Tove Alsterdal

– Efter ett antal år som nyhetsjournalist började jag känna att jag ville gå djupare i frågor, och började gå mot att skriva dramatik och skönlitteratur.

Tove Alsterdal Fotograf Annika Marklund

 
Fotograf: Annika Marklund

 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren |  Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur Låt mig ta din hand (2014) | Ur I tystnaden begravd (2012) | Ur Kvinnorna på stranden (2009)

Norrbottensförfattare


Tove Alsterdal

– Efter ett antal år som nyhetsjournalist började jag känna att jag ville gå djupare i frågor, och började gå mot att skriva dramatik och skönlitteratur.

 

Egen presentation

Varför kriminalromaner? För gåtan och spänningen förstås, men framför allt vill jag gräva i det som är dolt under ytan, bakom fasaderna och bortom det vi tror oss veta. En kriminalroman är underhållning, men det hindrar inte att den också kan berätta stora historier om världen och livet och vad det är att vara människa.

Tove Alsterdal, april 2013.

Författarskapet

Tove Alsterdal romandebuterade år 2009 med den hyllade thrillern Kvinnorna på stranden. Att skriva var inget nytt för Tove Alsterdal, för när hon debuterade hade hon verkat som skribent i över 20 år med en journalistutbildning i botten. Utöver journalistiken har hon även skrivit manus för scen, radio och tv. Dessutom har hon skrivit operalibrettot Woman of Cain i ett samarbete med musikern Fredrik Högberg – opera på webben. För att nu nämna några genreområden där hon verkat.

Med denna kunskap och bredd är det kanske inte så konstigt att debutromanen fick kritikeromdömen som dramatisk, mogen och hantverksskicklig.

Människohandel

I romanen Kvinnorna på stranden tar Tove Alsterdal upp ämnet människohandel: omänskligt lidande, där hoppet om ett bättre liv kan sluta med döden i containrar eller med förhållanden jämförbara med oavlönat slavarbete utan några som helst rättigheter.

I berättelsens centrum står tre kvinnor, och då framför allt en amerikansk kvinna som letar efter sin försvunne man, han är grävande frilansjournalist, i Paris. ”Hon skriver flyhänt med den stil och dramaturgi framgångsrika författare använt sig många gånger tidigare. Hon står inte sådana som Dan Brown och John Grisham efter när det gäller hantverksskicklighet.”, skriver Mats Palmquist i Borås Tidning (2009-09-04).

I DAST Magazine (2009-09-03) skriver Lennart Högman ”Kvinnorna på stranden är en mogen och skickligt skriven thriller. Det ska bli intressant att följa Tove Alsterdals fortsatta utveckling. I och med den här boken har hon rusat förbi de flesta av våra spänningsromanskribenter i fråga om kvalitet, spänning, intrig och dramatiskt språk.”

Visst fortsätter Tove Alsterdal att utvecklas och skriva romaner. 2012 kom I tystnaden begravd. Här beskriver hon för många ett okänt Tornedalen i den fiktiva byn Kivikangas. Inledningsvis yxmördas Lars-Erkki Svanberg, en gång i tiden Sveriges snabbaste skidåkare, utanför sin aitta.

Stororden

Utöver mordutredningen på Lars-Erkki Svanberg utspelas andra historier som sedan vävs samman. Bärande i romanen är huvudpersonen Katrine Hedstrand som av en slump upptäcker att mamma Ingrid har ett hus i Tornedalen, vilket blev en överraskande upptäckt för Katrine. Mamman är dement och vårdas på hem i Jakobsberg, så hon kan inte berätta någonting om huset. Katrines sökande blottlägger så småningom en mörk historia, den om de norrbottningar som under 1920- och 1930-talen emigrerade till forna Sovjetstaten och tystnaden kring dem som for och dem som återvände. Parallellt berättas även om en rysk maffialedare som flyr.

”Jag tror jag måste ta till stororden; i min värld står hon sida vid sida med till exempel Dennis Lehane och Ross McDonald.”, skriver Norrbottens-Kuriren, Lars Hedström (2012-01-26).

En passande sammanfattning återfinns i Västerbottens-Kurirens recension (2012-03-23), skriven av Lena Kjersén Edman: ”Denna hennes nya spänningsroman I tystnaden begravd [...] är så mycket mer än en skakande och rafflande thriller som förtjänar många läsare eftersom den är så kusligt väl berättad. Den är dessutom ett stort psykologiskt drama, en samtidshistorisk roman och en liten vemodig kärlekssång.”

Om författaren

Tove Alsterdal föddes år 1960 i Malmö. Hennes föräldrar är från Värmland och Tornedalen, där Tove Alsterdal tillbringat många somrar och gör så fortfarande.
– Jag trivs i storstan men återvänder alltid till Norrbotten, både till Luleå och Tornedalen. Jag är stolt över det arvet, Tornedalen är häftigt, det liknar ingenting annat. Och mina döttrar älskar det, vi åker dit varje sommar, jag vill verkligen att de ska få med sig en sådan spännande del av sitt arv, säger Tove Alsterdal.

Självklart yrkesval

Hon växte upp i Umeå och Stockholm och när det blev dags för utbildning läste hon till journalist i Kalix. Hon bodde 15 år i Luleå innan hon återvände till Stockholm.

Tove Alsterdal har alltså flyttat en del genom åren, och så här säger hon till Norrländska Socialdemokraten (2012-02-07) om att litteraturen blev en väg till ursprunget: ”Jag har flyttat hela livet och det är nog därför som jag är så upptagen av rötterna.”

Skrivandet har alltid varit det självklara yrkesvalet för Tove Alsterdal. Hon har hunnit med många olika skribentarbeten, som exempelvis manusförfattare.
– Efter ett antal år som nyhetsjournalist började jag känna att jag ville gå djupare i frågor, och började gå mot att skriva dramatik och skönlitteratur. Trots att det är fiktion tycker jag att jag kommer sanningen närmare, kan skildra både samhället och människorna så komplexa som vi är, säger Tove Alsterdal.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

Provläs

Ur Låt mig ta din hand (2014)

BUENOS AIRES
1978

I mörkret kändes det som att hon kvävdes, om och om igen. En smutsig huva hade dragits ner över ansiktet och luften räckte inte till. Huvan måste ha använts förut. Hon tyckte sig känna lukten av svett, av mänskliga utsöndringar, av någon som inte hade orkat.

Kroppen hade vänt sig emot henne. Den brann av elektriciteten och skrek ur fotsulornas öppna sår, bultade i underlivet där de hade gett henne en omgång till. De hade spelat musiken. Alltid den musiken.

You can dance, you can jive, having the time of your life…

Genom dånet från ventilationsanläggningen kunde hon urskilja tågen som hördes på avstånd och trafiken som tätnade utanför när natten övergick till dag. Morgonljuden var den största fasan. Dörrar som slog i våningarna under, stegen i trappan upp till vinden där hon låg. Väntan på att stövlarna skulle bli synliga genom glipan i huvans nederkant, och så musiken som startades på nytt, tonerna ur en burkig kassettbandspelare som växte mellan stenväggarna och fick henne att önska sig döden. Hon föreställde sig den som ett slags sval och bottenlös stillhet. Den var ett blankt svart vatten i en skog hon aldrig skulle återse, den var tystnad. Om natten, när ensamheten var kompakt inne i huvan och hon bara kunde gissa sig till andetag omkring, tänkte hon på just den sjön. Märkligt. Hon hade inte varit där på så länge. Den hade tråkat ut henne. De eviga värmländska skogarna hade fått henne att kvävas på den tiden, och nu fick hon för sig att där, bara där, skulle hon kunna andas igen.

Smärtan hade inget slut. Dagarna slutade inte att komma.

See that girl, watch that scene, diggin´ the dancing queen…

Det hände att hon hörde skolbarn sjunga någonstans långt bort och det var värre än skriken och stövlarna som smällde så hårt mot stengolven. Det fanns ett liv på andra sidan som hade tagits ifrån henne och ingen visste var hon fanns. Hon hade börjat höra röster, röster hon kände igen. Galenskapen slet i henne. Allt hon såg var golv och fötter och deras stövlar när de kom nära. Om hon vågade lyfta huvudet en aning kunde hon skönja nederdelen av en överkropp.

Nu ropade de hennes nummer. Det gjorde så ont när hon reste sig upp. De ledde henne nerför trappan, snubblande i kedjorna kring benen, med huvan över ögonen så att hon bara kunde se det ena trappsteget efter det andra.

STOCKHOLM
2014

Vindrutetorkarna gick. Hon satt på parkeringsplatsen och tittade upp mot elfte våningen, räknade sig fram till det som hade varit sovrumsfönstret. Ljus som rörde sig från en tv, små fönsterlampor i orange.

Charlie var bränd till aska, och någon annan hade redan flyttat in.
När regnet upphörde steg hon ur bilen och gick runt huset, in på gården. Det låg fortfarande några blommor vid Platsen, ljuslila syrenkvistar som hade fallit omkull invid staketet.

Helene böjde sig ner och rätade upp dem. Hon kände doften av vår som växte av regnet, hon hade alltid älskat syrener. Om hon bara hade väntat med begravningen tills syrenerna hade hunnit slå ut så hade den kanske blivit vackrare och ljusare.

”Kände du henne?”
Helen höll på att tappa balansen och satte ner handen rakt i en vattenpöl. Hon vände sig om. Där stod en medelålders kvinna i regnkappa med en liten valp i famnen. Det var en av de där riktigt små hundarna, med för stora ögon och spetsig nos.

”Jag tror inte vi har träffats.” Kvinnan lösgjorde handen från hundens rumpa och sträckte fram den. ”Lena Morberg. Bor du här?”
Helene skakade på huvudet och sa sitt namn. Hon kastade en blick upp längs alla våningarna och kände tydligt att hon inte längre orkade slingra sig och ljuga när det gällde Charlie.
”Hon var min syster.”
”Oj. Det måste vara svårt.”
Helene nickade och svalde.
”Jag bor däruppe", sa Lena Morberg. "På åttonde. Jag såg henne den natten.”
”När hon låg här?”
”Ja, det också. Jag tänker på det varje dag, och om nätterna ibland. Det har blivit som ett fängelse. Det var därför jag köpte Happy.” Hon gosade lite med näsan mot hunden. ”Man behöver något som distraherar. Och nu tar jag mig i alla fall ut.”

Helene strök bort håret. Det droppade fortfarande från det, rann ner under kragen.
”Förlåt att jag frågar”, fortsatte kvinnan, ”men vet du varför hon gjorde det?”
Helene tittade ner på syrenerna. Den mörka fläcken hade suddats ut, kanske var det vätan som gjorde det. Det steg fram på hennes tunga att berätta om hur Charlie hade det, de där pillren hon åt och sjukskrivningarna, att hon levde i gränslandet till det galna och det sjuka, men att Helene ändå hade sett upp till henne på något sätt, som man gjorde med en äldre syster, hon skulle så gärna vilja säga det till någon. Att hon saknade henne så mycket. Så ledsen hon var för att de inte kände varandra trots att de var systrar och borde dela minnen och erfarenheter och komma varandra närmare när åren gick och man mognade och slipade av kanterna. Det var för sent för det. Hon hade blivit lämnad ensam med sin barndom. Charlies död hade slagit ut en vägg inom henne, mot avgrunden, och nu gick hon omkring i en ständig känsla av att falla.
”Nej”, sa hon, ”jag vet faktiskt inte.”

Lena Morberg strök sakta hunden över huvudet.
”Det är så svårt att sluta tänka på det bara. Jag stod där på natten och oroade mig för min son, han gör inget annat än spelar dataspel. Och så får jag plötsligt hennes ansikte framför ögonen, rakt utanför mitt fönster på åttonde våningen.”
 

Ur I tystnaden begravd (2012)

Det var eftermiddag när hon återvände från Haparanda. Tjugonio kilometer i vardera riktning och allt hon hade åstadkommit var inköpet av en flaska fotogen och en påse värmeljus. Hon steg ur bilen och lyfte ur kassen. Hade fått med sig en kastrull också, från Ikea.

Stora fotspår i snön fick henne att stanna upp. Tomas Haara, tänkte hon, han har säkert varit här för att kolla att jag sköter spjällen.
Spiken var tom. Nyckeln var borta.

Vad fan nu då. Hon letade igenom fickor och väska, undersökte snön runt omkring. Ingen nyckel. Till slut gick hon upp på bron, kände på dörren. Den var öppen.

Katrine svor i tur och ordning över sig själv och Tomas Haara när hon drog igen ytterdörren bakom sig. Någon av dem måste ha glömt att låsa. Hon måste göra klart att det inte var okej att komma och gå hur som helst.

I nästa sekund skrek hon till.

Det stod en man i pörtet. Vid sekretären, och såg rakt på henne.
Hon backade för att fly och slog axeln i dörren, hade glömt att den var stängd.
”Vem är du?” sa hon, rösten tunn och rädd, hon fick inte låta honom veta att hon var rädd. ”Vad fan gör du här?”

Hon trevade efter redskapen som hade stått i källarfarstun, men mindes att hon lyft in dem i sovrummet och mellan henne och sovrummet stod mannen. Lång, så han nästan slog huvudet i takbjälken, klädd i mörk kostym och vinterrock i ull med en lysande kleinblå sjal lindad runt halsen.

”I’m sorry.” Han ställde ner ett foto han hade hållit i handen, vad hade han med hennes bilder att göra? Hon var helt säker på att hon aldrig hade sett honom förut. Han var något äldre än hon, med stubbat mörkgrått hår, men färgen bedrog, han var inte direkt gammal, någonstans mellan fyrtio och femtio, med avlångt lite kantigt ansikte och intensivt guldbruna ögon som mötte hennes. ”Dörren var öppen så jag trodde att det var någon hemma.” Hans engelska var prydligt artikulerad, brittisk engelska med en brytning som sände kalla kårar längs ryggraden. Det var ryska, han bröt helt klart på ryska. Hon kramade handtaget på plastkassen, kastrullen, fotogenflaskan, det var ändå något att slå med.

”Jag hade låst”, fick hon fram. Tog ett steg åt sidan och såg i ögonvrån när hon flackade med blicken att nyckeln satt i dörren på insidan. Hade hon verkligen glömt att låsa?

 

Ur Kvinnorna på stranden (2009)

Framför mig reste sig en svart ruin, en vålnad. Fönstren var hål rakt in i mörkret. Jag kunde se himlen tvärs igenom sjätte våningen där taket fallt ner och tagit väggen med sig. På tredje våningen stod skelettet av en utbränd säng. Lukten av brandrök fanns kvar som en elak retning i luften.

Det brann, tänkte jag och rädslan snörde åt mitt bröst. Det brann den natten. Patrick skrek något på franska i telefonen och sedan gav han sig av och det var här det brann. Och han kom inte tillbaka.

Jag gick sakta längs planket som hade rests kring brandplatsen. Det var redan nedklottrat med tags. Intill det utbrända huset fanns en ödetomt och åt andra hållet lutade det sig mot en lägre byggnad. På baksidan hade någon brutit upp en öppning i planket. Jag böjde mig ner och klev in. Allt blev stilla. Mitt på gården låg resterna av en barnvagn. Tyget var bortbränt, bara ställningen av förvridet och sotsvart stål fanns kvar. En länga med förråd eller småhus hade brunnit ner till grunden.

Jag fortsatte rakt in i hålet som hade varit en port, utan att bry mg om faran. Klev över glas och bråte. Stötte emot en vägg och blev svart på handen. Där låg en hög med påsar och kläder som hade kommit dit senare, de var för rena för att ha funnits där när det brann. Längs väggen hängde dubbla rader av brevlådor löst ner mot golvet, jag räknade dem en efter en. Tjugofyra. En för varje lägenhet som hade brunnit. Det stank av bränd plast och avfall, och jag drog upp kappan över mun och näsa, klev över bitar av trappan som rasat ner och tog mig ut genom porthålet på andra sidan.

I bottenvåningen mot gatan hade det legat en restaurang. Bardisken var nästan intakt, resten var kala svarta väggar. Skylten hade rasat ner utanför och låg på marken, till hälften dold i aska och skrot. Jag kunde urskilja de första bokstäverna: Resta…

Jag kontrollerade att marken var fri från glas. Sedan ställde jag mig försiktigt på knä och gned skylten med ärmen på kappan tills texten framträdde i sin helhet. Restaurant Hôtel Royal.

Och allt som hördes i huvudet var Patricks röst, igen och igen. ”Men vad är det som brinner … Men säg vad det är som händer, i Guds namn!”

Låna och läs

 

Källor

Alex.se, författarpresentationer

btj.se, artikelsök

allehanda.se 2012-11-12

Borås Tidning 2009-04-09,

DN 2009-10-28, 2009-11-05, 2012-01-30, 2012-11-09

Dast Magazine 2009-09-03, 2012-02-04

Gefle Dagblad 2009-09-27, 2012-04-04

Götebors-Posten 2009-12-11, 2012-02-24

Kristianstads-Bladet 2012-12-18

Nerikes Allehanda 2012-01-17

Norrbottens-Kuriren 2009-09-04, 2012-01-21, 2012-01-26

NSD 2009-08-21, 2012-02-07

Svenska Dagbladet 2006-04-11

Sydsvenskan 2009-09-07,

Tidningen Kulturen 2009-08-29

Västerbottens-Kuriren 2012-03-23

Östgöta Korrespondenten/Corren.se 2012-02-20

Romanerna Kvinnorna på stranden, I tystnaden begravd och Låt mig ta din hand.

Mejl- och telefonintervjuer med författaren.

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 18 november 2015