Passagen
Dystopiernas skönhetsvärde är ett ämne som det inte talas om så ofta. Men det är kanske dags att ändra på det.
I varje fall om du har sett Simon Stålenhags illustrationer. Om du bara ska läsa en bilderbok för vuxna i år behöver du inte leta längre. Stålenhags Passagen är ditt öde och din undergång.
Strandade krigsskepp i ett blådunkel. Det gula ljuset från insidan av en bil. Gigantiska strukturer i fjärran. Rött strålkastarljus filtrerat genom dimma. Kollapsade urbana blickfång i obarmhärtigt solljus. Och så människorna, antingen tungt beväpnade eller kollapsade vrak uppätna av syntetiska drömmar. Det är 1997. Det är Amerika. Och mitt i den amerikanska mardrömmen ger sig en tonårig pojke ut på en resa mot kusten med en gul liten robot som enda sällskap.
Visuell narkoman
Det är inte utan att jag känner mig som de visuella narkomanerna i berättelsen när jag är tvungen att slå igen boken. Jag vet att det är en biblioteksbok. Jag vet att jag måste lämna tillbaka den. Jag vet att jag måste låta andra få möjlighet att sugas in i boken så att de kan sitta där och bara bläddra. Blad för blad. Men jag är inte säker på att jag klarar det. Livet är så mycket vackrare, efteråt, när allt har kollapsat.