Olof Hederyd

– Det är alltid händelser och människorna som intresserar mig, säger författaren om sina historiska dokumentärromaner.

Logotype för norrbottensförfattare


Olof Hederyd
 

Fotograf:  Gisela Granberg

 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Priser | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur Den förmente Birkkarlen (2003)

 

Egen presentation

Efter mer än 40 år som lärare är det inte alls märkligt, om yrket satt sin prägel på mitt skrivande. Jag har alltid haft historia som favoritämne ända från folkskolan t o m gymnasietiden. Att skriva dokumentärt är väl en form av fortsatt undervisning, gissar jag.

Det är främst Tornedalshistorien och lokalhistorien i Överkalixbygden, som tagit sig detta uttryck. Till detta ska läggas, att jag alltid ansett den bottniska glesbygdens historia svårt försummad i skola och läroböcker. Min Överkalix-historia liksom böckerna om min hemby Vuono och om Haparanda efter 1809 står på stabil vetenskaplig grund, vill jag påstå, och har delvis tillkommit i det vällovliga syftet att råda bot på försummelsen.

Mina dokumentärromaner bygger alla på verkliga händelser och människoöden från medeltid till nutid. Namnet Mustaparta hör ihop med Tornedalen, Jockim Mickelsson är min anfader på mödernet i tionde led, de två systrarnas vistelse i Paris är verifierad i franska domböcker från 1700-tales mitt osv. Alla dessa böcker har tillkommit för att popularisera historien.

Olof Hederyd, juli 2005

Författarskapet

Olof Hederyd skriver fackböcker och dokumentära romaner. Han debuterade 1982 med en fackbok om Överkalix från istid till 1860, Överkalix del 1, Från stenhacka till järnhacka. Andra delen om Överkalix kom 1986. Gunnar Söderholm, Norrbottens-Kuriren (1983-01-21), skrev så här om första delen: ”Om några år är det väl dags för en fortsättning och det är faktiskt något att se fram emot. För det är mycket länge sedan man läste ett så gediget, kunnigt och stimulerande aktstycke om en bygds historia.".

Historiska människor hittar författaren

Den första dokumentärromanen handlar om tornedalingen Isak Mustaparta som levde i slutet på 1700-talet. Sammantaget har han gett ut sju romaner med verklighetsbakgrund. En av dokumentärromanerna heter Jockim Mickelsson – pionjären (1995) och handlar om en nybyggare på 1600-talet. Olof Hederyd fick höra talas om nybyggaren när han var lärare i Jockfall på 1950-talet. Tiotalet år senare visade en släkting upp den släktforskning hon gjort, och där på släktträdet fanns Jockim Mickelsson – en anfader till Olof Hederyd. Så småningom började han skriva romanen som gavs ut 1995.

Det är så Olof Hederyd hittar människorna, och händelserna, han skriver om. De dyker upp och intresserar honom. Sedan börjar forskningsarbetet innan skrivandet tar vid.
– Det är alltid händelser och människorna som intresserar mig. Så var det även med boken om två systrar som bosatte sig i Paris för kärlekens skull. Fast det är bara med Jockim jag är släkt, säger Olof Hederyd.

Om författaren

Olof Hederyd föddes i Vuono utanför Haparanda. Efter studenten frilansade han som lärarvikarie och inom journalistiken. Han gick folkskollärarutbildningen och läste sedan vidare i Umeå under 1950- och 1960-talen.

Han har arbetat som lärare i 40 år, i Överkalix och Haparanda. Den tiden beskriver han som mycket givande eftersom han parallellt forskade i lokalhistoria och skrev artiklar och uppsatser i ämnet.

De senast utgivna böckerna är uteslutande av dokumentär art.
– Jag är lite less på det där vetenskapliga skrivandet med alla noter. På det här sättet kan jag arbeta lite mer fritt, säger Olof Hederyd.

I slutet av 1960-talet flyttade han tillbaka till föräldrahemmet i Vuono där han fortfarande bor.

Priser

1996 blev Olof Hederyd utnämnd till hedersdoktor vid Umeå Universitet.
2005 fick han författarstipendium genom Sveriges författarfond.

Kuriosa

Olof Hederyds hustru påstår att han har en arbetsskada.
– Hon säger att så fort jag träffar en ny människa tar det bara fem minuter innan jag börjar undervisa, säger Olof Hederyd som varit lärare i 40 år.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur Den förmente Birkkarlen (2003)

Min farfar hette från begynnelsen Henri Lambert och var äkta fransman av förnäm gammal börd, som räknade sina anor från Pippin den lilles tid. Han bröt kraftigt på sitt gamla modersmål och skorrade på franska fastän han talade tyska. I generationer hade släktnamnet förts vidare liksom släkttraditionerna. Männen i släkten Lambert var högt uppsatta i den franske kungens tjänst, och kvinnorna var vackra och sedesamma.

Det senare gällde fram till för ett halvtannat sekel sedan. Då uppdagades nämligen, att Celestine Lambert blivit havande i den allmänt fruktade och respekterade biskop Julius de la Fontaines förnäma residens, där hon agerade hovmästarinna i all anständighet. Det hade kanhända kunnat tystas ned i ärbarhetens namn, ty det hörde ingalunda till ovanligheterna att biskopar och andra renlevnadsprelater i den Heliga kyrkans tjänst – svårt plågade av celibatets grymma förbud och den lustfyllda begärelsens förbannelse – helt djuriskt lägrade sina tjänarinnor och på så vis bidrog till befolkningstillväxten inom sina episkopat. Även detta hade kunnat passera, om man bara – enligt tidens sed och kyrkans krav – kunnat hemlighålla denna fatalitet. Detta misslyckades dock, emedan sagda Celestine var gift med Charles Lambert, ceremonimästare vid kung Ludvig Lejonets hov och illa drabbad av ständig mjuklem, som gjorde honom oförmögen till vidare fortplantning, vilket alla i förhållandena väl insatta kände till.

Låna och läs

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 28 juni 2016