Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link

Foto: Lisa Kejonen

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections

Kiruna
Jokkmokk

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.urls

www.buoritolbmot.com/

Elin Anna Labba

1980 Kiruna –

Den samiske poeten Áillohaš har sagt att vi bär våra hem i våra hjärtan. Kan man det om man har tvingats iväg? Får jag sörja en plats som aldrig har varit min?

Foto: Lisa Kejonen

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.author-presentation

Jag har berättelser som ekar genom kroppen. De löper längs ryggraden ner genom fötterna in i marken och ut igen genom fingrarna när jag rör vid träden. Jag vet inte vad som skulle vara mitt språk utan dem.

Jag tänker att de som har fått låna orden också har ett ansvar att föra dem vidare. Speciellt om orden ekar på samiska eller något annat språk som har tystats men fortfarande andas. Flämtar. Om jag skriver och skriver bär det till slut. Det sjunker inte längre genom snön. Orden blir till vindens egendom. Och tänk om vinden för våra berättelser till människor som aldrig har hört dem? Som inte ens har vetat att de har saknats? Det är det jag drömmer om och det är därför jag skriver.

Elin Anna Labba, mars 2020.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Elin Anna Labba är född och uppvuxen i Kiruna. När det blev dags för journaliststudier flyttade hon till Göteborg och tog sin examen 2007. Som journalist har hon bland annat varit chefredaktör för Nuorat, en samisk ungdomstidning. Hon är numera bosatt och verksam i Jokkmokk. Där är hon projektledare för Tjállegoahte - Författarcentrum Sápmi, som ska stärka den samiska litteraturen och få fler att kunna läsa och skriva böcker.

Om skrivandets kreativa vägar

Men här får vi stanna upp. Vi måste gå tillbaka i tiden för att åter komma till nutid. För så där rätlinjiga har inte hennes vägar till det undersökande skrivandet varit.

Under journalistutbildningen jobbade hon extra på Sveriges radio Norrbotten, Sameradion samt för tidskriften Samefolket. De uppdragen ledde henne till många platser; från Kolahalvön till atlantiska kusten i Tromsö. Framför allt så väcktes hennes lust fö att skriva längre texter. Hon hade hittat sin skrivform - reportaget.

Hon studerade också samiska kurser i både Umeå och Tromsö, det blev samisk litteratur och konst samt västerländsk litteratur.
— De här studierna hade jag ju nytta av när jag började på min bok. Men det visste jag inte där och då, säger hon.

Research i 7 år

Elin Anna Labba tänkte hela tiden att det skulle bli en bok, men tänkte från början att den skulle handla om den egna familjen. Det slutade med att hon samlade hundratals röster och minnen. Hon ville veta mer om statens tvångsförflyttningar av samer med start under 1920-talet.
— Det började som ett personligt projekt och det fick ta sin tid. Jag frågade pappa, min faster och så vidare. Allt eftersom jag frågade och lyssnade så blev jag hänvisad att prata med andra som visste ännu mer. Jag har rest runt och träffat samer i både Sverige och Norge.
Fanns det någon tvekan kring att skriva den här boken?
— Nej, aldrig. De allra flesta som jag har pratat med har varit väldigt tydliga med att berättelserna ska komma ut.

Herrarnas maktspråk skapar sår

Bággojohtin. De hundratals samer som tvingas flytta kallar det för bággojohtin - tvångsförflyttning. Eller som de äldre kallar det: sirdolaššat, de tvångsförflyttade. På svenskt myndighetsspråk heter det dislokation. Men varför tvångsförflyttades hundratals människor och tusentals renar? Den frågan ställde sig även Elin Anna Labba, som ett led i att förstå sin egen familjehistoria.

Den korta versionen är att gränserna stängdes successivt i slutet av 1800-talet. När Norge blev självständigt i början av 1900-talet skulle landet tillhöra norrmännen. Att människor med renar rört sig över gränserna blir ett rött skynke för Norge, trots att de funnits där i generation efter generation. 1919 kommer Norge och Sverige överens om en renbeteskonvention och förflyttningarna är ett faktum som pågår i tiotals år. Genom åren får lappfogdarna allt större makt. De kan bestämma hur stor renhjorden får vara och till vilka områden som familjer tvingas flytta. Tvångsförflyttningarna skapade också konflikter mellan samer som är aktuella än idag.

Här kan du lyssna och se Elin Anna Labba berätta om boken (1 minut) >>>

Ge rösterna utrymme

Så blev det dags att göra något av allt som Elin Anna Labba samlat in. Att skapa en historia, ge rösterna utrymme. Vilka röster skulle bära berättelsen och vilka skulle bekräfta? Hon var tidigt medveten om att det skulle bli en faktabok, inte ett reportage i någon tidning.
— Det här var för stort för ett reportage. Och det kunde inte bli en skönlitterär berättelse, det här har faktiskt hänt och det får aldrig läsaren tvivla på. Jag tycker att de samiska berättarna är så fantastiska. Jag vill att fler ska få ta del av det samiska berättandet. Hur en berättelse kan ha olika lager - olika budskap till olika personer. Deras berättande har färgats av på mitt eget skrivande, min egen text har formats av berättelserna. Innan jag skrev den här boken har jag alltid tänkt att jag inte kan skriva skönlitterärt, att jag kan skriva fakta och reportage. Men nu har tanken börjat gro i mig. Kanske ska nästa bok bli skönlitterär ...

Och efter en stund säger Elin Anna Labba.
— Nästa projekt ska också bygga på intervjuer för det är det mest njutbara som finns, att lyssna på äldre samers berättelser. De ha ett muntligt språk som är större än det mesta.

"Muitit är ordet för att minnas och att berätta är muitalit. De vi berättar om minns vi. Giitos eatnat. Tack muore, váre, áddjá - mina egna och andras. Det här är min väv till er. Det är så här jag vill jojka er. ", citat ur Herrarna satte oss hit.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Elin Anna Labba debuterade 2020 med boken Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige. Och vilken debut! Hon har fått många fina och starka omdömen. Någon har redan utsett boken till årets Augustpristagare i kategorin faktaböcker och en annan ser en Sápmis Toni Morrison kliva fram. Hur låter då omdömena från recensenterna? Några exempel.

Gunilla Brodrej skriver i Expressen den 25 februari 2020: "Labbas vackert formgivna och lågmälda bok är långt ifrån heltäckande. Jag har fler frågor än boken kan besvara. Men nu känns det som vår förbannade plikt att ta reda på mer själva. Och för den svenska skolan att lyfta sig i håret. Om detta måste vi berätta.".

I Dagens Nyheter, 18 februari 2020, skriver Birgitta Rubin: "Det är en storartad prestation. Historikern Johannes Marainen är nog hittills den som förmedlat mest fakta om tvångsförflyttningarna men Elin Anna Labba lyckas också levandegöra historiens mänskliga lager. Hon har fått den äldsta generationen att vittna innan det är för sent, i linje med urfolksrörelser världen över som tar tillbaka sin historia.".

Sápmis Toni Morrison

Den här recensionen i Svenska Dagbladet är värd att lyfta fram. Margit Richert skriver (den 19 februari 2020): "Jag skrev för ett tag sedan om modern svensk litteratur att vi nog inte får någon ny Vilhelm Moberg. Men Sápmi har fått sin Toni Morrison. Labba skriver på herrespråket, men hon gör det till sitt och sina förfäders eget, så som man måste när till och med orden har stulits ur munnen på en. Och precis som Morrison gör hon det inte som hämnd, utan för att försöka läka något av allt som har gått sönder av förtryck och förtvivlan. Labba återtar, omskapar, skriver fram det som alltför länge har varit sorgestumt.".

Augustpriset

Recensenten avslutar med ett tack och ett krav: "Norstedts ska ha ett stort tack för att de har gett ut en bok som borde delas ut i varenda skola. Och Elin Anna Labba ska vinna årets Augustpris i facklitteratur. Linnea Axelssons skönlitterära vinst för Ædnan förra året var välförtjänt, och det kommer även Labbas att vara. För att det skulle komma en vackrare skriven, och viktigare, fackbok i år, det är lika otänkbart som att Sverige skulle be om den förlåtelse vi inte förtjänar.".

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.awards

Arbetsstipendium på 20 000 euro från Samerådet 2017 .

Kaia Anstesens minnesfond 2012.

Hövens stipendiefond år 2000.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.sources

Inläsning av Herrarna satte oss hit.
Intervju med författaren och godkännande av publicering mars 2020.

Recensioner och artiklar
Dagens Nyheter 18 februari 2020, Svenska Dagbladet 19 februari 2020, Aftonbladet 19 februari 2020, Expressen 25 februari 2020, Go´kväll 6 februari 2020, Norrbottens-Kuriren 29 februari 2020, Norrländska Socialdemokraten 18 februari 2020.

Förlaget Norstedts presentation.

Politik i bokhyllan, Svt-Forum, Sveriges television 17 januari 2020 >>>

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

Herrarna satte oss hit (2020)
Undertitel om tvångsförflyttningarna i Sverige

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

9789113101682
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

I slutet av november föder Ristiinná ett tvillingpar på familjen Eliaksens gård. Kroppens matthet blandas med förvirringen över att det inte var en liten hon burit på, utan två. Två små flickor. Kanske har hon anat. De kommer tidigare än vad hon har beräknat och känns små som blåhakar i hennes famn. De bestämmer sig för att döpa flickorna till Márge och Elle.

Både Ristiinná och Ándom Ovllá vet att den andre vet. De kan inte ha två gietkkamánát, två spädbarn överlever inte i kåtan. De är som nyfödda, ömtåliga kalvar och ska båda matas från Ristiinnás trötta kropp. Vintern har knappt börjat. "Ii johttiolmmoš sáhte", säger Ándom Ovllá. Ristiinná har själv lämnats bort av sin far som nyfödd. Modern dog i barnsäng. Hon växte upp hos en fosterfamilj och hos sin mors syskon. Hon var rädd för att gå in i sin fars kåta den gången han hämtade hem henne.

Luften känns tunn, hon kan knappt andas. Hur ska de kunna välja vem av de små flickorna som ska bli kvar?

[...]

"Eidde lämnade mig i en by hos en svensk kvinna ... Du vet, de flyttade med rajd och hon kunde inte ha två små barn, diande barn. Jag blev kvar. Hon lämnade mig hos en svensk kvinna i byn. Först flyttade de till Johkamohki kommun, på somrarna bodde de i Váisá.

Jag var tre år när isá hämtade mig. Han var som en främling då, min far ... och min mor ... Jag hade ju inte sett dem på flera år. Och jag grät när han hämtade mig, när han hämtade mig med bil. Jag minns det fast jag var så liten. Jag kunde inget annat än finska, jag hade aldrig hört samiska. Såklart gråter ett barn i den åldern. Jag längtade efter min styvmor ...

1931 fick vi flytta från Váisá hit till Västerbotten. Herrarna satte oss hit. Det året började vi skola, den började redan 1 juli. Vi fick inte bo hemma alls ... Herrarna satte oss hit."
Ándom Ovllá Elle, Ella Blind, dotter till Ándom Ovllá och Ristiinná, tvångsförflyttade 1926.

[...]

Jag får mina egna små medan jag lyssnar på alla berättelserna. Pojken som föds i snödrivan eller han som de drog ut med hjälp av etertrasa och spiskrok. Kvinnan som föder i en kåta halvvägs under tvångsförflyttningen. Tanken på tvillingparen som skiljs åt fäster sig i ryggraden. Hur hade det skadat min egen lilla treåring om jag inte kunnat ta henne med? Dra in hennes doft. Smeka håret. Vem skulle jag ha tvingats göra mig till, för att klara mig?