Elin Anna Labba är född och uppvuxen i Kiruna. När det blev dags för journaliststudier flyttade hon till Göteborg och tog sin examen 2007. Som journalist har hon bland annat varit chefredaktör för Nuorat, en samisk ungdomstidning. Hon är numera bosatt och verksam i Jokkmokk. Där är hon projektledare för Tjállegoahte - Författarcentrum Sápmi, som ska stärka den samiska litteraturen och få fler att kunna läsa och skriva böcker.
Om skrivandets kreativa vägar
Men här får vi stanna upp. Vi måste gå tillbaka i tiden för att åter komma till nutid. För så där rätlinjiga har inte hennes vägar till det undersökande skrivandet varit.
Under journalistutbildningen jobbade hon extra på Sveriges radio Norrbotten, Sameradion samt för tidskriften Samefolket. De uppdragen ledde henne till många platser; från Kolahalvön till atlantiska kusten i Tromsö. Framför allt så väcktes hennes lust fö att skriva längre texter. Hon hade hittat sin skrivform - reportaget.
Hon studerade också samiska kurser i både Umeå och Tromsö, det blev samisk litteratur och konst samt västerländsk litteratur.
— De här studierna hade jag ju nytta av när jag började på min bok. Men det visste jag inte där och då, säger hon.
Research i 7 år
Elin Anna Labba tänkte hela tiden att det skulle bli en bok, men tänkte från början att den skulle handla om den egna familjen. Det slutade med att hon samlade hundratals röster och minnen. Hon ville veta mer om statens tvångsförflyttningar av samer med start under 1920-talet.
— Det började som ett personligt projekt och det fick ta sin tid. Jag frågade pappa, min faster och så vidare. Allt eftersom jag frågade och lyssnade så blev jag hänvisad att prata med andra som visste ännu mer. Jag har rest runt och träffat samer i både Sverige och Norge.
Fanns det någon tvekan kring att skriva den här boken?
— Nej, aldrig. De allra flesta som jag har pratat med har varit väldigt tydliga med att berättelserna ska komma ut.
Herrarnas maktspråk skapar sår
Bággojohtin. De hundratals samer som tvingas flytta kallar det för bággojohtin - tvångsförflyttning. Eller som de äldre kallar det: sirdolaššat, de tvångsförflyttade. På svenskt myndighetsspråk heter det dislokation. Men varför tvångsförflyttades hundratals människor och tusentals renar? Den frågan ställde sig även Elin Anna Labba, som ett led i att förstå sin egen familjehistoria.
Den korta versionen är att gränserna stängdes successivt i slutet av 1800-talet. När Norge blev självständigt i början av 1900-talet skulle landet tillhöra norrmännen. Att människor med renar rört sig över gränserna blir ett rött skynke för Norge, trots att de funnits där i generation efter generation. 1919 kommer Norge och Sverige överens om en renbeteskonvention och förflyttningarna är ett faktum som pågår i tiotals år. Genom åren får lappfogdarna allt större makt. De kan bestämma hur stor renhjorden får vara och till vilka områden som familjer tvingas flytta. Tvångsförflyttningarna skapade också konflikter mellan samer som är aktuella än idag.
Här kan du lyssna och se Elin Anna Labba berätta om boken (1 minut) >>>
Ge rösterna utrymme
Så blev det dags att göra något av allt som Elin Anna Labba samlat in. Att skapa en historia, ge rösterna utrymme. Vilka röster skulle bära berättelsen och vilka skulle bekräfta? Hon var tidigt medveten om att det skulle bli en faktabok, inte ett reportage i någon tidning.
— Det här var för stort för ett reportage. Och det kunde inte bli en skönlitterär berättelse, det här har faktiskt hänt och det får aldrig läsaren tvivla på. Jag tycker att de samiska berättarna är så fantastiska. Jag vill att fler ska få ta del av det samiska berättandet. Hur en berättelse kan ha olika lager - olika budskap till olika personer. Deras berättande har färgats av på mitt eget skrivande, min egen text har formats av berättelserna. Innan jag skrev den här boken har jag alltid tänkt att jag inte kan skriva skönlitterärt, att jag kan skriva fakta och reportage. Men nu har tanken börjat gro i mig. Kanske ska nästa bok bli skönlitterär ...
Och efter en stund säger Elin Anna Labba.
— Nästa projekt ska också bygga på intervjuer för det är det mest njutbara som finns, att lyssna på äldre samers berättelser. De ha ett muntligt språk som är större än det mesta.
"Muitit är ordet för att minnas och att berätta är muitalit. De vi berättar om minns vi. Giitos eatnat. Tack muore, váre, áddjá - mina egna och andras. Det här är min väv till er. Det är så här jag vill jojka er. ", citat ur Herrarna satte oss hit.
