Peter Englund

- Om jag har någon riktigt god sida skulle det väl vara nyfikenheten. Jag tycker att det finns en sådan njutning i den plötsliga förståelsen.

Logotype för norrbottensförfattare


Peter Englund

Fotograf:  Patrik Lundin

 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Priser |Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur 1914. Stridens skönhet och sorg (2014) | Ur Tystnadens historia och andra essäer (2003)

 

Egen presentation

Om jag har någon riktigt god sida skulle det väl vara nyfikenheten. Jag tycker att det finns en sådan njutning i den plötsliga förståelsen. Att lära sig hur myrors matsmältningssystem fungerar eller var krolliljan kommer ifrån, att studera det Kalla krigets inledningsskede eller droganvändning under 1800-talet, att grunna över aztekernas teologi eller välfärdssystemets ursprung, allt lockar mig. Skrivandet är i någon mening sekundärt. Jag skriver inte sällan för att förstå.

Det finns nämligen två typer av författare. Dels de för vilka skrivandet är ett kall, och de hoppas att få prestera så många volymer som nånsin möjligt innan Döden varsamt lyfter pennan ur deras stelnade hand – eller möjligen drar han ur kontakten till datorn. Dels de som längtar efter att en gång skriva en bok så bra, att de inte behöver skriva några fler. Jag tillhör den sistnämnda kategorin. Någon gång har jag skrivit klart. Och då gör jag något annat med mitt liv. Nyfiken kommer jag dock förbli till jag dör.

Peter Englund, juni 2005

Författarskapet

Den 4 april 1957 fick ölutköraren och vårdbiträdet från Boden en liten Peter som kom att bli en uppskattad och nyskapande historiker. Vägen dit var inte spikrak men när han 1988 kom ut med boken Poltava var succén ett faktum. Boken fick genomgående bra recensioner och har sålt i ungefär trehundratusen exemplar.

”Boken bryter mot gamla och nya mönster för svensk historia. Borta är givetvis 1800-talets punschpatriotism. Likaså Karl XII-dyrkan av 1910-talsmodell. Men också den sterila metodredovisningen och akademiska polemik som gör den mesta senare historieskrivningen oläslig. Likaså förbudet mot färgrik personhistoria. Vi ser något så ovanligt som en ny svensk historiker som kan och vill skriva”, recenserar Göran Hägg i Aftonbladet (1988-10-28). Och så har det fortsatt.

Om essäsamlingen Tystnadens historia (2003) skriver Madeleine Gustavsson i Dagens Nyheter (2003-10-15): ”Men hur mycket får vi oss inte till livs på vägen, och med vilken berättarglädje! Peter Englund berättar om de första skönhetsoperationerna (och deras katastrofala bakslag), om entreprenörerna bakom McDonald´s, om hur man en gång tillverkade skruvar, linser, massagestavar. Ändå är det inte som guldgruva för kuriosa som boken har sitt intresse, och det är inga slumpartat valda exempel han ger. Det spännande i varje enskild essä är i stället demonstrationen av hur otroligt mycket som måste samverka innan också de enklaste vardagsting kommer till – och inte bara teknik”.

Drottning Kristina - underskattad kulturpolitiker

Boken Silvermasken (2006) är en kort biografi över drottning Kristina, skriven på uppdrag av Svenska Akademien, där han lyfter fram hennes kulturella betydelse för Sverige: hon tog hit teatern och byggde bland annat en slottsteater. Peter Englund har i intervjuer sagt att hon var överskattad som politiker men underskattad som kulturpolitiker och intellektuell. Dick Harrison, Svenska Dagbladet (2006-03-03), läser en "originell biografi, briljant skriven, en njutning...". Harrison konstaterar att biografin inte har några pretentioner på att vara forskningsmässigt nydanande, men trots det "är det onekligen en delvis ny Kristina som framträder för våra blickar, inte så mycket till följd av de konkreta fakta Englund presenterar som till följd av textarrangemangen och valet av perspektiv. Englund hoppar fram och tillbaka i kronologin och väver förtjänstfullt in Kristina i 1600-talets vetenskapliga och politiska kultur."

2008 gav Peer Englund ut boken Stridens skönhet och sorg. Här speglar han i 212 korta kapitel Första världskriget genom nitton personer som i brev och dagböcker skildrar sin vardag, sina känslor, sin tankevärld, sin fruktan och längtan. Boken har fått lysande recensioner. Mats Gellerfelt, till exempel, avslutar sin anmälan i Svenska Dagbladet (2008-11-11) med orden: "Peter Englund har skapat ett mästerverk av berättande historieskrivning, lika märkligt underhållande som skrämmande. Han har sannerligen överträffat sig själv."

Krigets känslor

Inspirerad av succén har Peter Englund omarbetat och utvidgat materialet och påbörjat ett stort projekt i syfte att skildra Första världskriget år för år utifrån ett större antal individuella människoöden, en bok för varje år fram till 1918. Om den första boken 1914 - Stridens skönhet och sorg. Första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel (2014) skriver Lina Sturfelt i Sydsvenskan (2014-08-07): "Fokus ligger på hur snarare än vad, på samtida upplevelser, intryck, känslor och stämningar i stället för orsaker, händelseförlopp, följder, historisk verkan och den alltjämt aktuella skuldfrågan. Boken är upplagd som ett kronologiskt flätverk av individuella, parallella krigsbiografier, men utan den stora övergripande berättelsen, utan eftervärldens överblick och facit. Historikern Englund kallar det ett experiment i anti-historia, ett försök att genom många mikrohistorier fördjupa och komplicera bilden av en epokgörande historisk händelse som idag reducerats till en eller ett fåtal stereotyper.
Att skriva krigshistoria utifrån enskilda personer är inte i sig nytt, men det fina i Englunds bok är hur han dirigerar kören av (mestadels) okända, varierande och nya röster så att krigets hela komplexitet blir synlig. Formen gör också det hela till ett verkligt alleuropeiskt krigspanorama, en historieskrivning befriad från det dominerande nationella perspektivet."

Ulrika Knutson lyfter fram bokens litterära kvaliteter i sin recension i Expressen (2014-08-07): "Med stor ömhet återger Peter Englund alla dessa krigets röster; soldater och sjukvårdare, konstnärer och småbarnsmammor, fältväblar och skolflickor. Man tvivlar aldrig på Englunds trohet mot källorna, men det vi läser är en gripande kollektivroman, historieskrivning som skön litteratur."

Om författaren

Peter Englund är född och uppvuxen i Boden. Sina gymnasiestudier började han på vårdlinjen, men läste sedan humanistiska ämnen. Efter värnplikten hade han några ströjobb innan han studerade arkeologi vid Uppsala universitet. Den inriktningen kom att ändras i och med att han sökte sig till historiska ämnen.
Peter är sedan 1980 bosatt utanför Uppsala. Han är professor vid Dramatiska institutet i ämnet Historiskt och socialt berättande.
Peter besöker Norrbotten några veckor varje sommar. Han har en stuga i Gemträsk utanför Boden.
1993 fick han Augustpriset för årets svenska fackbok, Ofredsår. Han har även fått Gerhard Bonniers essäpris, 2004. År 2002 blev han invald i Svenska Akademien, stol nummer 10. I juni 2009 efterträdde Peter Englund Horace Engdahl som akademiens ständige sekreterare.

Peter Englunds hemsida är väl värd att besöka: www.peterenglund.com

Priser

Peter Englund fick Augustpriset 1993 och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2002.

Kuriosa

Under det ”kalla” 1980-talet arbetade Peter Englund inom den svenska underrättelsetjänsten, Försvarets radioanstalt, på Lovön. Han lyssnade och analyserade. Dessförinnan, tidigt 1970-tal, var han vänsterpolitiskt engagerad i såväl FNL-rörelsen som SSU, varifrån han så småningom blev utkastad när det uppdagades att han var medlem i en trotskistisk fraktion. Själv betecknar han det som en ungvalpstid tillsammans med andra vänsterinriktade socialdemokrater.

Peter Englund inspirerades av Tolstojs Krig och fred inför sin forskning kring Karl XII:s nederlag vid Poltava.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur 1914. Stridens skönhet och sorg. (2014)

Tisdagen den 6 oktober
Sarah Macnaughtan följer sammanbrottet i Antwerpen

[...]
Många av Sarahs sysslor är rätt alldagliga. Som att bädda sängar, sopa golv, skära upp bröd, hälla upp öl, portionera ut mat. Andra allt annat än. Som att ta emot sårade. Eller trösta döende. Sarah Macnaughtan vet inte riktigt vad hon ska känna. Eller tro:
Med varje omgång sårade och invalidiserade som bars in känner man sig hågad att förundrat upprepa gång på gång: "Kan en människa vara ansvarig för allt detta? Är det på grund av en mans dåraktiga fåfänga som män skjuter blyskrot i varandras hjärtan och lungor och pojkar ligger där med sina huvuden bortsprängda eller med inälvorna på marken intill dem?" Samtidigt finns det en storartad frihet i att befinna sig mitt i döden - en sorts salighet som inte går att förklara.

 

Ur Tystnadens historia och andra essäer (2003)

Om skruvmejselns historia

Det mest spektakulära nederlaget i den brittiska kolonialismens historia kom sig av en akut brist på skruvmejslar. Kriget ifråga hade börjat som en tämligen rutinartad historia: ännu ett av de ”savage wars of peace” som blossade upp i Afrika och Asien med jämna mellanrum under 1800-talet – och som nästan undantagslöst ledde till att imperiet växte ännu ett litet stycke. I södra Afrika fanns då en självständig afrikansk nation, den enda i sitt slag som återstod i den här delen av världen. Britterna kallade den Zululand. Blotta existensen av en sådan inhemsk stat var givetvis en utmaning för britterna, som såg den som ett hot mot sina vidare planer i Sydafrika. Efter diverse gränsdispyter – och utan att konsultera sina chefer i London – lät den nye guvernören i Kapstaden utfärda ett ultimatum till zuluerna, ett ultimatum så grovt och så oacceptabelt att det garanterat skulle avvisas och därigenom ge britterna en förevändning att anfalla.

Så blev det också. Den 11 januari 1879 korsade en brittisk armé på runt 16 000 man, uppdelad på tre kårer, gränsen in i Zululand. Kriget hade börjat.

Den 20 januari slog en av dessa kårer läger vid foten av det platta berget Isandlwana, och två dagar senare marscherade huvuddelen av styrkan iväg för att söka fienden. Men de var lurade, för vid middagstid samma dag angreps lägret av zuluernas huvudstyrka på 20 000 man.

Britterna hade underskattat sina fiender. Zuluernas stat var stark, hård, välorganiserad och militaristisk, och deras krigsmakt hade härdats under en rad framgångsrika erövringsföretag riktade mot olika svaga grannar. De krigare som i täta svärmar rörde sig över den flacka, trädlösa slätten var några av de ståtligaste, modigaste och mest hårdföra som stod att möta under denna tid. Ändå var soldaterna i lägret inte vidare oroliga. Zuluerna bar mest bara spjut och sköldar av oxhud och hade inte heller den här gången någon chans mot rödrockarnas koncentrerade salveld. Åtminstone inte så länge den var koncentrerad. Och salveld. Så de sköt och sköt.

Efter en tid blev dock de rullande salvorna allt ojämnare, allt glesare. Ammunitionen började ta slut.

Det fanns en 480 000 skott i lägret, men de var förpackade i bastanta trälårar, förslutna med två kopparband, som i sin tur hölls på plats av nio stora skruvar. Problemet var att det i lägret bara fanns två skruvmejslar. Visserligen hade någon skickat en beställning på fler, men rekvisitionen hade gått förlorad någonstans i den byråkratiska labyrinten. De två skruvmejslarna var nu i oupphörligt bruk. Men det gick långsamt, skruvarna var ofta fastrostade; för långsamt, och det hjälpte inte att man också försökte slå, hugga och hacka upp lådorna; på tok för långsamt, för den mängd ammunition som nådde fram till soldaterna där ute var alltför liten, så linjen vek, böjdes, bröts och sveptes slutligen bort av en brusande, rasande våg av zulukrigare. Vid middagstid hade det funnits runt 1 800 man i lägret. Av dessa var 950 européer. Framåt kvällen var bara 55 av dem ännu i livet.

Lägret plundrades grundligt av segrarna. Vad det blev av de två skruvmejslarna berättar ej historien.

Hur skruvmejseln uppfanns avslöjas naturligtvis också i essän.


 

 

Låna och läs