Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Jokkmokk
  2. Arjeplog
  3. Arvidsjaur
  4. Uppsala
  5. Norrbyn
  6. Umeå

Anna Holmström Degerman

1970 Jokkmokk –

– Efter två år kände jag ända att livet måste vara något annat än att vika pizzakartonger och städa på hotellet.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.author-presentation

Varför skriver du? Det är en fråga som återkommer. Faktiskt så ofta att man kan tycka att jag borde ha ett svar. Åtminstone det kan man väl ändå begära. Det har jag inte. Jag har alldeles för många svar. De bryter mot varandra.

Om jag inte skriver vet jag inte vem jag är. När jag skriver är jag någon annan, tappar bort mig själv. Jag skriver för att hitta min plats i världen. Jag skriver för att gå vilse. För att hitta hem. Jag skriver för att förstå världen, för att bli förvirrad och förvånad.

Jag skriver för att bli osynlig en stund, i någon annans berättelse. Jag skriver för att i spridda ögonblick får jag kontakt med något utanför mig själv. Jag skriver för att något måste jag ju göra, någon måste göra det.

Varför skriver du?

Det enkla svaret är: Jag vet inte.

Anna Holmström Degerman, maj 2019.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Anna Holmström Degerman har bott på många platser och studerat och arbetat inom en rad olika områden innan hon valde att bli författare på heltid. Kanske har valen i livet ändå styrts av barndomens sköra drömmar om att bli just författare?

Från Alexandria till Arvidsjaur

Hon föddes i Jokkmokk år 1970. När hon var ungefär två år flyttade familjen till Umeå eftersom föräldrarna började studera på universitetet. I Umeå gick hon lågstadiet innan flyttlasset gick till Arjeplog där pappan fick jobb efter studierna. Här bodde familjen några år innan de flyttade till Arvidsjaur.

Pappan veckopendlade till Arjeplog medan mamman köpte och drev ett litet hotell. Anna Holmström Degerman bodde här under sin högstadie- och gymnasietid. Familjen bodde på hotellet i en liten lägenhet. Den tonåriga Anna Holmström Degerman ville ha mer och eget utrymme.
– Jag bodde i 31:an, säger hon och menar det ena av hotellets två rum på tredje och översta våningen.
– Jag lyckades förhandla till mig det efter några år. Med en egen ingång, brandstegen utanför fönstret, var det ju ett toppenläge i den åldern.

Anna Holmström Degermans språkintresse gjorde att hon flyttade till Uppsala för att studera Orientalistiklinjen på universitetet: arabiska, hebreiska och om Mellanöstern. Tack vare utbildningen fick hon möjlighet att studera en sommar i Alexandria. Målet var att forska i semitiska språk. Istället återvände Anna Holmström Degerman med maken till Arvidsjaur där de drev mammans hotell och dessutom startade en pizzeria.
— Efter två år kände jag ända att livet måste vara något annat än att vika pizzakartonger och städa på hotellet.

Att följa sin dröm

Anna Holmström Degermans längtan att skriva, men hon undvek nogsamt tanken på att bli författare, ledde till journalistutbildningen på folkhögskolan i Strömbäck. Under utbildningen köpte hon och maken huset i Norrbyn, där de fortfarande bor. Som journalist fick hon olika vikariat på Norran och sammantaget blev det drygt ett år.

Bevakningsområdet var kring hennes barn- och ungdoms Arjeplog och Arvidsjaur. Det innebar veckopendling mellan hemmet och arbetsplatsen i några års tid. Hon trivdes bra men pendlingen blev slitsam så när ett deltidsjobb blev ledigt på Hörnefors bibliotek passade hon på.

Så småningom växte beslutet fram att skriva på heltid. Och hon sade upp sig för att satsa på författarskapet fullt ut. En lång resa för att nå sin barndoms drömmar. Fast egentligen lämnade hon aldrig sin dröm, språket och litteraturen har funnits där hela tiden på olika sätt.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Frågan om varför hon har viljan att författa gav ett långt svar. Ja, det handlade om nästan hela livet för Anna Holmström Degerman. Inledningsvis skrev hon främst skönlitteratur för vuxna men fick inte så mycket publicerat. När hon utbildat sig till bibliotekarie och arbetade med barn återupptäckte hon barnlitteraturen. Hon debuterade 2008 med Modighetsprovet och samma år publicerades även Fegisen, båda är böcker för små barn.
– Det är den här viljan att berätta, om exempelvis mod och civilkurage men att göra det på ett skönlitterärt sätt. Som tillexempel i Fegisen, säger Anna Holmström Degerman.

Skrämmas lagom?

Fegisen handlar om Niklas som hellre läser böcker än hoppar från vattentornet. Niklas blir retad för det. Efter en övernattning i spökhuset med kompisen Jossan så blir det svårt att kalla Niklas för en fegis.

”Anna Holmström Degerman har skrivit en rak och spännande berättelse. Den lilla boken visar upp unga människors bräcklighet, men gestaltar också hur de kan finna styrka och oväntade inre resurser i farans stund.”, står det i en recension i Borås tidning skriven av Peter Grönborg (2008-11-17).

Mod, civilkurage och kusliga stämningar är återkommande teman i böckerna. Och just kusliga böcker finns det en del av, exempelvis om Titti (Vampyrvarning och Stoppa Svarta madam).
– I slutändan får ju händelserna en naturlig förklaring, jag vill ju inte skrämma upp ungarna för mycket. Fast det gäller ju inte i Det ringer, det ringer, där finns ingen förklaring till varför telefonen ringer när åskan går.

Det ringer, det ringer (2016) är för övrigt en av två titlar som nominerats till Norrlands litteraturpris, den andra är Örnnästet (2014).

Barndomsminnen ett stöd i skrivandet

När Anna Holmström Degerman började skriva gjorde hon gjorde hon det för vuxna läsare men började sedan skriva för barn och unga. Finns det en skillnad?
– Berättelser handlar om känslor och det är lika för både barn och vuxna. Då får jag använda mitt vuxna jag för att välja ett annat språk och tänka till vilka uttryck och ämnen som fungerar. Mamma säger att jag minns mycket av min barndom och det har jag nytta av i mitt skrivande.

På så sätt kom debutboken Modighetsprovet till. Anna Holmström Degerman bestämde sig för att skriva en barnbok, men visste inte om vad. Vad ska boken handla om?
– Då kom jag på vad mamma sa till mig när jag var 16 år och vår hund Kim hade dött, att jag skulle skriva om Kim. Med det minnet så kom hela historien till berättelsen i Modighetsprovet. Det är den boken som bygger allra mest på mina minnen.

Skrivprocessen – maniskt bärande av sten

Med åren har Anna Holmström Degerman märkt ett beteendemönster när det gäller skivandet – och inte-skrivandet.
– Om jag inte skriver så bär jag maniskt på stenar till min stengärdesgård eller byter hyllpapper i alla skåpen. Då är det oftast ett manus på gång, säger hon. Hon skriver ungefär 6 timmar per dag, från morgon till ungefär klockan 14.00.
– Då är jag helt slut i huvudet av min fiktion så jag brukar avsluta med att se på serier.

Ännu en debut

År 2017 kom Anna Holmström Degerman ut med sin första roman skriven för vuxna. Den bär den något fantasieggande titeln Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, och med en stor flört till författaren Marcel Proust. Hon säger själv att den är en feelgood-roman, och att den genren är underskattad.

Romanen utspelar sig i den fiktiva byn Storbygdsele i Norrbotten under en kall vinter och i ett inledningsvis utkylt hotell som huvudkaraktären Annie ärvt.
”Anna Holmström Degerman skriver varmt och lättillgängligt. Speciellt väl lyckas hon med miljöbeskrivningarna, vilka jag är säker på att alla glesbygdsbor kommer att nicka igenkännande åt. Ett exempel är beskrivningen av den trettiogradiga kylan inför vilken samhället liksom 'hukar' sig, bilar på tomgång, knakandet och kvidandet när träet fryser i husväggar. [...] Språket, miljö- och karaktärsbeskrivningarna, metaforerna, samt många träffande reflektioner som får mig att le igenkännande leder sammanfattningsvis till ett riktigt gott betyg.”.

I Norrbotten och Västerbotten

Överlag så förlägger Anna Holmström Degerman sina böcker i den norrrbottniska och västerbottniska miljön. Så för läsaren finns många fler igenkännande tillfällen kvar att upptäcka i de fiktiva världarna som författaren bjuder på.

Under rubriken Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att skriva "holmström degerman, anna" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.awards

2013 fick hon Region Västerbottens kulturstipendium (2013). Hon har även sökt och fått arbetsstipendier från Svenska författarfonden.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.trivia

Det här med ensamarbete kräver att du är en god arbetskamrat med dig själv.

– Jag behöver både pepp och disciplin när jag skriver. Då brukar jag lägga in glada tillrop i mitt manus, till exempel ”GOD MORGON ANNA, DU SKA BÖRJA PÅ KAPITEL 16 IDAG.”. Men det gäller ju att jag kommer ihåg att ta bort allt det innan jag skickar in till förlaget, säger Anna Holmström Degerman.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.sources

Intervjuer med författaren.

Recensioner: Borås tidning 17 november 2008, NSD 29 mars 2017.

Artiklar, annan information om författaren och/eller böcker: Författarförmedlingens författarpresentation, Alex författarlexikon, Svensk bokhandels nätupplaga 18 december 2017, författaren presenterar boken Modighetsprovet.

Inlästa böcker av författaren: Modighetsprovet, Vampyrvarning, Inte okej!, Det ringer, det ringer, Örnnästet och Länge hade jag för vana att tidigt gå till sängs.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Zombiepanik (2018)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Törnlund, Ylva

  2. Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs (2017)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789188445063

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    ”Vad tänker du på?” frågade han plötsligt. Peter, hennes vanlige man denna alldeles vanliga morgon. För det var fortfarande en vanlig morgon.
    ”Jag tänker på huset. Faster Maggans hotell”, svarade hon och blinkade bort fantasibilden från näthinnan. Uppenbarligen gjorde hon inte det men hon hade tänkt väldigt mycket på det. Och på brevet från Maggan. Det hade kommit som en total överraskning och fört med sig en ström av minnen från ett helt annat liv på en helt annan plats. Faster Maggan med munnen full av klädnypor och en cigarett bakom örat, en blåsig dag i juni. Annie hade inte gått på begravningen men skickat blommor.

    ”Har du pratat med mäklaren?” undrade han. ”Det är väl läge att sälja framåt våren. Jag antar att det är bästa säsongen för sådan även där”, fortsatte han sedan. Och kanske gjorde han en liten min när han sa även där. En liten krökning på läppen eller något med ögonbrynen. Något som hon uppfattade över kanten på DN:s kulturbilaga. Något som irriterade.

    Även där. Det är därifrån hon kommer och där hon har sina rötter. Det var där faster Maggan bodde i alla år. Långt efter att Annie och mamma flyttat. Det är där pappa ligger begravd. Det är fruktansvärt längesedan hon var där och nu finns ingen levande kvar. Ingen som hon håller av i alla fall. Annie tänker sällan på rötter och ursprung. Men på senare tid har det blivit oftare. Alla människor ställer sig nog någon gång frågan: Var kommer jag ifrån? Hon kommer från även där. Annies barndom finns på en plats som kan avvisas med orden även där.

    Hon kom plötsligt att tänka på Messaure, byn som Vattenfall byggde upp och senare flyttade. Ingenting finns kvar, förutom den jättelika dammen. Hon hade varit där som barn och sett gatorna som inte ledde någonstans. Spår efter kvarter som inte fanns kvar. Sådant glömmer man aldrig. Det var det hon tänkte på där vi frukostbordet. Bland annat.
    ”Jag kanske behåller det”, Annie såg ryckningarna i hans mungipa innan han började skratta. Hon gillade det inte alls. ”Vad är det med det då?”

    ......

    Han fokuserar blicken på den rad av färgglada holländare på löparskidor som närmar sig. Det är inte riktigt en del av drömmen men väldigt nödvändiga för förverkligandet av den. Drömmar behöver finansieras också om man ska set det lite krasst. Det kan man använda färgglada holländare till. Gruppen närmar sig sakta slädarna där hundarna redan är fastspända och ivriga att få komma iväg. De har väntat en bra stund nu. Christian har lånat några hundar för det här tillfället, en tillfälligt utökad flock.

    Holländarna skrattar och pratar, rösterna blir tydligare ju närmare de kommer. Det är som att studera riktigt, riktigt berusade människor. Ungefär som de där filmklippen från Ryssland som då och då dyker upp. Men detta är helt nyktra människor på semester. Eller åtminstone inte mer än salongsberusade. Hittills har han inte sett alla stå upp samtidigt, när en har rest sig ligger genast nästa och sprattlar i snön. Han suckar. Det är Jörgen på Stora Hotellet som skickat dem. Det hade varit bättre om han skjutsat dem med bil. Så otroligt mycket bättre.

    Termometern har fallit hela dagen och det är på gränsen till vettigt att ge sig ut nu. Det blir allt kallare och innan kvällen lär det krypa ner under trettio-strecket. Men vem kunde ana att det skulle ta den lilla gruppen dryga timmen att skida från hotellet och hit? Det är ju inte mer än två kilometer.
    ”Dina?” undrar Åke.
    Christian nickar.
    ”Från Holland”. Det är ovanligt mycket turister därifrån i år. Förutom de vanliga tyskarna och norrmännen.
    ”De har inte så mycket snö där i Holland”, konstaterar Åke och nickar innan han vänder sparken hemåt.

  3. Vampyrvarning (2016)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Opal
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Fry, Liza
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789174954548

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Vampyr-varning (2014)

    När Titti ligger i sin säng på kvällen kan hon inte sova. Hon lyssnar på mamma och pappa som pratar med låga röster i vardagsrummet. Klockan går och hon blir bara mer och mer vaken. När det blir tyst och mamma och pappa gått och lagt sig är Titti fortfarande vaken. Det är då hon börjar tänka på vampyrerna. De som Jonas berättat om. Hon försöker låta bli att tänka på dem och istället tänka på kattungar. Söta små kattungar. Det går en stund men sen kommer vampyrerna tillbaka igen med sina hemska tänder.

    Titti går upp och hämtar ett glas vatten i köket. Lägenheten är mörk och tyst och hon skyndar sig allt hon kan utan att spilla vatten. Fort tillbaka till sitt rum. I fönstret ser hon ett ljus och går dit för att kolla vad det är. En stor bil har parkerat där utanför. En lastbil. Hon ser att två gubbar bär något mellan sig. Det ser ut som en avlång låda, men hon ser inte riktigt. Det är mörkt ute och lampan i porten räcker inte för att hon ska se ordentligt.

    Hon ska precis gå tillbaka till sängen när en person till kommer ut ur bilen. Först ser hon bara en svart skugga som liksom glider fram. Skuggan kommer närmare och plötsligt tittar den rakt upp mot Titti. Ljuset från lampan lyser upp ett alldeles blekt ansikte. Blekt som en vampyr, med röda läppar. Titti stirrar på ansiktet och håret på armarna ställer sig rakt upp. Det ser ut som en tant och hon har långt grått hår och en lång svart kappa. Det hinner Titti se innan tanten försvinner in genom porten.

    Hjärtat bultar lika snabbt som när Jonas berättar spökhistorier. Vem var det där? Var det en vampyr? En tant-vampyr. Och det där gubbarna bar in, det där avlånga, det kan väl inte ha varit…? Jonas har sagt att vampyrer sover i kistor. Tänk om … Titti lämnar vattenglaset på fönsterkarmen och skyndar sig in till mamma och pappa.

  4. Det ringer, det ringer (2015)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Hegas
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Johansson, Tobias
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789175431529

  5. Inte okej! (2013)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Werner, Boel
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789172995864

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Inte Okej (2013)

    Mobilgubben

    — Gordon! Kom då! Jonathan ropar allt han orkar men Gordon har bestämt sig för att smita genom häcken och över till grannen. Jonathan suckar och följer efter. Det är nya grannar i huset men Jonathan har ännu så länge bara sett en gubbe som jämt pratar i sin mobil. Han har headset och viftar med händerna och med alla papper han håller i när han pratar. Det ser ganska roligt ut.

    När Jonathan har kommit genom häcken ser han att Gordon satt sig mitt på gräsmattan för att bajsa. Typiskt! Han har glömt påsarna och nu måste han hem och hämta dem. Jonathan börjar gå tillbaka med en glad Gordon vid sin sida.

    — Och vart ska du ta vägen då? Mobilgubben dyker upp från ingenstans och spärrar vägen för honom. Han ser läskig ut på nära håll. Eller så är det något i hans röst som gör det läskigt. Den låter hård och kall. Han är jättelång och Jonathan ser först bara en enorm haka långt där uppe.
    — Det är inte okej att låta sin hund skita på andras gårdar, säger mobilgubben och böjer sig mot Jonathan.
    Hjärtat bankar när den stora hakan kommer närmare. Ovanför den syns ett par små arga ögon bakom runda glas. Glasögonen sitter så nära ögonen att Jonathan först tror att de opererats dit. Kanske går de inte ens att ta av.
    — Man plockar upp hundskit och smyger inte iväg, fortsätter gubben och viftar med ett stort finger framför Jonathans ansikte.

    Jonathan vill säga att han faktiskt varit på väg för att hämta en påse. Men han kommer sig inte för. Vet inte hur han ska börja. Istället stirrar han på det stora fingret som viftar och de små ögonen bakom blänkande glas.
    — Jonathan!
    Mammas röst hörs från andra sidan häcken och Jonathan slutar stirra. Gordon smiter iväg genom häcken men Jonathan kan inte röra sig. Mobilgubben rättar till sina öronproppar och muttrar något. När mamma kommer gående så vänder han sig bort från Jonathan.
    — Hallå där, granne, ropar han med en helt annan röst.

    Jonathan är inte längre förstenad utan rusar fram till mamma. Det känns så skönt att se hennes vanliga, glada ansikte.
    — Gordon har bajsat på gräsmattan, viskar Jonathan.
    Mamma rufsar om honom i håret och drar fram en påse ur fickan. Gubben är på väg mot dem men han ser helt annorlunda ut nu. Han ler med stora tänder och hakan åker ännu mer framåt. Jonathan kommer att tänka på vargen i sagan om Rödluvan. Han räcker fram sin stora hand och Jonathan backar. Mamma ser förvånat på honom. Hon tar Mobilgubben i hand och hälsar.
    — Vi ska bara ta upp Gordons lilla present, säger hon med ett skratt.
    Jonathan blundar och är helt säker på att Mobilgubben ska explodera av ilska. Han öppnar dem igen när han hör ett konstigt ljud. Det är Mobilgubben som skrattar.
    — Låt det där vara, säger han och skrockar. Det blir bara gödsel av det.

  6. Modighetsprovet (2008)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Opal
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Werner, Boel
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789172992726

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Modighetsprovet (2008)

    — Ett, två, tre på det fjärde ska det ske. Mia tar Lisen hårt i handen och så går de in i den lilla kiosken.

    Tanten bakom disken pratar i telefon när de kommer in. Hon nickar och ler mot dem. Hon ser snäll och ganska vanlig ut. Hon pratar på något språk som Lisen inte förstår, det låter liksom smattrande och Lisen tror att hon kanske grälar med den hon pratar med. Hon ser i alla fall inte ut som om hon har hur mycket pengar som helst. Det borde väl synas på något vis i så fall tycker Lisen.

    Klumpen i magen växer när de går mot godishyllan. Det känns inte bra alls och Lisen vill säga det till Mia men hon vågar inte. Hon vill inte att Mia ska tycka att hon är en fegis. De har bestämt att de ska göra det här som ett modighetsprov. Eller egentligen är det Mia som har bestämt det. Lisen tyckte att de kunde hoppa från högsta trampolinen på badhuset istället men det tyckte Mia var jättebarnsligt.

    Nu står de där och stirrar på raderna av godispåsar och chokladkakor. Hjärtat bankar alldeles vilt i bröstet på Lisen och hon har svårt att andas. Tanten har slutat prata i telefon och vänder sig mot en kund som ska betala eller fråga om något. Lisen vill bara springa därifrån och hem till mamma men hon kan inte röra sig alls. Mia knuffar henne i sidan och låter en Japp glida ner i skolväskan. Nu är det din tur säger hennes blick. Lisen lyfter armen mot hyllan. Det känns som om hon rör sig i en dröm där allt går otroligt långsamt och tungan är alldeles torr i munnen.
    — Kom igen då, väser Mia med hopknipna tänder.

    Lisen blundar en sekund och tar sedan snabbt något från hyllan. Hon tittar inte ens efter vad det är som hon stoppar i jackfickan, hon ångrar sig genast men det är redan för sent. Det här är hennes livs värsta ögonblick.
    — Hur går det flickor?
    Hjärtat står still i Lisens bröst när hon hör tantens röst alldeles bakom sig. Det känns som om hon ska svimma, som om golvet rör sig under henne. I ögonvrån ser hon Mias förskräckta ansikte.
    — Men lilla flickan! Du mår inte bra, no?

Boktips

  1. En orm för mycket

    By: Holmström Degerman, Anna Review by: Annelill Mickelsson Vallin

    Klassen har fått i läxa att efter lovet berätta om något och Samira, Linnea och Selma vet att de vill prata om djur.

  2. Stoppa svarta madam

    By: Holmström Degerman, Anna Review by: Kristina Ström

    Hur många läskiga spökdamer i olika färger finns det egentligen? Det frågar sig Titti i denna barnbok som känns som en riktig mysrysare.

  3. Inte okej!

    By: Holmström Degerman, Anna Review by: Agneta Krohn Strömshed

    En riktigt bra och tankeväckande högläsningsbok som kan ge många intressanta diskussioner om hur man ska vara mot varandra.

  4. Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs

    By: Holmström Degerman, Anna Review by: Hilkka Horsma

    Ladda upp med en kopp te eller kaffe, kryp upp i soffhörnet och njut av Annies underhållande försök att skapa sig en ny tillvaro i Norrbottens glesbygd på ett ärvt förfallet hotell.