Station TID

Skriven av Sanna L, Luleå. Vann andra pris i skrivtävlingen Framtiden är nu

Solen glimtar till i hennes ögon och de speglar de fallna löven på marken på ett så vackert sätt att jag vill ta detta ögonblick och spara det i min ficka för resten av mitt liv och all den evighet som fortsätter efter dess slut. Hon öppnar munnen, som för att säga något, och ett litet moln av hennes varma andedräkt rymmer från henne och svävar bort till himlen, rymden eller vart som ens den vill. Jag ställer huvudet på sne, ler lite grann och ber henne att fortsätta med vad hon ville säga. Allt är såklart gjort av vana, för jag är inte riktigt här. Utan mina tankar befinner sig i ett ytterst vitt rum med vita gardiner, vita stolar, vita små kaniner på en ytterst vit garderob, en vit säng och en sjukligt vit kvinna som är omringad av allt detta livlösa vita. Hon gör det omöjliga, och tränger igenom min barriär. För jag hör hennes fråga. Och jag byter spår. Mitt tåg lämnar station VIT och begär sig i omänsklig fart mot station TID.

Jag hummar till för att bekräfta att jag fortfarande är en del av hennes konversation, och hon pratar vidare och rösten gifter sig med ljudet av de krossade stenarna, och möjligen glaset, under våra fötter som tillslut blir en harmoni som är alldeles för tumult och hård för att kunna vara harmonisk men ändå är det. Hon känner mig väl, för istället för att kräva ett svar, ett ord eller bara någonting pratar hon vidare och låter mig försvinna i tankarna för att kunna bearbeta allt. Alla ljud, hennes fråga, det omänskliga tåget, det vita rummet och vad jag ska säga. För hur svarar man på en sådan fråga? 

Hennes fråga var, är och kommer alltid handla om tid. Och tiden är det jag inte greppar. Jag försöker fånga den med min hand, jag knyter den så hårt jag kan, men på något sätt lyckas den alltid smita ifrån mig, rinna ut eller aldrig ens fångas. Så hur ska jag kunna svara på något som jag inte kan fånga eller bemästra? Något som är så okänt och bekant på samma gång. Hur ska jag kunna svara på en fråga om min tid, min okända och allt för sköra framtid? Om jag hade kunnat fånga tiden, om jag hade kunnat förvara den i min lilla gröna ask som ligger under ett tjockt lager damm på andra hyllan i garderoben, så hade jag gett henne ett svar nu. På en gång. 

Tre saker händer sedan samtidigt. Hon tar min hand i sin, vägen svänger av och min telefon ringer i fickan. Det blir för mycket. Jag är inte förberedd, mitt tåg stod bekvämt på stationen TID och jag vet inte hur jag stiger av det. Jag får en kortslutning och slutar göra allt. Jag slutar gå, jag slutar tänka, jag slutar andas. Jag vet inte vad jag ska göra men hon släpper min hand, ställer sig framför mig, tittar mig i ögonen och räcker mig min telefon som hon med hela sin magi trollat fram och ber mig att svara. Ja, jag ska svara. Självklart. Jag tar telefonen i handen, tar mitt första andetag efter kortslutningen och trycker på den gröna knappen som tillåter mig att ingå en konversation med en okänd person. 

Universum är snäll mot mig och ger mig förmågan att delta och interagera i detta samtal som en vanlig person och inte som en person som just satt på ett tåg, på en station kallad TID. Jag är så stolt över mig själv när samtalet är över att jag för en stund, en sekund eller en millisekund eller en sån liten del av denna så kallade tiden så att jag inte vet om den tillhör till nu eller då, glömmer vad konversationen hade handlat om. Men sedan gör jag det, för djupt inne finns det en liten disk som kopierar alla samtal och händelser, och den går just nu på högvarv medans den återberättar allt för mig. Jag fylls av skam, för hur kunde jag precis vara glad? Och av ledsamhet, för varför händer detta just mig? Glädjen har försvunnit så snabbt att jag inte vet vilken del av då den tillhör - det då:et för miljoner år sedan, eller det för några timmar sedan eller det för några millisekunder sedan.

Jag hör mitt namn och öppnar ögonen, någonstans mellan alla dessa dåtida millisekunder hade jag lyckats stänga dem, och ser henne. Tjejen med ögon som höstlöv som är så djupa och håller på all kunskap av det hela jag är och som vet exakt vad hon ska göra vid alla tillfällen och speciellt alla tillfällen med mig. Hon frågar vad som hänt och hur ska jag någonsin kunna berätta det för henne? Jag öppnar munnen, andas några andetag, stänger den och öppnar den igen. Min tunga är tung som bly men jag lägger all min energi, allt jag är, på att få den att röra på sig och vokalisera alla de vokaler och konsonanter som behövs för att hon ska förstå mitt tysta skrik och tornadon inom mig. 

Jag vet att jag tog tåget till stationen TID, jag vet att jag åkte ifrån stationen VIT men jag börjar tvivla på mig själv för nu är jag där. Jag står i det vitaste rummet på hela jorden och jag ser, om omöjligt, på en ännu vitare kvinna än vad mitt enastående minne kan minnas. Jag tar några få men å så tunga steg mot den gräsliga, hemska vita sängen och tar hennes hand i min. Den har synliga ådror där nålar har trängt igenom hennes vackra, mjuka hud för att kunna få maskinerna att pipa i en om än långsam men stadig rytm. Hennes ögon är stängda men jag vet att hon tittar på mig, för personerna med de vita rockarna har berättat att hon vet att jag är här. Och hur ska hon kunna veta att jag är här om hon inte ser mig? Så jag kommer, i framtiden till alla som frågar om dagen med stationen VIT och TID, återberätta denna stund som att hon tittar på mig. Jag knyter min hand hårdare om hennes och böjer mig mot hennes öra täckt av grått. Hon tar en belåten suck, som är så tyst att jag måste anstränga mig från att höra den trots att jag är millimeter från hennes mun. 

För sista gången i mitt liv försöker jag fånga tiden. Jag koncentrera mig så mycket på att lyckas så jag kliver av alla tåg, stänger av allt ljud som äger rum inombords och utombords och och tillägnar alla mina andetag till denna jakt efter tiden. För jag tänker stoppa den, och jag tänker ge den till henne. Så att hon kan få lite till av mig, av allt och av hennes framtid. Någonstans i detta virrvarr av tid och mellanrum tas jag tillbaka till alla de stunder där jag tog tiden för givet. Som att den aldrig skulle rinna ut eller överge en. Alla de gånger som jag lovat min framtid till någon annan, om ent för en dag, som att det vore en enkel sak att ge iväg. Som om jag kunde kontrollera den och lova den till någon annan. 

Personerna i vita rockar tar mig tillbaka till nuet, säger att det är dags nu och jag inser att jag återigen har misslyckats. Tiden rann ur min hand och nu var den stunden förbi och jag kan aldrig få tillbaka den. Jag öppnar munnen och viskar mycket tyst, tystare än vinden, än ljuset, än tiden den själv som aldrig ger ifrån sig ljudet av dess fotsteg trots att den alltid passerar förbi. 

”Ifall morgondagen aldrig kommer, och framtiden är nu, så vill jag säga till dig att jag älskar dig, mamma” viskar jag och fäller en eller två eller tusen tårar på hennes kind och släpper taget om hennes hand. Det förr stadiga pipet i rummet upphör och jag vet inte riktigt om jag vet vad det betyder. De har berättat det för mig men jag kan inte greppa det. För slutet är så mycket större än jag någon handstorlek jag föreställt mig. Jag vänder mig om, mot tjejen med höstlövsögon och går in i hennes utsträckta armar. Hon doftar om vinden och desinfektionsmedel och mandlar och sorg och hopp och kanske en gnutta som honung. Hon viskar försäkrande ord i mitt öra, att allt kommer bli bra och att hon ska hjälpa mig men allt jag kan fokusera på är hennes fråga. Frågan hon ställde tidigare idag, innan allt det förödande och jag måste svara. För om än jag inte kan fånga tiden eller bemästra den eller veta vad dess nästa drag blir förtjänar hon att veta om den. Så jag viskar svaret i hennes öra. 

”Jag tror jag vill bli målare när jag blir stor”.

 

Tags:

Written by: Maria Öman Monday, December 2, 2019