ISBN
    1. 8290625502

    Provläs

    Ur Luondu juoiggaha (2005)

    Go mon oainnán diekkár bohccuid, mat leat araheamit, de mon siđan juoigat dakkár luođi, mii daid seatnada / Riá Niillas/Nils Blind

    [...] Mon lávan goit juoigat álo. Gal mon fal dan dieđán, juoigamis lea áhpu leamaš. Lea mearkkahan munnje olu, go mon bohccuidluhtte lean. Jus leat veaiddalis bohccot, diekkárat mat eai leat olbmuid geasset oaidnán, mon in mana daid lusa njuolga. Mon čohkkehan ja juoiggan. Ja boazočorragat, veaiddočorragat, go olbmo gullet juoigame, dat bohtet lusa. Dáidet imaštallat vaikko. Eaige dat vuolgge eret. Das dat guhtot birra, vaikko nu árggit maid galget. Muhto jus fal jávohaga manat, it fal beasa gal lahka gal. Dat lea diekkár luondu bohccos, meahcceeallis dat ballá. Das dat dal lea váldán dan juo, ahte dan galgá geahččat mii dat lea. Leago dat olmmoš vai mii? Go dat gullá olbmo jiena, dat ii bala. Dat boahtá lusa. Muhtin olmmoš juoigá, muhto dat juoigá ilá garrasit. Dasa ii boazu liiko. Galgá siivvun juoiggadit. Ii galgga ilá garrasit álgit huikit, de dat ballá.

    Boazu lea hirbmat ránto. Jus fal čiehkahalat ja glaggat njáhkamiin beassat lagabui, it beasa gal lahkage. Muhto in mon dieđe, dán áigásaš olbmot ipmirditgo dat das maidege.

    Juoigan lea dego veahkki. Mon dieđán go mon láven vázzit lávkkain. Jándoriid, mon máhtán vázzit, juoigat ja vázzit. Dat lea nu geahpas. Dat luonddu lokte. Olmmos šaddá mihá movttegeabbu. Mon láven rohttet akta man luođi, mii ain boahtá. Mon láven muhtimin máhttit juoigat logi luođi maŋŋálaga, inge mon iešge dieđe, ovdal go lean geargan. Ieža dat bohtet.

    Mon láven juoigat olbmuid, mon láven juoigat bohccuid, mon láven juoigat jogaid, čáziid, mearaid, dámppaid, gait. Dušše biilla mon in láve juoigat. In mon dieđe. Ii dat biila heiven riekta. Muhto dámppaid, maiguin olmmoš lea johtán, Norjjas johtán, daid leat álo juoigan. Eidde lávii guldalit gal, go mon juoiggan. Muhtin luđiid son ii lean goassege gullan. "Got don dan máhtát?" Duođain muhtin luđiid ii leat gullan aktage. In mon leat gullan iešge, muhto mon lean daid juoigan liikká. Go in dieđe gos dat bohtet. Dat gávdnojit dušše. Na nugo dáhtás, dekčon dohko. Muittán gaitdin. Dat lea dego dáhtor.