Anna Kuru drömde om att bli författare redan som liten. Hon skrev eldiga texter i otaliga dagböcker, med brevvänner på andra sidan jorden, klotter på toadörrar och så småningom reportage i tidningar. Det mesta har hon sparat och tittar på det ibland.
— Det är ord av en som nyss lärt sig hålla en penna, smärtsamma tankar från en nybliven tonåring, hastigt nerklottrade dikter på ett utedass. Men jag ser något annat också. Jag ser en vilja, en dröm, en önskan om att nå ut. En längtan att vara någon annanstans, att dela en berättelse i text. Och en insikt om att ord kan förmedla och förändra, säger Anna Kuru.
Kompost-rädd?
Anna Kuru har arbetat med en mängd olika saker. Från hundspannsförare till att arbeta i trädgårdsbranschen och få vara en del av stadsomvandlingen i Kiruna.
— Novellen Kompost kom till en sommarkväll och föddes av en fråga: Är du rädd för din egen kompost? Så tändes idéen om den obehagliga jordhögen och snabbt plitade jag ner texten på ett papper och skickade in den till Tidningen Skriva som just då hade en novelltävling. Det blev den första novelltävlingen som jag vann.
Det här med novelltävling är något som lockat Anna Kuru. Efter att hon läst kreativt skrivande på distans via Österlens Folkhögskola såg hon deras tävling Över gränsen. Då fick hon en ny bild som körde igång fantasin. Det var den vedhuggande Birger som dök upp.
— Han som står där med yxan i handen, till synes fridfullt, men som gör upp med sitt liv i samma takt som eggen klyver björkklabbarna. Det blev novellen ”Islossning” och med den vann jag förstapriset på 10 000 kronor.
Inspirationen
Varifrån får hon sin inspiration, sina berättelser?
— För mig är det så att en berättelse uppstår ur ett ord, en bild, en doft, som sätter igång en hel text. När den känslan kommer ska man ge sig hän och låta orden flöda utan att tänka på hur slutresultatet ska bli. Därför är jag inte heller beroende av att sitta på en speciell plats, eller gå omkring i naturen. Den skrivande gnistan sitter djupare än så.
När Anna Kuru fick frågan av Sveriges Radio att skriva en Radionovell blev svaret ja. Hon skrev Den vita rosen som inte bara handlar om det stillsamma byalivet utan även om andra världskriget och flykten över älven, när husen brann på andra sidan gränsen. Novellen blev nominerad till Årets Radionovell 2018. Här fick hon en tydlig bild: en man i Tornedalen som fiskade på en spegelblank älv.
— Jag såg honom hålla för sitt ena öra, lyssnade till ett ljud han aldrig glömt, och därefter kan man säga att texten skrev sig själv. Det blir visst så när man lyckas bra med gestaltningen har jag hört.
Inspirationen har hon nog fått redan från barndomens uppväxt. Hennes släkt har alltid burit på berättelser.
— Mest framträdande var kanske min farfar, som lämnade sitt hemland Finland för att bosätta sig i Nedre Soppero. Hans berättelser om livet förr fängslade både vuxna och barn. Han ägde konsten att berätta och kanske, kanske har jag ärvt den del av den.
Nyutgivning
Efter sina studier om manusutveckling och litterär gestaltning på Luleå tekniska universitet (2018) bestämde hon sig för att bli egenutgivare. På så sätt kunde hon ge ut sin debutroman Den första frosten, en psykologisk thriller och del ett i hennes Kirunatrilogi. Del två heter Norrskensnatten. Till hennes glädje kommer hennes böcker att ges ut på nytt och då av förlaget Modernista, den första hösten 2020 och den andra under våren 2021.